Många hörsägner om Predikar-Ida

I raden av gravstenar på Hults kyrkogård står ett lågt och grånat träkors av vars inskription framgår att den som vilar här begravdes 1948 i en ålder av 89 år. Såväl personnamn, som gårdsnamn saknas. Där står bara Predikar-Ida.
Vad ryms bakom det namnet? Det sägs att dåvarande prästen i Hult, Folke Hultgren ombesörjde gravvården. Var Predikar-Ida en kollega långt innan det fanns kvinnliga präster?
Funderingarna görs av Hultbördiga folkhögskolläraren och folklivsforskaren Inger Dejke. Under ett sabbatsår på släktgården Näs har hon samlat fakta och hörsägner om. Predikar-Ida.

BÅDA MINA föräldrar, födda i början av 1900-talet har berättat om denna märkliga kvinna, som fick sitt namn med anledning av att hon brukade predika i bygden. Men Predikar-Ida kallades även Svart-Ida på grund av sin bruna hy, det svarta håret och sina mörka ögon. Men även kläderna var svarta och rösten därtill mörk och grov, som en domsbasun.
Förliden jul blev jag på ett oväntat sätt påmind om Predikar-Ida. Jag fick nämligen ett par mycket vackra, nystickade vantar, som är en exakt kopia av de som Ida en gång stickade med blommönster i tre varianter. Traditionen har tagits upp av stickkonstnären Ulla Tagesson i Fläsås, som med Idas vackra mönster återgivna på en tröja också vunnit ett hedersamt pris.

SJÄLV LEVDE Predikar-Ida livet igenom oändligt fattig. Hon föddes på det lilla torpet Påland i Hult en kall decemberdag 1858. Efter det att hennes mor avlidit fick hon allt för tidigt börja arbeta.
Som liten flicka fick hon hjälpa till med att bryta stubbar och sten, gräva diken och arbeta i skogen. Trots att hon behövdes hemma fick Ida dock några års skolgång. Hon var mycket begåvad och hade en enastående förmåga att lära utantill. Hade hon exempelvis hört en predikan kunde hon den sedan ord för ord.
Efter konfirmationen började hon höglasa ur skrifter av bland andra Luther och Rosenius i samband med andliga sammankomster i stugor och hem. Läsningen inramades med sånger ur psalmboken ur 'Moses och Lambsens visor" och "Sions toner". Tack vare sin starka röst nådde hon alla i stugornas finrum, kamrar och kök.
Efterhand övergick Ida till att predika och förmana med en inre glöd. Hon gick från gård till gård och arbetade med det som var aktuellt, men tog alltså även nogsamt vara på tillfällena att hålla andakt.
För sitt arbete, i vilket bland annat ingick att sticka vantar och strumpor för gårdsfolkets behov belönades hon med gratis uppehälle där hon drog fram. Stickade strump gjorde hon för övrigt även medan hon, vandrade och det gav henne ännu ett namn: Strump-Ida.

PÅ SYMÖTENA hände det att Ida läste dikter, exempelvis Dödens ängel", av J 0 Wallin. Det var en allvarlig ,dikt med 37 verser, som hon tyckte särskilt mycket om och naturligtvis kunde utantill.
Det berättas att nar Ida var tolv år var hon för första gången med på en skolfest, under vilken läraren läste "Dödens ängel". Under kafferasten fick Ida tag i boken och läste dikten själv. När de andra slutat dricka kaffe kunde Ida hela dikten utantill och hon glömde den aldrig.
Enligt en annan version lärde hon sig dikten under sin tid i Bellö. Där fick hon i uppdrag att gå med mat t kolare i skogen. De hade en tidning i vilken dikten stod och efter att ha läst den en enda gång "satt den fast därinne ne" berättade Ida och pekade på sitt hit huvud.
När Ida var ung tyckte många att hon borde bli förkunnare, men själv var hon osäker och brottades mycket med frågan. Av sin konfirmationspräst råddes hon att förbli vid sitt jordiska kall och endast, som förut, predika Guds ord på lediga stunder.
Ida berättade:
 -Jag följde hans råd. Jag tror det var Guds vilja att jag skulle arbeta med mina händer och tjäna bönder. Jag kunde aldrig komma ifrån Paulus ord att kvinnan ska tiga i församlingen.

DET SÄGS ATT Predikar-Ida var nog så stolt mitt i sin fattigdom. Hon kunde berätta om stora prästman hon predikat tillsammans med i kyrkor och bönehus och hon visste också om sina röstresurser. När hon predikade på Skuruhatt hördes hon nere vid Hults station!
Att Ida hade särskilda gåvor kände folk till. Vid en stor skogsbrand i Kolshester i Eksjö socken blev hon ombedd att gå runt omkring elden, vilket troddes hjälpa för att få bukt med branden. Ida gick och elden kunde släckas. Själv trodde hon dock att det berodde på att vinden vänt.
Ida såg också syner, ibland djävulen själv, som en gång när hon var i Näs. Sittande vid köksbordet blev hon så underlig medan hon ömsom såg ut mot backen och ömsom vände sig bort. Hon blev svartgrön i ansikte och konstaterade att hon sett en ond ande.
Men annars var det roligt när Ida kom till Näs på sina vandringar, som innebar nyheter och omväxling. På våren räfsade hon löv i ängen och stickade "Plattavantar" som sedan såldes på missionsauktionen i Edslund.
En lång tid skötte Ida sin sängliggande moster soldatänkan Helen Grann. Hon bodde, kvar i torpet Sunnanskog under Värhult, där min pappa växte upp. Den gamla mostem var både fattig och sjuk och fick genom Idas försorg gratis mjölk från gården.

NÄR IDA ändå besökte Värhult tog hon god tid på sig och satte sig en stund med lille Olof, som då var sexsju år och ännu inte hade börjat skolan. Men han hade en ABC-bok och med hjälp av den invigdes den nu 92-årige före detta folkskolläraren Olof Danielsson i läsningens mysterier.
Efter moster Helens död flyttade Ida till systern i Gröndal, invid Nödjehult. Härifrån företog hon sina vandringar vida omkring. När hon var 89 år plockade hon själv upp tre tunnor potatis konstaterande att "man ska göra nytta för sig så länge man går här".

SINA SISTA sju månader tillbringade Predikar-Ida på Hults ålderdomshem och under den tiden hann hon bland annat sticka 20 par vantar för missionen, som låg henne varmt om hjärtat. Som 89-åring höll hon med stark och tydlig stämma också en predikan i samband med de gamlas dag.
  - Det kan inte vara så långt kvar för oss gamla, men har vi det rätt ställt med Jesus, se då står det bästa åter, en salig evighet i himmelen, konstaterade Ida.
Och den 23 november samma år vandrade Predikar-Ida slutligen dit. Ett ovanligt livsöde bortom social, välfärd och kvinnoprästdebatt var avslutat. Hur mycket mod krävdes inte för att som kvinna ta ledningen i stugmöten, men till vardags vara allas tjänare.
Predikar-Ida, en ensam liten kvinna som lyckades göra något stort och minnesvärt av sitt liv!

Inger Dejke