DÅ EN KYRKA VANDALISERAS

Af ANDREAS LINDBLOM

 

 

Å EN kyrka vandaliseras, vaknar hos människorna en lidelsefull lusta att döda och förinta allt - en känsla af samma slag som hos brottslingen, sedan blodet en gång flutit. Ty så länge något finnes kvar af det gamla och heliga, stirrar ur dess ögon en isande anklagelse, och det onda samvetet talar inför dessa stumma ting. Låtom oss därför göra table rase, så blifva vi alla förebråelser kvitt!

Den djupaste förklaringsgrunden till den förödelse, som härjat så många af våra kyrkor, är att söka uti protestantismens bristande sinne för tingens helgd. För katoliken blir ett föremål sakrosankt genom vigningen. Allt, som fanns i kyrkan skulle därför vigas, d. v. s. signas och bestrykas med den heliga oljan, chrisman.

För protestanten, som icke tror på konsekrationens kraft, borde det gent emot kyrkorna och hvad de innehålla i stället finnas en pietetens helgd. Helgonbilden, vid hvars fot våra fäder och mödrar under tider, som länge sedan förrunnit, böjt sina knän och hviskat innerlighetens böner, altarringen där de med bäfvande hjärtan upplefvat sakramentets mysterium, den nötta grafhällen, under hvilken de sofva sin sista tunga sömn och vänta på domedag -- äga de icke minnenas mystik och kräfva de icke pietetens helgd?

Jag skall berätta en historia, som hände vid midten af förra århundradet. Den är ej afsedd att belysa vår egen tid. Men i all sin groteska råhet är den ett flagrant exempel — bland de många — på hvad som har kunnat ske, ett allvarligt varnande exempel, förtjänt att räddas undan glömskan.

Det var en gång en mycket gammal, rödmålad kyrka, byggd af spånadt timmer, som låg vid stranden af sjön Solgen i norra Småland. Socknen hette Edshult. Den gamla kyrkan var utomordentligt vacker. Genom rader af träpelare delades hennes långhus i tre skepp, täckta med hvalf, gjorda af trä. Redan genom sin byggnadsart sålunda så godt som enastående i landet, blef hon tillika en af de skönaste tack vare den rika målningsskrud, som täckte väggar och hvalf. Denna dekoration härrörde, liksom kyrkan i sin helhet, från 1300-talets början och vittnade genom sin rika, höggotiska stil om nära förbindelser med samtida fransk målarkonst. Detta kostbara och sköna skrin rymde därjämte härliga skatter af skulptur och måleri.

Då hände det på 1830-talet, att Edshultsborna beslöto bygga en ny kyrka af sten. Hvad skulle företagas med den gamla? Något måste göras! Att utan vidare låta den stå kvar som ödekyrka var alltför enkelt. För öfrigt fanns där timmer och bräder samt gammalt skräp (till exempel helgonbilder!), som vid försäljning möjligen skulle kunna inbringa en spottstyfver. Alltså låtom oss hålla offentlig auktion! Det är församlingens kyrkoherde, Carl Gabriel Erdeman, som väcker detta förslag å kyrkstämma 1837. Till sockenbornas heder må sägas, att kyrkoherdens cyniska projekt mötte starkt motstånd. Det synes ha dröjt ett par år innan detta bröts och den ödesdigra auktionen gick af stapeln. Den förrättades af Jakob Magnus Pettersson i Håkarp.

Då gingo under klubban:

Kyrkans timmer och bräder.
Predikstolen.
Altarringen.
En oljemålning (Tobias och Gud).
Två krucifix.
Kristusbild (» Schmerzenmann »).
Madonnabild.
En bild af Maria Magdalena.
En bild af Johannes Döparen.
(De sex sistnämnda af trä).
Sakristiedörren.
Vapensköld, tillhörande Nils Flintensten (död 1713).

Därjämte med all sannolikhet ett par oljemålningar m. m., som väl funnos i kyrkan 1829, men nu saknas. Hvad har blifvit dessa föremåls öde?

Af bräderna med deras vackra målningar användes en ringa del i kyrkstallarnas spiltor, fattighusets vedbod och afträde m. fl. obskyra ställen, där de delvis anträffades af Mandelgren (se nedan) och af honom aftecknades.

Predikstolen och altarringen inropades af major Rosenqvist på Skäljarp. »Predikstolen begagnar han ömsevis till hundkoja och hönshus», skrifver Mandelgren 1847. »Altarringen begagnas nu, enligt trovärdiga män, som stängsel kring hans svingård. Då jag hos bemälte herre framställde min önskan att få se densamma, stannade han i ett slags förlägenhet; och grannlagenheten fordrade, att frågan icke ånyo upprepades.»

Denna altarring var prydd med målningar och bar inskriften:

O, Jesu Christ, vår broder kär,
Som för vår skull korsfäster är,
Din helga sår helbregda väl
En sargad och bedröfvad själ.

Altarringen, där släktled efter släktled böjt knän och mottagit Kristi lekamen och blod - inhägnad för de orenligaste bland djur, svinen! Det är för mycket, till och med för en protestant.

Hvad kyrkans helgonbilder beträffar, så tyckas de hamnat i bondstugorna. En bild (Maria Magdalena?) fanns för ej så länge sedan vid gården Skäljarp, liggande ute på marken. Det var barnens stora förtjusning att hälla mjölk i munnen på »trollet». Helgonet finnes ej mer. En madonnabild, som en bonde inropat, förvärfvades af en annan, vid namn Byrger, mot ett vederlag af ett stop brännvin. Härom mera nedan.

Sakristiedörren och vapenskölden gingo till kapten C. J. Key på Edshults säteri.

I somras begaf jag mig ut på upptäcktsfärd efter möjligen ännu existerande rester af de genom auktionen förskringrade konstskatterna. Efter mycket letande anträffade jag slutligen ett tiotal af kyrkans målade bräder uti fattighusets vedbod. I sitt miserabla skick förvaras nu de märkliga målningsresterna i Statens historiska museum.

Så gällde det de öfriga inventarierna. Af predikstol och altarring - intet spår. Lika litet af det mjölkdrickande helgonet i Skäljarp. Däremot lyckades jag få spaning på madonnabilden. Från gård till gård frågade jag mig fram, tills jag af en son till den ofvannämnde Byrger fick veta, att det förvarades en gammal bild hos Byrgers måg, bonden Fredrik Samuelsson i Ärnaberg. Alltså till Ärnaberg! Backe upp och backe ned gick den milslånga vägen öfver näset mellan sjöarna Solgen och Mycklaflon bort till stranden af Bellen. Där låg den röda bondstuga, på hvars mörka vind den Heliga Jungfrun satt i väntan på sin befriare. Fredrik Samuelsson (så hette gårdens ägare) tillsade sin dotter att hämta ned bilden. Bondflickan tog Guds Moder resolut i famnen och bar henne utför trappan. — Nu utgör den sköna »Madonnan från Edshult» en af prydnaderna i Statens historiska museum. Ty hon är ett konstverk af rang, en i vårt land enastående skapelse från Folkungatiden.

Hög och stolt sitter Guds Moder på sin tron, trampande med sina små fötter på Ondskans röda drake. Här är det kvinnan själf, som »sönderkrossar ormens hufvud». Kronan bär hon på sin panna, och som en drottning riktar hon blicken ut öfver de tillbedjandes skara, icke sänkande ögonen med moderlig ömhet mot sonen, som sitter hopkrupen på hennes knä. Hon räcker sitt jungfruliga bröst åt barnet, hvilket lyfter upp sin lilla hand till en smekning.

Bilden är i 1300-talets början utförd af en svensk mästare, som arbetat efter franska förebilder i skulptur (elfenben?) eller teckning ( skissboksblad?). Under den nordiska konstnärens hand ha formerna stelnat till och delvis missförståtts. Veckpartiet vid det högra benet är sålunda tänkt för en helt olika benställning än den nuvarande frontala. I Madonnans profil och hos det förtjusande barnet med dess korsade benställning spåras lättast de franska dragen. Att dräktmönstret — vinranksblad och liljor — återfinnas på samtida paristyger är ett talande och intressant förhållande.

Så ha då slutligen några spillror räddats af den forna härligheten i Edshults kyrka. Hvem bär inför eftervärlden ansvaret för ödeläggelsen? I första hand de bildade män, kyrkoherden Erdeman, kapten Key och major Rosenqvist, som med likgiltiga ögon åsågo vandalismen, ja, som t. o. m. själfva togo initiativet. När detta sker på det friska trädet, hvad skall då ske på det torra? Ty hvem vill väl anklaga bönderna för att de följde de höga exemplen? Men i sanning: vestigia terrent!

Det är märkligt och glädjande att se, hur vaken man var på högsta kyrkliga håll under denna tid. När biskop Jacob Axelsson Lindblom 1794 visiterade Edshults kyrka, antecknades i protokollet angående korets målade glasfönster, att de vid kyrkans rifning skulle »sorgfälligt aktas, och antingen i nya kyrkofönstren, såsom fornlämningar, lämpligen insättas eller ock efter Consistorii råd och Wettskap användas och noga förvaras». De försåldes efter allt att döma på auktionen.

Tack vare Nils Månsson Mandelgren, den flitige forskaren och tecknaren, som reste land och rike omkring, äga vi en relativt god kännedom om Edshults kyrka. Ej heller får glömmas kyrkoherden Jöns Adam Rosinius' beskrifning öfver densamma, införd i en kyrkbok.

Här meddelas ett par prof på målningarna i Edshults gamla kyrka efter otillfredsställande reproduktioner af Mandelgrens dåliga teckningar. I verkligheten ha figurer och ornament varit synnerligen flott målade af en förfaren och djärf konstnärshand. Det är två scener ur Noak-berättelsen sådan den fortlefver i arabiska traditioner (jag har ännu icke lyckats spåra dem i Väst-Europa).
Till vänster: Noak omtalar för sina anhöriga Guds uppenbarelse i drömmen. Endast Sem lyssnar. Hustrun och en annan son slå döförat till för patriarkens tal. — Till höger: Noak söker öfvertala sin andra hustru, Lejla, att gå in i arken. Djäfvulen hviskar otro i hennes öra. Hon blir också uppslukad af syndafloden.

Nu står den nya stenkyrkan i Edshult hvit, ödslig och beklämmande. Den verkar så själlös med allt sitt korrekta snickararbete. Med saknad ser man sig omkring efter något gammalt.

* * *

Ty det är en underlig makt minnen från gångna tider äga öfver nuets sinnen. Tankar, som tänkts, och syner, som skådats, glädje, som jublat, och sorger, som snyftat — tyckas de oss ej osynligt sväfvande kring de gamla föremålen? Nya saker äro så ofta utan själ. Men det gamla lefver och andas. Människor, som dött för länge sedan, få nytt lif. Osynliga gå de oss till mötes med vänliga ögon och trofasta händer. De hviska i vårt öra en helig visdom och fylla vårt hjärta med stilla glädje. Så knytas banden samman mellan släkten, som gått, och släkten, som komma. Och därför hvilar det helgd öfver det gamla — pietetens mystiska helgd.

 

Ovanstående artikel är ett utdrag ut Ord och Bild, Tjugoandra Årgången 1913.

Artileln finns inskannad på projektet Runeberg

Länkar:
Artikel om Edshultsmadonnan (in English)
Snabbsök på Edshult här för mera föremål från Edshults gamla kyrka som finns på Historiska museet.

Om Edshults kyrka Wikipedia

/Karl-Henrik Rydén

 

Till Huvudsidan