Waldenström, Paul Peter, frikyrkoledare, riksdagsman. Född i Luleå d. 20 juli 1838. Föräldrar: provinsialläkaren Erik Magnus Waldenström och Margareta Magdalena Govenius. I Uppsala, der W. blef student 1857, aflade han 1862 filosofie kandidatexamen, utnämndes hösten s å. till adjunkt vid Växiö högre elementarläroverk och blef filosofie doktor i Uppsala 1863. Efter redan följande året aflagd prästexamen, mottog han i samma månad prästerlig ordination, befordrades hösten 1864 till lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid Umeå högre elementarläroverk och företog 1867, med understöd af statsmedel, en pedagogisk resa till Hannover och Wurtemberg. 1873-74 tillbragte han med permission vid Uppsala universitet, hufvudsakligen sysselsatt med studiet af lutherska kyrkans symboliska böcker, samt utgaf som frukt af dessa studier 1874 en latinsk afhandling om rättfärdiggörelsen "De justificatione quid statuant libri symbolici ecclesiae lutheranae". 1874 blef W. lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid Gäfle högre elementarläroverk, hvilken befattning han innehade till 1905. Vid 19 års ålder började W. fördjupa sig i bibelstudium. Efter C.O. Rosenius’ död, 1868, öfvertog han redaktionen af dennes tidning 'Pietisten', men han höll icke fast vid Rosenius’ ståndpunkt i religiösa frågor utan fattade snart sin egen. »Genom rannsakning af bibeln hade nämligen W. så småningom under åren 1870-72 kommit till insikt därom, att den vanliga läran, att Gud skulle genom Kristi död försonas, icke hade grund bibeln, hvilken icke på ett enda ställe gör Gud till försoningens objekt. I en predikan i tidningen Pietisten 1872 (på 20 sönd. eft. Tref.) uttalade han med bestämdhet, att skriften ingenstädes lärer en 'Guds' försoning med människan, utan att bibeln öfverallt såsom försoningens ändamål framställer människans försoning med Gud. Denna predikan väckte en utomordentlig uppståndelse, hvilken fick sitt första offentliga uttryck i tvenne uppsatser i tidningen »Församlingsvännen» (utg. af Welinder). Med anledning däraf utgaf W. 1873 en skrift med titel 'Om försoningens betydelse', hvilken framkallade en stor mängd motskrifter af Billing, Beckman, Beskow, Landgren, Melin, M. Rosenius m. fl.»
- W:s uppfattning om försoningsläran vann snart stort insteg inom pietistiska kretsar, och stora skaror vande sig snart att se upp till honom som sin andliga lärofader, i all synnerhet sedan han ytterligare fäst uppmärksamheten vid sin person genom sin strid om sättet för nattvardens utdelning. I de s. k nattvardsföreningarna, i hvilkas bildande W. deltog, fordrade man, att nattvarden skulle kunna utdelas inom slutna kretsar, där flera eller färre troende vore församlade. Då W. inom dessa utdelat nattvarden, blef han 1877 af Uppsala domkapitel tilldelad varning som för tjänstefel. Han åvägabragte nu en petition med 22,000 underskrifter, utmynnande i kraf på fri utdelning af nattvarden. Efter att ytterligare flera gånger kommit i konflikt med de kyrkliga myndigheterna, erhöll W. 1882 på begäran afsked från prästämbetet. Efter denna tid har han i det 1878 bildade Svenska Missionsförbundets församlingar varit outtröttligt verksam som predikant och har genom sin breda, folkliga vältalighet förstått kring sig samla ofantliga massor af åhörare. 1886 blef han predikant vid Immanuelskyrkan i Stockholm och 1889 gjorde han sin första af de rundresor till Nordamnerika, i hvilka han sedermera tid efter annan sökt vederkvickelse. Han blef ock 1889 kallad till teologie doktor vid åtskilliga amerikanska universitet.
- W, hvilken var lekmannaombud vid första kyrkomötet 1868, invaldes 1884 af Gäfle stad i riksdagens Andra kammare, som han tillhörde till och med 1905, då han på grund af sin anslutning till de proportionella valen föll igenom. På grund af sin betydande fond af humor och slagfärdighet, sin fyndighet och oförskräckthet samt sitt goda minne kom W. snart att framstå som en af kammarens främsta debattörer. Särskildt sköts han i förgrunden vid behandling af regions-, nykterhets- och sedlighetsfrågor, men äfven i diskussionen om andra viktiga spörsmål deltog han med stort intresse. Så var han bl.a. i 1880-90 talens tullstrid en af frihandlarnas mest stridsdmmgliga krafter. Sedermera drogs W., som själf plägade skryta med att aldrig hafva anslutit sig till något af riksdagens partier, mera åt höger. Att han icke kom att i vårt parlamentariska lif intaga en ännu mera framskjuten plats än han gjorde, torde kanske få tillskrifvas just denna omständighet. Intet af riksdagens partier hyste näntligen full tillit till W., som ansågs alltför nyckfull och oberäknelig. Efter att i åtskilliga år varit ledamot i tillfälliga utskott, hade han 1900-02 plats i konstitutionstitskottet och 1903-04 i lagutskottet. Han togs äfven i anspråk för kommittéarbeten, var 1898-1900 ledamot af maltdryckskommittén, 1899-1901 af egnahemskommittén och 1901-1903 i kommittén ang. lagar om registrerade icke ekonomiska föreningar och offentligen erkända stiftelser. Från W:s flitiga författarverksamhet nå, förutom oräkneliga religiösa småskrifter, nämnas: 'Brukspatron Adamsson eller hvar bor du?' 1863, 'Andliga sånger' 1872, 'Försök till granskning af M. Luthers lilla katekes med kort utveckling' 1873, 'Herren är from' 1875, 'Fader vår eller bön och bönhörelse' 1876, 'Predikningar Öfver svenska kyrkans nya högmessotexter', 4 delar, 1876, 'Barndopets historia' 1880, 'Om Guds rike och församlingen' 1883, 'Genom Norra Amerikas förenta stater' 1890, 'Till Österland' (skildringar af en resa 1894 till Orienten och Palastimma) 1895-96, 'Jesu pinas och uppståndelses historia' 1897, flygblad och föredrag i tullfrågan, m. m. 1877-90 utgaf W. jämte E. J. Ekman »Vittnet. Kristlig månadsskrift», började från 1881 redigera årskalendern »Ansgarius» och har varit lifligt verksam som publicist i diverse frireligiösa tidningar.
- I Gäfle deltog W. verksamt i det kommmunala lifvet, under åtskilliga år stadsfullmäktig och stadens representant i länets landsting. Gift 1864 med Matilda Fredrika Theodora Hallgren.

Utdrag ur "Svenskt biografiskt handlexikon", 1906. - KHR.