Waldenström,
Paul Peter, frikyrkoledare, riksdagsman. Född i Luleå d. 20 juli 1838. Föräldrar:
provinsialläkaren Erik Magnus Waldenström och Margareta Magdalena Govenius.
I Uppsala, der W. blef student 1857, aflade han 1862 filosofie kandidatexamen,
utnämndes hösten s å. till adjunkt vid Växiö högre elementarläroverk och blef
filosofie doktor i Uppsala 1863. Efter redan följande året aflagd prästexamen,
mottog han i samma månad prästerlig ordination, befordrades hösten 1864 till
lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid Umeå högre elementarläroverk och
företog 1867, med understöd af statsmedel, en pedagogisk resa till Hannover
och Wurtemberg. 1873-74 tillbragte han med permission vid Uppsala universitet,
hufvudsakligen sysselsatt med studiet af lutherska kyrkans symboliska böcker,
samt utgaf som frukt af dessa studier 1874 en latinsk afhandling om rättfärdiggörelsen
"De justificatione quid statuant libri symbolici ecclesiae lutheranae".
1874 blef W. lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid Gäfle högre elementarläroverk,
hvilken befattning han innehade till 1905. Vid 19 års ålder började W. fördjupa
sig i bibelstudium. Efter C.O. Rosenius’ död, 1868, öfvertog han redaktionen
af dennes tidning 'Pietisten', men han höll icke fast vid Rosenius’ ståndpunkt
i religiösa frågor utan fattade snart sin egen. »Genom rannsakning af bibeln
hade nämligen W. så småningom under åren 1870-72 kommit till insikt därom, att
den vanliga läran, att Gud skulle genom Kristi död försonas, icke hade grund
bibeln, hvilken icke på ett enda ställe gör Gud till försoningens objekt. I
en predikan i tidningen Pietisten 1872 (på 20 sönd. eft. Tref.) uttalade han
med bestämdhet, att skriften ingenstädes lärer en 'Guds' försoning med människan,
utan att bibeln öfverallt såsom försoningens ändamål framställer människans
försoning med Gud. Denna predikan väckte en utomordentlig uppståndelse, hvilken
fick sitt första offentliga uttryck i tvenne uppsatser i tidningen »Församlingsvännen»
(utg. af Welinder). Med anledning däraf utgaf W. 1873 en skrift med titel 'Om
försoningens betydelse', hvilken framkallade en stor mängd motskrifter af
Billing, Beckman, Beskow, Landgren, Melin, M. Rosenius m. fl.»
- W:s uppfattning om försoningsläran vann snart stort insteg inom pietistiska
kretsar, och stora skaror vande sig snart att se upp till honom som sin andliga
lärofader, i all synnerhet sedan han ytterligare fäst uppmärksamheten vid sin
person genom sin strid om sättet för nattvardens utdelning. I de s. k nattvardsföreningarna,
i hvilkas bildande W. deltog, fordrade man, att nattvarden skulle kunna utdelas
inom slutna kretsar, där flera eller färre troende vore församlade. Då W. inom
dessa utdelat nattvarden, blef han 1877 af Uppsala domkapitel tilldelad varning
som för tjänstefel. Han åvägabragte nu en petition med 22,000 underskrifter,
utmynnande i kraf på fri utdelning af nattvarden. Efter att ytterligare flera
gånger kommit i konflikt med de kyrkliga myndigheterna, erhöll W. 1882 på begäran
afsked från prästämbetet. Efter denna tid har han i det 1878 bildade Svenska
Missionsförbundets församlingar varit outtröttligt verksam som predikant och
har genom sin breda, folkliga vältalighet förstått kring sig samla ofantliga
massor af åhörare. 1886 blef han predikant vid Immanuelskyrkan i Stockholm och
1889 gjorde han sin första af de rundresor till Nordamnerika, i hvilka han sedermera
tid efter annan sökt vederkvickelse. Han blef ock 1889 kallad till teologie
doktor vid åtskilliga amerikanska universitet.
- W, hvilken var lekmannaombud vid första kyrkomötet 1868, invaldes 1884 af
Gäfle stad i riksdagens Andra kammare, som han tillhörde till och med 1905,
då han på grund af sin anslutning till de proportionella valen föll igenom.
På grund af sin betydande fond af humor och slagfärdighet, sin fyndighet och
oförskräckthet samt sitt goda minne kom W. snart att framstå som en af kammarens
främsta debattörer. Särskildt sköts han i förgrunden vid behandling af regions-,
nykterhets- och sedlighetsfrågor, men äfven i diskussionen om andra viktiga
spörsmål deltog han med stort intresse. Så var han bl.a. i 1880-90 talens tullstrid
en af frihandlarnas mest stridsdmmgliga krafter. Sedermera drogs W., som själf
plägade skryta med att aldrig hafva anslutit sig till något af riksdagens partier,
mera åt höger. Att han icke kom att i vårt parlamentariska lif intaga en ännu
mera framskjuten plats än han gjorde, torde kanske få tillskrifvas just denna
omständighet. Intet af riksdagens partier hyste näntligen full tillit till W.,
som ansågs alltför nyckfull och oberäknelig. Efter att i åtskilliga år varit
ledamot i tillfälliga utskott, hade han 1900-02 plats i konstitutionstitskottet
och 1903-04 i lagutskottet. Han togs äfven i anspråk för kommittéarbeten, var
1898-1900 ledamot af maltdryckskommittén, 1899-1901 af egnahemskommittén och
1901-1903 i kommittén ang. lagar om registrerade icke ekonomiska föreningar
och offentligen erkända stiftelser. Från W:s flitiga författarverksamhet nå,
förutom oräkneliga religiösa småskrifter, nämnas: 'Brukspatron Adamsson eller
hvar bor du?' 1863, 'Andliga sånger' 1872, 'Försök till granskning
af M. Luthers lilla katekes med kort utveckling' 1873, 'Herren är from'
1875, 'Fader vår eller bön och bönhörelse' 1876, 'Predikningar Öfver
svenska kyrkans nya högmessotexter', 4 delar, 1876, 'Barndopets historia'
1880, 'Om Guds rike och församlingen' 1883, 'Genom Norra Amerikas
förenta stater' 1890, 'Till Österland' (skildringar af en resa 1894
till Orienten och Palastimma) 1895-96, 'Jesu pinas och uppståndelses historia'
1897, flygblad och föredrag i tullfrågan, m. m. 1877-90 utgaf W. jämte E. J.
Ekman »Vittnet. Kristlig månadsskrift», började från 1881 redigera årskalendern
»Ansgarius» och har varit lifligt verksam som publicist i diverse frireligiösa
tidningar.
- I Gäfle deltog W. verksamt i det kommmunala lifvet, under åtskilliga år stadsfullmäktig
och stadens representant i länets landsting. Gift 1864 med Matilda Fredrika
Theodora Hallgren.
Utdrag ur "Svenskt biografiskt handlexikon", 1906. - KHR.