- Har du sett nåra norrboa? Det var den vanliga frågan, när Karl Henrik kom från Eksjö. Det var Sophia som frågade. De hade sin stamort norrut, farfar och farmor. Karl Henrik Pettersson var född den 13 jan 1825 (Tjugondedag Knut) och var från Torpa sn. Johanna Sophia Göransdotter var född den 27 jan 1839 och var från Ralingsås i Lommaryds socken.
 |
|
Bilden visar Näs med familjen framför huset.
Min farmor, Naémi, står längst upp till höger
om dörren. Med avseende på hennes ålder och på att alla personerna är svartklädda, så kan bilden mycket väl vara tagen i samband med Carl Henrik's begravning. /KHR |
Till Näs kom de flyttande den 19 april 1869 från Hareryd i Flisby. Karl Johan (Rudolfs i Näs farfar) som just då harvade på Drängstugegärdet kom och hälsade: I ä välkomna te Näs. Flyttkarlarna, grannar från och vid Hareryd, som kört flyttlassen, skulle nu ha flyttgröten. Den hade medförts från Hareryd. I spisen låg några pinnar av färskved och pyste. Olivia, som var född i februari, måste särskilt skötas om. Sophia, van vid den öppna bygden vid Ralången, tyckte sig ha åkt genom ändlösa skogar.
Gården var köpt av "Petter" för 9000 kronor. Han bodde i grannens drängstuga tillfälligt, men utvandrade snart till Amerika. Petter tillhörde Upphöredasläkten, vars historia närmare utretts av direktör Jean Silving. Den gamla stugan, troligen liten och grå hade brunnit. Det var visst vid julbaket. Den låg troligast där de gammaldags rosenbuskarna nu växer (vid rensbrunnen) eller annars högst uppe på kullen. Petter hade väl förbyggt mig på den nya och måste sälja. Den var inte färdig, det var murat och åtminstone stora rummet var golvat.
Det spordes snart, att de nya hade potatis. Det stod
folk i dörren nästan jämt och tiggde och bad. Missväxtåret
1868, "svåra året", följdes av nödvintern -69. -Det hände i Hareryd fram på eftersommaren -68. Pigan,
som skulle plocka potatis till middagen, dröjde. Sophia lagade något annat.
Så kom flickan äntligen. Hon grät:
- Ja har hackat ett långt stycke. Men dä va inga. Innan det var för sent kom
ett åskregn över Hareryd och räddade potatisskörden där.
På sommaren -69 kom släktingar och gamla grannar till
"Kal Hinriks" för att se den nya gården. Karl Henrik beklagade sig:
- Här ä ju inget bete utan bara skoj. Vännerna tröstade:
- I kan la hogga ner och bränna skojen. (
Järnvägen Nässjö - Oskarshamn fanns inte ännu.)
Och Sophia tyckte, att hon kvävdes i skogen och trängtade till den gårdtäta, solöppna bygden kring Ralången. När hon leddes som värst, sa Karl Henrik en dag; - Kära du, vi kan la göra som Flött-Abram, sälja o flötta. (Flött-Abram var en bonde som ständigt köpte sålde och flyttade.) Nu gick det lättare. Det fanns en utväg.
Skogen kom delvis till god användning. Farfar var
driftig lantbrukare och god arbetsledare. Han byggde en ladugård, stor och rymlig
för den tiden, och helt av skrädda stockar. Någon "billig ände" av bräder förekom
inte än. Den var ovanligt bred. De tjocka, fyrkantiga bjälkarna, som bar upp
"slinnet" ovan logen var köpta från en gård i Fläsås. Farfar byggde också drängstugan
med visthusbod och sädesmagasin.
- Byggare å lejefolk hade vi jämt, sa farmor. De skulle ha mat på stället. Den
stora mossen på båda sidor om vägen intill Nybrottet odlades nu. Troligen också
mossen och Ängalyckan vid Sandshultsviken. Det djupa diket utmed vägen, avloppet
genom berget, togs nu upp - ett väldigt arbete, då man ju bara hade krut att
spränga med.
När Karl Henrik och Sophia kom till Näs var det med sex-sju barn i följe. Farfar hade varit gift förut och hade i första giftet barnen Hanna och Gustaf. --- Hanna kom ut tidigt och gifte sig med banvakt G. S. Jarl. De bosatte sig i Aneby.
Gustaf stannade i Näs, tills han gifte sig. Han var snäll och av en vek natur. En gång, då han kom hem mindre nykter, tog pappa Karl Henrik honom i kragen och satte ner honom på hyvelbänken och utlöste faderliga förmaningar om nykterhet. --- Själv var han inte alltid så nykter. Stadsresorna var en frestelse. Bekanta träffades i stallarna och bjöd varandra. Torpare och backstugesittare, som åkte med, tackade för väntjänsten med att bjuda på en sup.
Tilda i Sandshult hade varit Gustafs fästmö en tid. Fästmannen var dock tvehågsen. Så en dag kom Tilda med kudde på magen. Gustaf grät. Men slag i saken blev det. De gifta sig nu och Gustaf flyttade till Sandshult. Pojken lät vänta på på sig, och Teodor föddes inte i otid. Sen kom också flickorna Ester och Frida. Liksom fader Gustaf var Teodor Andersson vek och mycket känslig - och försynt. Han gifte med den mycket talangfulla Cecilia, "Sissi". Tilly i Sandshult är deras son. -- Ester bodde kvar i Sandshult och förblev ogift. Frida dog tidigt.
I Näs föddes med jämna mellanrum Algot, Ester och Elisabeth. Som eftertratt kom Naemi. Algot var till utseendet lik sin far. Något kort på farfar finns inte. Barnfostran skedde med rätt mjuka och följsamma tyglar. När lindebarnet skrek sa Carl - Lös henne (honom), ho ä kanske blöt. När pojken eller flickan tvekade, sa han vädjande: - Satt å nu! Då var det att lyda och ge sig iväg.
Efter hand började barnen i andra kullen lämna boet, tog tjänst eller gifte sig. Ida, äldsta flickan, for till Amerika 1881, Elin 1887.
- I sa veta, ja hade en klener kär brukade farmor ofta säga. Karl Henrik var klen länge, det var magen och benen. Han var åtminstone en omgång i Holsby och drack brunn. --- Han satt mycket och slöjdade, gjorde redskap och möbler. Han var mycket händig. Hyvenbänken stod i vardagsrummet på vintern liksom två vävstolar. Dessa möbler åkte ut över julen. Emellanåt måste han gnida "jektaknöla" med en särskild krycka. -- En gång blev farfar häftigt sjuk med svära smårtor. Karl sändes till Eksjö för att söka upp och hämta läkare. Det var troligen njursten, men detta blev inte farfars död. Doktorn sa, att han tyckte synd om den gråtande pojkstackarn, som stod utom dörren och bad honom komma. --Farfar var sista tiden mycket klen. Han låg då i lill-kammaren innanför köket.
- Han dog i havretiden och i samma veva stakade sig en häst på mossen. På nattbordet hittade man en lapp, och där var präntat med darrande stil: "Det är ett fast ord och i all måtto wäl wärdt att man det anammar, att Jesus Kristus är kommen i wärlden till att frälsa syndare, ibland hwilka jag är den förnämligaste." När farfar 68 år gammal lämnade de sina, det var 1893, var Sophia 54 år och lillflickan Naemi 12 år. Han är begravd på Edshults kyrkogård. Över graven sattes en gravvård av ek. -- Så följde bouppteckning och arvsskifte. (Hustrun i Karl Henriks föregående äktenskap hette Louisa Magnidotter).
