Vickenstorps skola idag
Det är två ting jag noterat när man börjar komma upp i
åren. För det första blir man så glömsk och för
det andra…..hm….för det andra…eh…det .. andra..nä,
det har jag glömt! Men kanske det ändå kan finnas något
att vaska fram ur minnet från åren 1947 - 1953 då jag var
elev i Vickenstorps skola. Jag minns inte så mycket om de många
likartade dagarna men väl litet kuriosa kring min skolgång.
Jag kommer ihåg hur mamma pressade tillbaka mina (troligen hemsydda och
laxfärgade) underbyxor (kalsonger bars vid denna tid endast av vuxna män)
så att de inte skulle titta fram under kortbyxorna när jag vid mamma
Ingrids sida gjorde entré i skolans värld. Jag anade förstås
inte då att detta skulle bli mitt arbetslivs område. Vi var några
sexåringar som erbjudits att börja tillsammans med de få sjuåringar
som fanns i bygden. Av första dagen minns jag bara underbyxorna men vi
blev säkert väl mottagna av vår lärare eller fröken
som det hetat i alla år, Maj-Britt Andersson (1922 - 2006) från
Kalmar, född på Öland. Hon gifte sig med Arne Karlsson från
Mellby och de tog namnet Solgevik. Sönerna Ola och Peter föddes. Senare
skildes paret och Maj-Britt gifte om sig med Kaj Bergholm. Hon bodde sista tiden
i Färjestaden.
Jag hade lärt mig läsa före skolstarten och det gällde nog
någon mera. Jag minns inte riktigt hur fröken hanterade detta men
vi fick nog litet överkurs att läsa bredvid. Fröken var en solig
och glad personlighet som spred trivsel omkring sig och vår lilla grupp,
klass 1 - 2 tillsammans var säkert en idyll. Maj-Britts fästman ringde
ibland till lärarbostaden. Där på nedre botten bodde folkskollärare
Henning Rosander med maka Rut. En gång ropade fru Rosander in genom Maj-Britts
öppna klass-rumsfönster att det var telefon till henne. Hon såg
hoppfullt på framtiden och tog ett skutt ut genom fönstret, genaste
vägen, och bröt benet. Det blev avbrott också i undervisningen
men jag minns däremot inte säkert om detta hände före, under
eller efter min tid i småskolan. (Sedan jag skrev artikeln har jag talat
med Tore Sandh, som har bäst minne av oss. Vår frökens olycka
hände medan hon var vår lärare och vikarie blev den bokstavligen
rakryggade och alerta f d småskollärarinnan Elin Janzon, faster till
Börje Janzon och då boende i Solhaga.)
När jag nämner för min hustru att jag tycker jag glömt mycket
brukar hon tröstande säga: - Det är väl inte underligt,
så mycket som du stoppat in! Det kan nog vara rätt även om inte
vetenskapsmännen formulerar sig så. De båda åren i småskolan
gick fort och snart kom en augustidag då vi fick ta till höger i
kapprummet och börja i storskolan eller folkskolan i 3:e klass för
Henning Rosander. Han var en bygdens son, född i Hytten år 1900 men
uppvuxen i Mogärde nedanför Stallarp. Hans far var skomakare. Rosander
var en mångsysslare och ingen träig bokmal. Han fiskade, han högg
ved i skogen och han odlade frukt och bär. Han handarbetade och vävde.
Han var inte främmande för kroppsarbete utan hjälpte t ex oss
vid höskörden vid många tillfällen. Han var gift med Rut,
f.Träff (1895 - 1971) från Linköping och de fick döttrarna
Torborg och Inger. Han fick sin första tjänst i Vickenstorp 1925,
där han tjänstgjorde till skolans nedläggning 1958. De sista
åren var han lärare i Östraby och Hult innan han avled 1963
utan att hinna få pension.
Man fick lov att vara skicklig pedagog för att undervisa i B 2-skola, dvs
fyra årskurser, ordnade med 3 - 4 i en grupp, 5 - 6 i en annan. Det var
arrangerat så att vi t ex i 3-4:an hade matematik medan läraren hade
historia med 5-6:an. En annan gång hade han geografi med oss yngre medan
de äldre skrev uppsats. Man lärde sig ganska snart att arbeta även
om det pågick annan verksamhet sam-tidigt. Det har sagts om elever från
B2-skolor att de senare i livet haft nytta av sin skolgång t ex i ett
kontorslandskap där flera verksamheter pågår samtidigt och
man måste kunna arbeta utan att störas.
Hjälpmedlen var enkla jämfört med dagens läromedel. Det var huvudsakligen böcker, läroböcker och böcker för bredvidläsning. Ett omfattande lånebibliotek stod oss till buds och inför julloven t ex bar jag i regel hem 10 - 15 böcker. En uppsättning kartor fanns i materielrummet t h liksom en och annan glaskolv och något provrör. När vi läste geografi fick vi en karta landskap för landskap, land för land. Här skulle höjdförhållanden markeras olika i grönt och gult, städers och floders namn skrivas in. Planscher med djur och växter tillhörde rekvisitan.
|
|
|
Vickenstorps skola idag |
Vad gäller AV-hjälpmedel fanns längst fram i klassrummet en
lucka som fälldes ned och hölls vågrätt av två kedjor.
På denna stod eller placerades en radio från vilken vi hörde
skolradio och följde med i speciella häften. Jag minns att vi särskilt
lyssnade till sångprogram och sjöng med i häftena. Radion gav
ju möjlighet att demonstrera andra instrument och att t ex få sjunga
till gitarr eller piano. I klassrummet fanns bara en orgel, som Rosander trakterade
med bravur, dock en smula mekaniskt. Eftersom han inte själv kunde sjunga,
hade han inget behov av att hämta luft utan verserna följde nästan
i varandra. Det vi i min generation minns väl av skolradion är föredragen
av forskningsresanden Sten Bergman, som med sin karaktäristiska sträva
stämma berättade om sina paradisfåglar. Han hade rest mycket
på Nya Guinea men fostrade också upp paradisfåglar i specialhus
hemma i Rönninge, där de matades med blåbär och myrägg.
- På tal om orgelmusik inleddes varje dag med psalmsång till magisterns
ackompanjemang, ofta Din klara sol går åter upp, Morgon mellan fjällen
eller Pris vare Gud som låter oss glada vakna opp. Så bad magistern
en bön, i regel den som slutade: " Din faderliga vård vare vårt
beskydd". Vid matrasten lästes före och efter maten och dagen
avslutades med Herrens välsignelse. Det upplevdes av alla som naturligt
och inga muslimer protesterade.
Det fanns väl en och annan skärmytsling mellan oss och vår magister
men på det hela taget förflöt min skoltid ganska friktionsfritt.
Ibland ilsknade Rosander till på oss, när vi pratade eller viskade
för mycket. Då väste han: - Om ni inte lyder, så skall
jag säga till på ett annat sätt! Jag tror aldrig vi fick veta
vad detta andra sätt betydde, om det gällde stryk, eftersittning eller
någon annan bestraffning. Han var ingen tyrann men det hände väl
någon gång att ett och annat huvuds riktning justerades rätt
omilt medelst grepp i aktuellt öra. Likaså kunde linjalen eller pekpinnen
användas för att justera våra fingrars placering på bänklocket
om de inte stämde med magisterns åsikt eller gängse skolstadgas
direktiv om elevs beteende.
En stor begivenhet var det när det någon gång, om jag minns
rätt, en gång per termin, svängde upp en flott bil på
skolplanen - en inte alltför vanlig händelse på 1950-talet -
och ur klev två välklädda herrar i kostym och slips från
Sparbanken. Film! Det gick som ett sus genom klassen. Bankdirektör Carl
Ek berättade vänligt leende att vi skulle få se film för
vi varit så duktiga att spara. Ofta ingick någon film om andra länder
och djur. Vidare något historiskt och så förstås en film
om Spara och Slösa, figurer som vi kände igen från Lyckoslanten,
den tidning som Sparbanken delade ut till oss ibland. I regel ingick också
en tecknad Walt Disney-film. Efter presentationen gav Ek tecken till den lika
välklädde något mera korpulente vaktmästare Eriksson som
startade maskineriet. Det var en upplevelse för oss att bara se filmhjulen
röra sig, höra knastret i högtalarna och se bakochframvända
siffror i svartvitt blixtra förbi på filmduken. Sedan började
filmerna och vi satt som trollbundna. - Sparandet som Ek nämnde gick till
så att vi på viss veckodag lade en slant i vårt numrerade
fack i en fyrkantig låda. Summan sattes sedan in på ett personligt
konto på Eksjö Sparbank. Liknande sparande ägde nog rum litet
överallt men så småningom avskaffades det eftersom det ansågs
ojämlikt. De som inte hade möjlighet att spara pekades ut.
Vi pojkar hade träslöjd i en sal t v i uthusbyggnaden medan flickorna
hade s k syslöjd för Maj-Britt inne i hennes sal. Där gjorde
vi små krukväxtställ, äggställ etc liksom ljusstakar
och fågelholkar. I en pärm fanns ritningar bl a till en s k lill-tambi,
ett ensträngat instrument med ett par plywoodbitar som resonanslåda.
På halsen placerades tvärgående metalltrådar som angav
platsen där man vid tryck fick en viss ton, allt enligt ritningen. De mera
avancerade gjorde en stor-tambi enligt samma idé. Man kunde spela enkla
melodier på dessa primitiva instrument. En pjäs som jag minns speciellt
var limkastrullen på kaminen. Den hade ursprungligen haft en invändig
diameter på ca 15 cm men generationer av elever hade inte rengjort den
ordentligt, så nu fanns ett hål på bara 8 - 10 cm med gammalt
lim runt om.
I adventstiden var det årligen dags för skolans julfest, förlagd
till Stallarps missionshus. Då sjöng vi och spelade små sketcher
och tablåer för anhöriga. De som tillverkat lill-tambis under
hösten fick debutera, inte precis med Schuberts ofullbordade men med Blinka,
lilla stjärna och Gubben Noak.
Ett stående inslag mot slutet var Midnatt råder, där klassen
sjöng och några utvalda tomtar sprang runt grytor och sökte
"lilla äppelbiten". Vidare sålde vi frukt och choklad,
hade lotterier och det serverades kaffe och saft. Syftet var att få ihop
pengar till en skolresa fram på vårkanten. Det var ganska bullrigt
så man ibland kunde tro att Jesus skulle stiga ned från fondväggen
och driva månglarna ur templet. I fyran var vi i Linköping med en
övernattning på vandrarhem, vilket var en stor händelse i den
åldern. För de flesta av oss var det nog första natten borta
från hemmet. Både i 5:an och 6:an var jag sjuk vid tiden för
skolresan.
På tal om fruktförsäljning minns jag hur Rosander på
vintern efter vårterminens start brukade ta hem en låda apelsiner
och sälja till oss som mellanmål. Det var säkert billigt och
inga stora avanser men jag minns ju att handlanden Axel Henriksson i Stallarp
hade synpunkter på att skolläraren blivit frukt-
handlare. Bredvid skolan låg och ligger Karlsberg, i dag ägt av Karin
och Peter Schröder från Hamburg. Där bodde min faster Hanna
och min farbror Karl, då i 55 -60-årsåldern. De levde ett
stilla och enkelt, sparsamt liv, odlade frukt och bär som ett tillskott
till den lilla pension som min faster hade. Hon fick polio som tolvåring
och haltade alltid svårt men var energisk och arbetsam ändå.
Fram på höst-terminen sålde farbror Karl främst äpplen
men även i någon mån päron och plommon till eleverna.
Han kunde schemat och kom ut med fruktkorgen när det var rast. Priset var
troligen inte mera än fem eller tio öre för en sund obesprutad
produkt men det blev en liten inkomst efter en säsong.
Min farbror hade varit söndagsskollärare i många år och
hade god hand med barn. Jag tror inte det var några bataljer mellan honom
och eleverna och ingen som försökte lura honom heller. Vi hade ju
frukt hemma så vi handlade inte. Jag minns att från början
av småskolan hade även jag matsäck med mig fast jag bara bodde
ca 300 m från skolan. Jag ville väl inte avvika. Det rörde sig
om en flaska saft eller mjölk plus ett par smörgåsar. En del
kamrater hade smörgåsarna i en speciell dosa av aluminium. Drycken
var i en särskild sorts flaska av blå - eller grönaktigt glas,
kallad patentflaska. Den hade en avlång kork av porslin med gummipackning
som drogs åt med en metallbygel som spändes ned mot flaskan. Inte
en droppe gick förlorad. Vi satt på bänkarna i kapprummet och
åt vår matsäck. Efter några år, kanske när
vi lärt oss cykla, åkte vi hem till mamma och åt på rasten
och jag gjorde så t o m 6:e klass.
Vår lärare, Rosander hade nära in till sin bostad och kunde
snabbt hämta vad han behövde. Ibland när vi t ex skulle räkna
tyst gick han efter ett saftigt äpple av egen skörd och satte sig
på eller bakom katedern och åt lätt provocerande med god aptit.
I den andlösa tystnaden kunde vi höra betten i äpplet och äppelaromen
spred sig i klassrummet men jag tror inte att vi på allvar begärde
att han skulle hämta till oss. Vi var oftast 15 - 20 elever så det
hade gått för hårt åt fruktförrådet. Men litet
avundsjuka var vi!
Vid slutet av vårtterminen var det examen och föräldrarna, mest
mammorna kom och lyssnade. Där ingick då först en teoretisk
del med en liten glimt från skolans ämnen. Så följde sång
och sommar-psalmer. Inom parentes kan nämnas att jag vårterminen
1965 hade en gammaldags examen min första termin här i Vetlanda. Genom
kapprummet, där både skriv - och räkneböcker liksom slöjdalster
var utlagda drog sig så alla ut till den efterlängtade serveringen,
som familjen Rosander stod för. Mammorna gick in till kaffeborden inomhus
och vi elever fick saft och kakor ute. Jag minns aldrig att det regnade.
Vid ett tillfälle påstod mina kamrater att jag hade en grön
äcklig larv i håret och i blotta förskräckel-sen rusade
jag in till damernas kaffe och bröt drastiskt den stilla frid som rådde
för att be mamma befria mig från odjuret. Jag har glömt om det
fanns någon larv över huvud taget eller om den trillat av. Hur som
helst fick jag känna mig larvig. När jag kom hem blev det uppsträckning
och vad värre var, jag skulle gå till tant Rosander och be så
mycket om förlåtelse för det jag gjort och det med omedelbar
verkan. Jag minns hur blytunga stegen var. När jag passerat Furuhaga kändes
det alltmera omöjligt att släpa sig fram men jag gick till sist och
knackade på. Fru Rosander öppnade och jag stammade fram mitt ärende.
Hon tog det med ett leende och menade att det inte varit så farligt. Med
en lätt kram skickade hon mig hem med hälsning till mamma. Nu var
det lätt att gå och benen flög som lärkvingar. Lärarnas
hustrur ingick liksom prästernas och kantorernas i ett slags societet i
socknarna. De var medvetna om den upphöjelse de åtnjöt p g a
männens ställning. Mamma fick av fru Rosander höra att hon gärna
kunde säga "du" till henne när ingen hörde det. Det
kan vi le åt idag, då en lärares make eller maka i regel har
sin egen yrkeskarriär och ställning. Att vi skulle "dua"
våra lärare var ju helt otänkbart. Det kom så småningom
1967-68 som först i varje fall i mina klasser här i Vetlanda.
Sammanfattningsvis har jag mest positiva minnen av skolan liksom av kamrater
och lärare. På slutet av Rosanders liv hälsade jag på
honom hemma i Egesta på vintern 1963. Han var tärd av sjukdom men
tyckte det var roligt att någon hälsade på samt att jag valt
hans levnadsbana. Han var född i bygden under enkla förhållanden
vilket låg honom i fatet. "Ingen är profet i sin egen hemstad"
och den kungliga svenska avundsjukan var och är utbredd. Jag tror dock
att de allra flesta minns honom som en duktig och rättvis lärare.
Du som läst detta har kanske helt andra minnen från och synpunkter
på din skolgång än jag. Medan min kropp var bräcklig och
jag fick vara borta under veckolånga infektioner hade jag som det hette
"lätt för det" och därför blev inte skolan så
slitsam, svår eller tråkig.
Under mina 33 år som lärare (tre på mellanstadiet och trettio
på högstadiet) i Vetlanda har jag fått möta elever med
väldigt olika förutsättningar då man fått försöka
ta fram vars och ens förmågor så gott det gått. Även
som lärare har jag trivts mycket bra i skolan.
Naturligtvis är skillnaden stor vid en jämförelse mellan min
barndoms skola och den skola jag själv undervisat i. Lärarrollen är
mycket förändrad. I dag får läraren vara polis, kurator,
psykolog, förälder m m. Många tycker att man blir tvungen att
sätta undervisningen i andra eller tredje hand. Läraryrkets status
har dalat, elever och föräldrar är medvetna om sin makt. Läraren
får tåla mycket och det är ett slitsamt yrke. Få män
i den yngre generationen väljer lärarbanan till förmån
för mera välbetalda sysselsättningar. På min gamla skola
är nu merparten lärare kvinnor från 35 år och nedåt.
Det vore bra med några män också eftersom många elever
saknar manliga förebilder. Allt flera elever även på mindre
orter kommer från trassliga hem med relationsproblem, missbruk etc och
de lever i ett ständigt mediabrus. Det är krävande att med sådana
förutsättningar intressera de unga för skolans ämnen. I
den gamla skolan övades huvudräkning och rättstavning mycket
mera än i nuläget och eleverna fick goda baskunskaper i kristendom,
historia och geografi. Barn och ungdomar liksom yngre vuxna av idag visar upp
mycket dåliga kunskaper i dessa ämnen t ex vid frågesporter
i TV.
Dock måste nämnas att dagens elever behärskar engelska, de är
bra på muntlig framställning och, de kan söka information på
olika vägar och genom datorn har de fått ett instrument med oanade
utvecklingsmöjligheter.
Härmed avslutar jag mina skolminnen och ber om min hälsning till äldre
och yngre, gamla och unga Edshultsbor. Tack för mig!
Sven Olof Nilsson, född i Vickenstorp 1941
Tack Sven Olof!
för dessa minnen från Dina år i Vickenstorp.
Säkert tror jag det är att många har läst
följetongen med stort intresse, både de som
var med på den tiden men också ungdomar,
som ännu bor i Edshult, samt också de som
lämnat bygden. Många av dessa får
Edshults-Kontakten via internet varje månad.
Edshults-Kontakten/ C-G Walfridsson