Sofia som änka

 
Sofia Göransson

Vid 56 ålder blev nu Karl Henriks änka, förut så arbetstyngd husmor och flerbarnsmamma, plötsligt sittande på sin kammare, satt på undantag. Gården såldes år 1901 till Karl och Ida för 13000 kr, och undantaget bestämdes. Det var kammaren i sydöst på nedre våningen och gavelrummet i väster på övre våningen. Så vedbrand. (Det var kakelugnar på nedre och rörspis på övre våningen. På vintern bodde alla nere, på sommaren sov alla på övre våningen. Och Sophia flyttade också upp sitt hushåll.) I undantaget ingick också ett halvstop mjölk om dagen (1 stop = 1.3 liter). Ett linland i Sjöängen. Det låg sydväst om stora björken. ("Basta" som låg där aspdungen nu är, användes bara vid linberedning. Den brann ned omkring år 1900.) Ett halvspann potatis utsatt. Hennes potatislår var till vänster inom källardörren. En höna i bet. Denna höna gick bland de andra. Under tre, fyra år var det en svart och vit och kallades av Ingrid "paltbröhöna".

 
Sofia i Näs

Undantagshönan blev mycket tam och var lätt att fånga, för en fick lov att dagligen känna efter på hönan, om det var något ägg i görningen. Farmor hade självhushåll. Kaffekokaren stod bra i kakelugnen och även fotgrytan. - Svärmor och svärdotter var mycket goda vänner. Ibland såg farmor efter barnen. Både Ida och Karl var snälla mot henne. Efter slakt skulle hon självklart ha med av palt, korv och sylta. På söndagen bjöds hon på middag och fick risgrynsgröt den kvällen. Kom främmande och gästade, hade farmor sin givna plats vid bordet.

Emellanåt tyckte allt gumman, att tiden var "lång som det svåra året". Hon stickade och stickade. Hennes stora intresse var förstårs barn och barnbarn. Och stickandet var meningsfyllt: det blev varma presenter till barnbarnen.

Och hon läste och läste. Då och då kom hon ut i köket med Luthers postilla. - Förstår du, Ida, vad Luther menar här? Waldenström hörde hon en gång i Eksjö. Vid det tillfället hörde hon också för första gången: "Löftena kunna ej svika". Så köpte hon "Herren är from". Och Waldenström själv signerade boken. Den läste hon mycket och fann tröst. Boken "Ahnfeldts sånger" gladde henne också.

- Ja tror ja vill ut å resa. Då blev det hästskjuts till Hult och tåg vidare. Än skulle hon hälsa på något av barnen, än gällde det att ta emot ett barnbarn och reda opp det. Ännu vid 80 kunde hon traska iväg ända bort till Sjöarp, 8 km. - Hon var rätt liten till växten, välväxt, nätt och behändigt, rörde sig livfullt och hade lätt gång. - Farmor kunde inte skriva eller läsa handskrivet. Farfar skrev bra.

- Berätta om gammalt, farmor! Då var det barnen i Näs som igen ville höra berättelserna om frändemän längesen. Det var som sagor. Hon berättade om "Rasås", Ralingsås i Lommaryd där hon vuxit opp, om sina föräldrar Göran Petter och Stina, om folket i gårdarna runt den långa sjön, eller om själva Ralången med dess flottholme, som, när den steg upp över vattenytan, var ett järtecken om onda tider. - Detta vet ja om från botten, sa hon ibland, om släktförhållanden. - Nu kommer det snart nån från Vittaryd. Det var säkert, för långt före kom hunden "Vittas Lona". Ho va så slu, så slu.

Farmor berättade många gånger: Hos min syster Maj Stina i Vittaryd skulla jag en gång se efter deras lilla Kristin. Jag var kanske 10 år. Svente låg fyllesjuk i sängen. Och när de andra gått till arbetet, ville han ha mer. - Sätt flecka här i sänga, ta kruset å gå opp i byn å köp lite! Jag gick uppåt, gömde mig bakom ett hus och väntade en stund. När jag kom tillbaka, sa jag: - Dä va ingen hemma. Svente suckade: - Jaså! - Tänk att ja kunnne va så klok, brukade hon avsluta sin historia.

Gå till början av dokumentet