Edshult i gången tid

Del III

 

Några skildringar från Edshults socken av GUSTAV NILSSON

Edshults samhällsförening Sektionen för hembygdsvård 1976


  1. Förord
  2. Den gamla kyrkan
  3. Om skolorna i Edshult och några lärare
  4. Om Edshults socken
  5. Det var en gång för länge sen
  6. Några anteckningar om folktro
  7. En blick tillbaka i tiden
  8. Två av mina goda vänner
  9. Dokumentärroman om Karl Edvard Lindkvist

Förord

När jag härmed som sekreterare i Edshults samhällsförenings sektion för hembygdsvård framlägger tredje delen av Edshult i gången tid är det min förhoppning att denna del skall mottagas med lika stort intresse som del II som utkom i april 1975 och var utsåld på mindre än tre månader.

Önskemål har framkommit från många håll att jag skulle skriva en ny bok om Edshult i gången tid. Källmaterial till beskrivning av Edshults gamla kyrka har varit:

1. Beskrivning om Småland av Samuel Rogberg, prost och kyrkoherde i Fröderyd, tryckt i Stockholm 1770 och som jag välvilligt fått låna av fröken Linnea Karlsson, Bellö. Boken har tillhört hennes framlidne bror Viktor Karlsson.

2. Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon tryckt 1860 vilket även innehöll uppgifter om socknens skolor 1856 och vilket herr Nils Edström Nässjö ställt till mitt förfogande.

3. Direktör J. Silfvings bok Från Norra Smålands Medeltid som utkom 1952 men som numera är slutsåld.

I övrigt har den muntliga traditionen, egna hågkomster och erfarenheter varit vägledande. Jag förmodar att någon tänker att det där känner vi till förut så det är inget att skriva om men min förhoppning är att denna lilla bok skall läsas även av dem som har ringa eller ingen kännedom om det som beskrives i denna bok.

Wickenstorp i januari 1976

Gustav Nilsson


Den gamla kyrkan

Namnet Edzhult nämnes i gamla handlingar först från början av 1400-talet men gäller då sätesgården Edshult. Kyrkan antages vara byggd på 1300-talet som gårdskyrka och först längre fram i tiden blev Edshult en socken med kyrkan och sätesgården som centrum. Vid denna tid låg de flesta gårdarna i socknen under Edshult jämte en mängd gårdar i andra socknar.
Kyrkan var byggd av trä, 25 alnar lång utom koret och 15 alnar bred. Den beskrives som mycket vacker med målningar, skulpturer och andra prydnader. Samuel Rogberg som fått sina uppgifter om kyrkan av socknens dåvarande komminister Sven Kinberg skriver:

Edshults gamla kyrka

"Innantill är kyrkan fordrad med bräder och målad med Propheternas bilder och bibliska händelser. Altartaflan är säkert från Påviska tiden, föreställande uti Bildhuggeriarbeten med äkta förgyllning och två vingar som kunna tillslutas och öppnas, Frälsarens och rövarnas korsfästelse uti väl huggna bilder med Joseph på en stege att nedhjelpa Jesu döda lekamen och bredvid två mans- och två qvinnobilder. Öfver röfvaren på högra sidan en flygande ängel med ett litet barn i famnen, men öfver den vänstra en djävul.
På högra vingen står mittuti Jungfru Maria Bild med en kruka i händerna och därunder St. Maria Magdalena ora pro nobis men dessa ord läses bakfram då de äro avigt satta med 3ne: bilder på hvardera sidan. På den andra St. Johannis med en kalk i handen med desse orden St. Johannis äfvenledes ora pro nobis bakfram.
Då flyglarna eller vingarna äro tillslutna synes en präcktig målning varit men begyner nu af ålder och tiden vara förnött. Foten målad med Christi törnekrönta hufvud och en ängel på hvardera sidan. Själva altaret är bygt af trä med en slät täljsten 31/2 alnar lång och 2 alnar bred.
Bredvid på ett litet altare synes St. Lars bild sittande med en Påfvemössa på huvudet och en stenkruka under fötterna såsom uti skåp hvarest är en präcktig målning på dörrarna som föreställer denna martyrens lidande. Efter all sannolikhet har denne Lars varit kyrkans Patron (skyddshelgon). Dessutom äro i denna kyrka följande bilder: Christi bild efter dess uppståndelse med törnekrona på en glob uti ett skåp med en ängels bild på ena sidan.
Jungfru Maria Magdalena och Maria bilder i skåp hafvandes den förra ett krus i handen och den senare ett barn på knäet samt en drake under fötterna. Skåpet har dörrar som kan igenslutas om bilderna.
Ett stort crusifix med två små Christi beläten samt en bild uti ett halvskåp af en man med gult hår och skägg. Högra handen upplyft med tre utsträckta fingrar och i den vänstra handen en rund spegel med ett uthugget lamb vänd åt dess ansikte.
På norra sidan om Sackristigan, som blivit murad och välvd af sten år 1670, 11 alnar lång 9 alnar bred är en af sten murad och välvd grafkammare 5 alnar lång och 7 alnar bred, Flintenstenska arfvingarna tillhörig, och är på dörren som är på Sacristigaflen tvenne påskrifter Tempus hujus vitae nihil aliud est quam cursus ad mortem, (Vår livstid är intet annat än en färd mot döden.) och öfver Sacristigdörren samma ätts vapen och synes att Överinspecktören Nils Flintensten blef död den 2 Febr. 1713.
Af kyrkans annotationsbok synes att bemälte Överinspecktor med dess Fru Christina Bergman till Kyrkan givit följande föräringar. En döpelsefunt af drifven mässing år 1672.
En oblatask af silfver år 1675.
En Silfverkanna till nattvardens begåeende 1678 allt prydt med gifvarens namn.
Utom detta har han förärat mycket annat såsom ljuskronor altarkläden penningar m.m.

Grefinnan Anna Maria Kruus till Edshult har år 1675 förärat en Mässhake af rödt sammet med guldbroderingar.
Grefven Axel Levenhaupt och dess grefvinna Charlotta Stenbock som år 1695 ägde Edshult skänkte samma år en Kalk med fot af Silfver starkt förgyld samt ett Kalkkläde med guld och Silfver prägtigaste måtto broderat utom andra mindre prydnader.
För Klockorne byggdes år 1694 en särskild stapel och äro alle 3 gamle och utan påskrift"

Under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet reparerades kyrkan i flera omgångar men var mot slutet av 1700-talet så skröplig att sockenstämman ansåg att det icke lönade sig att reparera den. Stridigheter hade länge pågått mellan Hult och Edshult om kyrkbygge. Kyrkoherdarna i Hult ville att en gemensam kyrka för Hult och Edshult skulle byggas i Hult och detta fastställdes av Kungl. Majt. den 25 sept. 1794. Beslutet överklagades och efter många sockenstämmor och skrivelser upphävde Konung Karl XIV Johan förra beslutet om sammanslagning och Edshult fick tillstånd att bygga en egen ny kyrka efter 35 års kamp mot Hult om gemensamt kyrkbygge. Innan kyrkobyggnaden företogs hade församlingen uppfört ett tvåvåningshus till sockenstuga och skolhus. I denna byggnad hade man insatt stora ringklockan, den nyförfärdigade predikstolen samt en mängd snickeriarbeten till den under byggnad varande kyrkan. Allt detta förstördes genom eldsvåda vilken förmådde församlingen att begära stamboksmedels insamlande över hela riket, vilket eljest icke varit tillämnat.

Madonnan från Edshult på Statens historiska museum, Stockholm
Foto Sven Olof Nilsson (1974)

 

Enligt en uppgift skulle kyrkbyggmästaren ha kommit på obestånd genom eldsvådan så att han fick löfte att förenkla överbyggnaden på tornet som från början var avsedd att se annorlunda ut än det gör denna dag som nu är. Men stridigheterna med Hult var inte slut i och med att Edshult fått ny kyrka. Dåvarande kyrkoherden i Hult, Karl Gabriel Erdeman, genomdrev troligen av hämndbegär för att sammanslagningen misslyckats och trots starkt motstånd från bönderna i Edshult att gamla kyrkan skulle rivas och försäljas. Så skedde och allt timmer, bräder, helgonbilder, altarringen och predikstolen m.m. försåldes på auktion för en spottstyver. Enligt bekräftade uppgifter inropades predikstolen av major Rosenqvist på Skäljarp som använde den till hundkoja och hönshus, altarringen använde han till stängsel kring en svinstia.

Sakristidörren och Flintenstenska vapenskölden gick till kapten C. J. Key på Edshults säteri. De yttre dörrarna på vapenhuset längst till vänster på bilden av kyrkan hade hamnat i gamla ålderdomshemmet. När Karl Andersson i Wickenstorp som var bonde, byggmästare och snickare skulle utföra en reparation i ålderdomshemmet på 1880-talet erhöll han dörrarna i byte mot bräder. Karl Andersson som var min morfar var starkt kyrkligt intresserad och gick i regel till kyrkan varje söndag. Han vårdade kyrkdörrana pietetsfullt likaså min far under sin tid och nu finns dörrarna på mitt hembygdsmuseum Backen, Wickenstorp.
Rester av målningar och bilder har sedermera räddats undan förstörelse och införlivats dels med Länsmuseet i Jönköping, dels med Statens historiska museums samlingar där madonnan från Edshult är en av museets förnämsta prydnader enligt vad den framstående konstkännaren professor Andreas Lindblom skrev en gång. I den nuvarande kyrkan som uppfördes åren 1836-1838 och invigdes första söndagen i advent sistnämnda år finnes bl.a. en brudstol från gamla kyrkan samt Flintenstenska vapenskölden som via släkterna Key och Sjögren hamnat i Hälsingborg varifrån den på 1950-talet återlämnades.
Edshults kyrka renoverades invändigt på 1950-talet och delades två kyrkorum varav ett mindre, den s.k. lilla kyrkan med 90 sittplatser.Den har från gamla kyrkan altartavlan eller altarskåpet i renoverat skick en mycket förnämlig prydnad och dessutom en målad tavla från gamla kyrkan. En större kraftigt beslagen kista från äldre tider till förvaring av kyrksilvret finnes även. Mellanväggen mellan de båda kyrkorummen uppfördes alldeles lika som den förutvarande främre gavelväggen och har som altartavla en målning av konstnären Ludvig Frid utförd 1877 föreställande Kristi Uppståndelse. Flera av kyrkans ljuskronor var med i gamla kyrkan.


Om skolorna i Edshults socken och några lärare

Om de första skolorna i Edshult finns inga skrivna uppgifter före 1856. Johan Petter Birgersson i Wickenstorp född 1841 i Ärnaberg berättade att i hans barndom hölls skolor lite varstans i bygden. Själv hade han gått i skola hos en s.k. skolemoster, som var skriv-och läskunnig. Denna skolemoster praktiserade skolbespisning på ett tidigt stadium, Johan Petter berättade att skolbarnen satt i en ring kring den öppna spisen och de större pojkarna fick riva potatis på rivjärn och sen bakade skolemoster raggmunk samtidigt som hon undervisade i läsning och skrivning. Som uppmuntran fick barnen då och då en raggmunk med början till den som skötte sig bäst.

Dock var det vanligare med en manlig lärare, ofta en uttjänt soldat som var läs- och skrivkunnig. Mera behövdes inte för att få undervisa på den tiden. Skola hölls i gamla stugan i Ekelund, i Sjöakull, i Bäckfall som låg långt från några vägar vid den s.k. Kurrebäck där Stallarp Lyckås och Ramnaklevs ägor mötas. I Bäckfall bodde en äldre man som höll skola. Han var mycket sträng och kallades Besken. August Dahlberg i Stallarp född 1862 hade gått i skola i Mogärde och i Aspenäs samt sista året två dar i veckan till skolan vid Edshults kyrka.

I tidigare omnämnda Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon tryckt 1860 står angivet att Edshults socken före kyrkbygget 1836-38 låtit uppföra ett hus avsett till skolhus och sockenstuga. Någon lärare är inte omnämnd förrän 1856 då socknen hade en ambulerande skola med en examinerad lärare som undervisade 69 gossar och 25 flickor medan 3 gossar bevistade allmänt läroverk samt 2 gossar och 25 flickor undervisades i hemmet. År 1874 byggdes Vickenstorps skolhus. Då fanns skola på ytterligare två ställen nämligen vid kyrkan och i Gumarp och lärarna flyttade mellan dessa tre platser.

1879-81 var en folkskollärare Nils August Rehnström anställd i socknen. Han kom nyutexaminerad från Linköping men redan april 1881 reste han till Amerika. Han efterträddes av C. J. Jonsson vilken stannade som lärare till höstterminen 1917. Som småskollärarinna anställdes 1875 Ada Widén som höll skola till 1920 dock med vikarie i Vickenstorp vårterminen 1919 då en fru Rydström vikarierade. Under de första åren som Ada Widén och C. J. Jonsson var anställda som lärare höll de skola på tre ställen Vickenstorp, kyrkskolan och Gumarp. Det första skolhuset i Gumarp brann ner 1889 och ett nytt uppfördes 1890 som senare tillbyggts. Efter det att skolhuset vid kyrkan brann ner vid tiden för kyrkbygget 1836-38 byggdes ett nytt som inrymde sockenstuga och skola. Detta hus revs i början av 1920-talet då ett nytt större hus uppfördes som förutom skolsal och kommunalsal även inrymmer lärarbostad och lägenhet för vaktmästare. Byggmästare var bröderna Fredriksson i Hult.

I Vickenstorp hade småskola och folkskola ordnats växelvis med kyrkskolan. Under alla år som Ada Widén höll skola i Vickenstorp, en termin på fyra månader varje år febr. mars, april och maj fick hon bo mycket primitivt i ett litet rum på 3 x4 meter. Hon hade en tegelspis med en lucka på 35 x 40 cm där maten lagades i kokkärl på fötter. Ingen järnspis eller bakugn fanns. Ville hon baka bröd måste hon göra det i granngårdarna. Vid denna tid fanns ej bröd att köpa närmare än i Eksjö. De återstående åtta månaderna av året bodde hon vid kyrkan och där var ju bättre bostad. Beträffande C. J. Jonsson står han upptagen som arrendator av Håkarp åren 1878~95 och 1895 till 1913 som ägare till Kidanäs. Vid försäljningen av Kidanäs till A.B. Brusafors-Hällefors 1913 förbehöll han sig huvudbyggnaden under sin återstående livstid. Det var ju en lång väg att gå mellan Kidanäs och Vickenstorp fram och tillbaka varje skoldag i över 20 år. Det var endast i undantagsfall som han åkte efter häst. När han höll skola vid kyrkan hade han ju bara l km. att gå.

Omkring 1920 blev det ny skolform vid Vickenstorp så att det skulle hållas både småskola och folkskola samtidigt med åtta månader varje år. Då endast en lärosal fanns ordnades så att lilla salen i Stallarps missionshus förhyrdes till lokal för småskolan och vaktmästarbostaden på andra våningen blev bostad för småskollärarinnan. Ebba Pettersson från Hult innehade då denna tjänst. Folkskolan hölls i gamla skolan och lärarna bodde på olika platser bygden. År 1926 byggde byggmästare C. E. Pettersson och söner, Jonshult Hjältevad nytt skolhus och lärarbostad med två lägenheter i Vickenstorp. Han skulle få använda virket i gamla skolan så långt det gick. När brädfodringen kom bort visade det sig att timmerväggarna var mycket bra och vältimrade. På förslag av Gustav Stein som satte stenfoten till båda husen blev det bestämt att gamla skolan skulle rullas ca. 15 meter och sammanbyggas med en ny del. Gustav Stein fick befälet för flyttningen och en större sälg blev stödjepunkt och fäste för taljor och spel. Naturligtvis var murstocken riven och tegeltaket borttaget men sen kröp huset på rullar sakta men säkert intill den nybyggda delen som blev folkskola. Tamburen och lärarinnans rum blev nu kapprum för båda skolorna.

År 1958 nedlades samtliga skolor i Edshult. Skolan i Gumarp såldes, kyrkskolan blev så småningom församlingshem och skolan i Vickenstorp blev samlingslokal för olika organisationer, bibliotek och inomhusidrott. I slutet av 1960-talet renoverade Höreda kommun skolan. I väggar golv och tak insprutades flytande plast under tryck som stelnade och blev en god isolering. Golv och väggar fick ny beläggning, tak och väggar nymålades liksom fönster och dörrar. Elektrisk värme installerades och ett litet kök och toalett inrättades. Sen 1971 svarar Eksjö kommun för värme, lyse och vaktmästare. Lärarbostadens båda lägenheter är för närvarande uthyrda till pensionärer.

För att ge en bild av hur undervisningen fungerade i en landsbygdsskola för 60 år sen skall jag här beskriva min egen skolgång som skedde åren 1911 till och med 1917. Båda lärarna Ada Widén i småskolan och C. J. Jonsson i folkskolan var gamla i tjänsten och hade fått sin utbildning 40 år tidigare. Att utvecklingen under denna tid gått framåt och nya lärometoder blivit gällande bekymrade inte de gamla lärarna det minsta utan de körde i de gamla hjulspåren. Jag kommer att beskriva såväl skola som lärare sanningsenligt trots att jag på förhand vet att många ställer frågan: Var det nödvändigt att berätta detta så långt efteråt? På detta vill jag svara att den s.k. gamla goda tiden inte alltid var så god och skolan var ingalunda någon fridfull idyll.

Alltså den 1 februari 1911 var inne. Skolsalen fylldes av barn och föräldrar. De senare satt på långbänkar utmed två väggar och åtminstone en av föräldrarna borde vara närvarande. En tryckt stämning rådde. Alla nybörjare var nervösa att de inte skulle klara inträdesproven som bestod i att dels känna igen alla bokstäver dels att kunna stava och lägga ihop enklare ord. Det förutsattes att nybörjarnas föräldrar eller äldre syskon undervisat i hemmet så att åtminstone bokstäverna kändes igen. Om så inte var fallet kunde läraren återförvisa barnet till hemmet på ett år. Även föräldrarna var nervösa för att den lille inte skulle klara provet utan dra skam över hemmet som ej fullgjort sina skyldigheter.

Så inträdde då Ada Widén klädd i en mörk om midjan hårt åtsittande högtidsklänning. Alla damer av högre klass använde snörliv vid denna tid för att få en smal fin figur. Kring halsen hade hon en hög vit stärkkrage som gick en centimeter över blusens kant. Det hade hon alltid vid högtidliga tillfällen. Efter hälsning och bön sjöngs liksom varje morgon under hela skoltiden psalmen 'Jesu låt mig städse börja' o.s.v.

Ada Widén med skolklass i Wickenstorp 1906

Så följde upprop av dem som gått något av de tre föregående åren. Småskolan liksom folkskolan var fyraårig med fyra månader varje år. Därefter kom turen till nybörjarna, som uppropades efter en lista från pastorsämbetet över dem som skulle börja skolan. Med darrande steg gick så den lille nybörjaren upp till lärarinnan som satt på en upphöjd platå med ett snedställt bord framför som kallades kateder. Lärarinnan pekade på bokstäver i en läsebok. Även enkla stavelser ville hon man skulle kunna säga vad det var. I allmänhet gick det bra och jag kan inte erinra mig att någon fick vända om hem utan att bli inskriven.

Så kom då vardagen som alltid började med nämnda psalmvers och en kort bön varefter följde läsning nr Markus evangelium i Nya testamentet. Även nybörjarna fick ut var sitt Nya testamente fast de ej kunde läsa men de skulle sitta med boken uppslagen på rätt ställe, raka i ryggen och så stilla som möjligt. Detta att sitta raka i ryggen var ett ständigt återkommande påpekande och ofta gick lärarinnan ner i salen och sa: "Här sitter en liten kruka" samtidigt som hon med ena handen under barnets haka och den andra med tryck i ryggen rätade upp barnet ifråga. Om någon var förkyld eller inte höll näsan ren försökte hon lära den försumlige att snyta sig. Hon tog då dennes näsduk, klämde åt om näsan och sa: "Fräs och fräs duktigt!" Men en gång blev det protest från en gosse som sa: Nä, så får inte skollärinna göra då får ja' näseblo', dä har mamma sagt.

Efter bibelläsningen och lärarinnans förklaring av det lästa blev det rast och nästa timme förhör av läxan i Lilla katekesen och Biblisk historia för dem som gått åren förut. Nybörjarna fick försöka skriva bokstäver på griffeltavla. Efter nästa rast var det räkning som alltid skedde på griffeltavla efter föreskrift på svarta tavlan varvid resultatet dock ej var utskrivet. Även skrivövningar skedde på griffeltavla utom sista året då man skrev i bok.
När griffeltavlan var fullskriven skulle man stå upp och hålla tavlan framför bröstet tills lärarinnan nickade eller beordrade barnet att komma fram med tavlan. När skrivningen var godkänd fick man spotta på tavlan och stryka ut med en trasa som man hade i bänken. I skolbänken fanns visserligen ett hål avsett för en vattenflaska för rengöring av griffeltavlan men under februari och mars var det så kallt om nätterna i skolsalen att flaskan frös sönder särskilt lördag och söndag då ingen eldade i skolsalen.
Frampå vårsidan när risk för nattfrost i skolan ej förelåg hade vi vatten i flaskorna och när vårblommorna kom tog vi med till skolan och satte i flaskorna. Ett annat exempel på värmeförhållandet i skolsalen var att trots eldning med prima björkved i den öppna spisen var ofta mjölken frusen i matsäckskorgen som stod på golvet några meter från spisen. Detta var naturligtvis bara under högvintern som det förekom och då vanligen hos de barn som hade 3 a 4 km. att gå till skolan så att mjölken hann bli starkt avkyld på vägen. Enda sättet var då att med en blyertspenna krossa isen i mjölk-flaskan men mjölken var ju kall att dricka till matsäcken som vanligen bestod av två smörgåsar med en stekt fläskbit eller ett stekt ägg emellan. Troligen fanns ingen trossbotten under golvet i skolsalen eftersom det kunde vara så kallt trots kraftig eldning. De barn som satt längst bort från spisen fick sitta med blöta läderskor hela dagen utan att de torkade. Vattentäta gummiskor elller stövlar fanns inte på den tiden.

Varje dag förekom en timmes innantilläsning med noga iakttagande av skiljetecken och undervisning om deras betydelse. Ritning eller teckning förekom med förebild på svarta tavlan och fick barnen av de båda första årsklasserna rita efter på griffeltavlan och de äldre med blyerts i böcker med rutat papper. Läxorna i katekes och biblisk historia måste man obönhörligen kunna läsa upp utantill. Den som ej klarade det fick sitta inne på rasterna och låsa på läxan och om inte ens detta hjälpte blev det bakläxa till nästa dag plus den nya läxan för den dagen. Någon enstaka gång kunde det bli sångövning i småskolan och sången "Ringa vattendroppar ringa korn av sand Bildar havet och det torra land".

Man talar i vår tid om mobbning och pennalism. Under min skoltid var inte dessa ord vanliga men själva företeelsen fick jag göra en smartsam bekantskap med de första veckorna av skoltiden. En stark och kraftig pojke som börjat skolan ett år före mig tog sig för redan andra dagen i skolan att vid varje rast så fort vi kom ut slå ikull mig med ansiktet nerat i snon och sätta sig på min rygg och nacke och till sin och kamraternas stora förtjusning se mina fruktlösa försök att komma loss. Detta upprepades vid varenda rast i två veckor men då tyckte ett par av mina kamrater att det gick för långt och lyckades med förenade ansträngningar vräka pojken från min rygg och rulla in honom snö och dessutom stoppa mängder med snö innanför hans skjortkrage. Med tiden blev vi dock de bästa vänner.
Ada Widén besvärades ofta av svår huvudvärk och brukade säga om någon skrapade med skorna på trägolvet: Det skär som knivar i mitt arma huvud. Vid lek på skolgården fick inte flickor och pojkar leka tillsammans och all lek skulle ske så tyst som möjligt. Som ett föredöme berättade hon ofta om en skolinspektör som kom till en skola men inga barn hördes eller syntes. Han gick då in men där fanns inga barn heller och på en fråga till lärarinnan om barnen redan gått hem blev svaret: -Nej de är bakom skolan och leker. Själv fick jag vara ett varnande exempel för min starka röst i skolan.När vi lekte ofta kom Ada ut och sa: Du har en förfärlig stämma Gustav! När du leker hemma hör jag din röst ända hit. (Ett avstånd på ca 300 meter.)

Men som ett slutomdöme om Ada Widén vill jag säga att hon var en fin och gudfruktig människa som ville vårt bästa. Hon var alltid lugn och behärskad men visst kunde det förekomma örfilar eller luggning i håret någon gång, men det var i undantagsfall.

Jag skall sluta min beskrivning av småskolan med ett par episoder som visar mentaliteten hos den tidens skolbarn.
Jag hade en kamrat som var mycket begåvad, fick svenskamerikanska tidningar av släktingar och läste mycket. Han fick nog en mera modern syn på livet än jag som var ganska konservativ och allvarlig. Det återspeglades i våra lekar, där jag höll på de gamla vanliga lekarna som hare och hund, kasta trill o.s.v. Den andre som vi kan kalla Kalle ville leka nya lekar som han läst om och ville gärna ha med flickorna i leken, vilket i så fall måste ske på baksidan av skolan som saknade fönster. Det gick så långt att vi delade oss i två ungefär lika stora grupper som inte hade något med varandra att göra på rasterna. Vi lekte att Kalle och jag var kungar för var sin grupp men Kalle som var agent för John Fröberg Finspång hade fina bokmärken och avtrycksbilder som han frikostigt delade ut till mina undersåtar på villkor att de gick över på hans sida och en vacker dag stod jag ensam utan en enda undersåte. Den siste som övergav mig var Karl Oskar Karlsson. Som vuxen blev han diakon. Nu följde en dyster tid för mig. Jag fick ej deltaga i de andras lekar utan gå för mig själv.
Men en dag inträffade en stor förändring. När Kalle kom en morgon hade han bestämt att det skulle bli en stor försoningsceremoni troligen inspirerad av någon indianberättelse. Ceremonien ägde rum bakom skolan så att även flickorna kunde vara med utan att synas av lärarinnan. Jag fick ligga på knä med ansiktet mot jorden och alla barnen i ring omkring. På kommando av Kalle drogs ringen ihop så att alla kunde lägga händerna på mitt huvud, varefter han läste några mystiska ramsor över mej och förklarade att han i nåder upptagit mig som kronprins i sitt parti på villkor att han fick bli överhuvud utan protest.

Ett annat minne från småskolan: Det var 1914 och vi var nog lite politiskt vakna så vi läste i tidningarna om bondetåget i början av februari och stridigheterna som följde med regeringsskifte och annat bråk. På våren samma år beslöt vi att anordna ett demonstrationståg genom Wickenstorpsbyn, Förberedelserna måste ske i största hemlighet ty vi misstänkte på goda grunder att om saken kom till Ada Widéns kännedom blev det säkert förbud. Vi anskaffade käppar ca två meter långa och band fast våra näsdukar på. Somliga var vita, andra blå eller rödrutiga. Jag som var lycklig ägare till ett bättre munspel, inköpt två år tidigare för 2.50 hos Bildstens i Eksjö, gick i spetsen.
Vi startade bakom skolan men i början utan musik för att ej väcka misstankar, gick bakom Karlsberg ut på vägen vid Ängholmen, lyckades komma förbi skolan och ner mot Wickenstorp med flygande fanor och klingande spel och passerade Backen och hem till skolan men mottagandet där skall jag tala tyst om. Vi hade ju tagit dubbel middagsrast, och ingen tänkte på att tiden gått så fort. När sedan första världskriget bröt ut den 1 aug. samma år, sa de 3 gamla i byn: "En kunne la tro att dä förebådade nået att skolebana ga se ut mä flagger i våras."

Så var då småskolan slut och vi som gått fyra år skulle omedelbart börja folkskolan eller som den allmänt kallades storskolan. Storskolan började 1 juni om ej denna dag var lördag eller söndag och sen gick man juni med uppehåll juli och augusti för att arbeta i hemmet med höskörden och att hacka löv till vinteffoder åt fåren. Sjalv fick jag lära mig slå äng vid 10 års ålder och vid 12 år slå hela dagsverken till sena kvällen. Man visste att det skulle bli helt andra dagar i storskolan. De som gått åren förut berättade gärna vilka som fått stryk den dagen om man träffade dem på hemvägen.

C. J. Jonsson som bodde i Kidanäs sen 1895 gick varje morgon och afton sträckan Kidanäs - Vickenstorp och åter sammanlagt ca 13 km. tur och retur. När han kom på morgonen gällde det att vara inne och lasa pa läxorna, och när han tog i dörren skulle alla resa sig i bänkarna där där vi satt två och två i varje bänk. Hans hälsning var alltid "Morrrn!" Och så skulle vi stående höra bönen Fader vår som äst i himlom o.s.v. allt under det att han snurrade tummarna intensivt om varandra och med blicken över pincenékanten såg efter vad som hände på vägen eller åkrarna kring skolan. Så följde en timmes bibelläsning alltid Lukas evangelium, varje barn fick läsa en vers och sen förklarade han texten efter sin egen åsikt som till stor del gick ut på att varna för sekter som han kallade alla samfund utanför svenska kyrkan.

Vi märkte snart att C. J. som jag härefter för enkelhetens skull nämner läraren, hade olika ideer om mycket av det vi lärt oss i småskolan. Så dög det inte att som vi lärt oss i småskolan säga h6nom med första o. öppet och långt som i hos utan kort o ljud på gränsen till å ljud. När intet ont anande nybörjare läste hénom som de lärt i småskolan röt C. J. röd i ansiktet av ilska:
-Va ä dä för e hona i småskolan som lär er såna galenskaper?

C. J. Jonsson med skolklass i Wickenstorp 1914

Ett annat uttryck som vi använt i småskolan vid räkning av subtraktion var t.ex. dra 9 från 7 går icke. En flicka gick på order av C. J. fram till svarta tavlan och skulle räkna subtraktion och råkade vid ovanstående exempel säga "går icke". "Jaså, sa C. J. går dä inte så får dä va", varpå flickan gick och satte sig i sin bänk. C. J. skrattade så hans stora kroppshydda skakade och sa: -Jasi om jag ber dej hoppa över lagårdstaket hemma i Wickenstorp då säjer vi "går inte" men dra 9 ifrå 7 då säjer vi "räcker icke" C. J. var på gott humör den dagen annars hade det blivit stryk.
Efter rast följde förhör av läxan i Biblisk historia och katekesen som nu omfattade hela boken från pärm till pärm. Det fanns ingen undanflykt utan allt måste läras in ordagrant och ofta blev det att sitta inne på raserna och läsa och om inte det hjälpte hände det att någon fick sitta efter en timma och läsa med förhör dagen efter.

Även i andra sammanhang kunde det hända att någon som straff fick sitta efter en timme sen de övriga barnen gått hem. Sent på hösten blev det nermörkt i skolan mellan fyra och fem. Skolan slutade klockan fyra och sen skulle straffet gå i verkställighet till klockan fem och sen hade många 3-4 km. att gå hem ensamma i mörkret. C. J. brukade lämna in skolhusnyckeln till min mormor Stava i Karlsberg med order att släppa ut fången efter 1 timme. Men mormor var snäll och godhjärtad och när bara C. J. var hunnen så långt på hemvägen att det inte var någon risk att han återvände gick hon och låste upp och släppte ut arrestanten. Jag vet många som senare välsignade den lilla krokryggiga gumman som befriat dem ur den mörka skolan så de fick anträda hemfärden innan det blev helt nermörkt. Så vitt jag vet upptäckte aldrig C. J. Stavas förräderi.
Efter nästa rast var det dags för modersmålet som undervisningen i svenska språket hette och som huvudsakligen bestod i att lära de olika ljudens stavning och skiljeteckenslära samt förkortningar. Någon undervisning i satslära förekom inte under min skoltid, vilket däremot lästes när min bror gick hos C. J.10 år tidigare. I samband med undervisningen i modersmålet blev det rättskrivning i bok som sedan lämnades in för rättelse. Endast en gång på fyra år i skolan förekom uppsatsskrivning och det var några dar före midsommar då C. J. sade: -Det har kommit nya bestämmelser att det skall bli något som kallas uppsatsskrivning och ämnet beter: Hur jag ämnar tillbringa min midsommarafton. Det blev stor bestörtning i skolan, nog visste man hur man tänkt sig den dagen men att skriva om den var en helt annan sak. Endast en pojke lyckades skriva en godkänd uppsats medan vi övriga endast fått ihop ett par rader. Efter en timmes middagsrast blev det en timmes välskrivning. Efter föreskrift på svarta tavlan fick de yngre endast skriva ordet rad efter rad men de äldre fick tänka ut meningar om detta ord. T.ex. Amerika. Amerika är ett land. Amerika har president o.s.v. Nästa dag var det B. t. ex. Bonden. Bonden brukar jorden. Bonden har husdjur o.s.v.
Nästa timme var det förhör av läxan i historia, vilken liksom alla läxor måste kunna läsas upp ordagrant med namn och årtal felfritt. Dock var det endast svensk historia som lästes, aldrig världshistoria medan geografi däremot omfattade hela världen med början på Sverige landskapsvis med städer, sjöar, älvar och berg. När det gällde utlandet räckte det med huvudstaden i varje land, större sjöar och dito floder och bergskedjor.
Allt detta måste kunna utpekas på kartor som upphängdes i skolan Historia och geografi omväxlande varannan dag. Det var ett olämpligt förhållande att samma lärobok användes alla fyra åren i folkskolan och alltid fick vi börja i början av läroboken varje år och kom då ungefär lika långt utan att få lära något nytt. Detta var särskilt fallet med räkning där vi aldrig kom längre än de fyra enkla räknesätten. Eftersom räkning förekom en timme varje dag borde vi kommit längre. Att vi fick så bristfällig undervisning i rakning med t. ex. decimalbråk och vanligt bråk har varit besvärligt senare i livet.
Visserligen blev det ändring den korta tid, 3 månader, som vi hade Signe Johansson Möckelåkra som lärare. Hon repeterade fort igenom de fyra enkla räknesätten så att vi kom in på procenträkning och något decimalbråk. Men det var ju fel att inte de äldre fick lära mer än de som gick första året.

Varje dag var det en timmes innantilläsning ur Läsebok för folkskolan i det gröna bandet med text: Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fäst, och en del av en gran på omslagspärmen. Det var mycket noga med att man använde rätt betoning på orden och att alla skiljetecknens tidsvärde iakttogs vid uppläsningen. Sista timmen på fredagarna var det teckning vilket många tyckte var det roligaste på hela veckan.
Ritböcker med förebilder och streck och punkter som hjälp användes, men teckning på fri hand förekom inte. Det var inte alltid som teckningstimmen var särskilt rolig vilket jag själv fick en sorglig erfarenhet av. Jag hade mitt på timmen tecknat slut på min ritbok och skulle just gå fram till C. J. och köpa en ny men innan jag steg upp höll jag den fullskrivna boken en aning på sned mot min kamrat i bänken för att visa att den var slut. Mer behövdes inte, på några sekunder hade jag C. J. över mig. Som en glupande ulv höll han mig i ena örat medan han med andra handen hackade mig på andra örat med en stålkantad linjal en god stund. Denna linjal var i flitigt bruk, ofta slog han med den på öronen tills det blödde.

Han hade alltid grova läderskor med klackjärn och hans favoritställning var att sitta med benen rakt framsträckta under katederbordet och om den allra minsta småsak hände i salen som t. ex. om någon viskade något till en kamrat eller vände sig om och tittade utåt vägen, rev han till sig fötterna med ett olycksbådande rasp och nästa sekund var han över syndaren med sin stålkantade linjal. Detta brak som uppstod när C. J. hastigt drog klackjärnen över det slitna trägolvet gick som en rysning genom alla barnen. Ingen visste vems turen var denna gång. Om jag säger att alla skolbarnen fick leva i en ständig skräck för C. J.s raseriutbrott så överdriver jag inte. Ett knep som han varje år lurade nykomlingar med var att sitta med båda händerna för ansiktet och låtsa att han sov men i själva verket såg han mellan fingrarna om någon tog sig några friheter t. ex. att viska något till en kamrat och då var inte örfilen eller linjalen långt borta.

Min mor som även gått sina skolår för C. J. berättade att han i yngre år varit en human och vänlig lärare som till och med en tid visat ett gudfruktigt sinnelag men övergivit detta och alltmer hemfallit åt spritmissbruk. Långt före min skoltid hade C. J. enligt vad min mor och flera andra personer berättat, slagit en pojke från Kolstorp med sin käpp så länge han orkade varefter han kastade pojken ifrån sig över en bänk så att pojken bröt tre revben. Pojkens förseelse var helt obetydlig och nu blev det skolrådssammanträde och det kom fram yrkande på att C. J. skulle avsättas från tjänsten men han hade inflytelserika vänner så det stannade vid en varning.
Det värsta jag såg under min skoltid ifråga om aga var när en pojke satt en knappnål med spetsen upp i en kamrats bänk. När denne kom in och satte sig ner stack han ju sig på nålen och skrek till ett utrop. C. J. som var mycket lyhörd var ögonblickligen inne skolsalen och fick snart klart för sig orsaken till skriket. Han slängde upp pojken som anbringat nålen på bänken och gav sig på honom med sin grova med små knaggar försedda promenadkäpp som han använde när han gick mellan Kidanäs och skolan. Den arme pojken gav upp hemska vrål men C. J. gav inte upp rörrän han var utmattad. Dagen därpå kom inte pojken till skolan men istället kom en släkting till pojken och det blev ett över två timmar långt samtal inne i kammaren. Besökaren var för övrigt en gammal vän till C. J. Från den dagen fick pojken vara ifred. Aldrig några läxor eller frågor eller någon aga av något slag. Det var som om han inte hade existerat i skolan, men han skrev sida efter sida i sina böcker men Elet var aldrig någon kontroll av vad han skrev.

Man frågar sig vad som kunde vara orsaken till C. J.s obehärskade ilska och raseriutbrott men det var troligen hans med åren alltmer tilltagande spritmissbruk. Man kan också undra på varför inte prästen som då var högsta befälet över socknens skolor ingrep. Inte heller skolinspektören kom till skolan någon gång på fyra år. Säkerligen var C. J. så självrådig att han inte tog hänsyn till vare sig präst eller inspektör och då ansåg de att det var lugnast att ej besöka folkskolan. Till småskolan däremot kom inspektören och prästen varje år. Även socknens ärende styrde C. J. och det sades att när han ledde kommunalstämmorna var han så säker på utgången av frågorna att han skrev protokollen färdiga innan han gick till stämman.
Men det vrar inte bara genom aga som han plågade sina elever. Kanske det var lika kännbart när han gjorde narr av en del barn inför hela skolan. Tydligen hade det inte ingått i hans utbildning att barn kan vara olika i sin förmåga att fatta och förstå och komma ihåg en sak som de hört eller läst om. En pojke, ingalunda obegåvad kunde stundom bli så paralyserad av skräck att han glömde rätta svaret. Han var ganska lång för sin ålder och det utnyttjade C. J. på detta sätt. Ja du långe drasut, du står här och bara glor och växer. Snart är du oppe mot taket så vi får gå efter Karl i Uppland te såga hål taket. Sen kan du växa opp på vinden och stå däroppe å glo.
En annan pojke skulle läsa upp en del av multiplikationstabellen. Det gick bra i början men plötsligt var det stopp och pojken satte sig utan att C. J. sagt "Sitt ned!" Efter någon minut kom han ihåg fortsättningen, steg upp utan anmaning och fortsatte där han slutat. Då blev kommentaren från C. J. "Nämän, har en hört på maken vilket under, han blir nog inte så gammal den lille gossen" tydligen med antydning på att s. k. underbarn dog tidigt.

Att komma från en annan skola med yngre moderna lärare och böcker och börja hos C. J. var inte lätt. En familj hade inflyttat från Hjältevad till Edshult och äldsta flickan hade gått ett par terminer folkskola i Hjältevad när hon skulle fortsätta i Vickenstorp. Hon var helt främmande för våra läroböcker och C. J.s sätt att undervisa. En gång hade C. J. med sitt raseri skrämt upp den stackars flickan så hon visste varken ut eller in. C. J. slog näven i bordet och skrek. "Dä ä ju gräsligt dä här. Varför kan de inte behålla sina idioter i Hjältevad utan skicka hit dom? Va ä dä för en lärare du haft och va heter han"? Pettson, sa flickan "Ä han ung eller gammal? "Vet ja inte. Kan du säga om ja ä ung eller gammal? Samma svar: Dä vet ja inte. "Kan du säga om Konrad Berg Kopparp ä ung eller gammal?" -"Dä vet ja inte"!
En annan flicka som också lätt blev uppskrämd skulle läsa ur läseboken om inbördeskriget i Amerika och i boken förekom namnen på några amerikanska generaler. Namnen var lite krångliga och det stakade sig för flickan C. J. stampade foten i golvet odi girek: Tyst! men flickan fortsatte och krånglade till namnen ännu värre. Efter ännu en åthutning till flickan att vara tyst, vilket dock inte hade någon verkan skrek C. J. med tordönsröst åt de bada storsta pojkarna: -Bär un köna å rulla henne i snön annars skenar hon som ett gammalt tröskverk!
Jag tycker mig höra någon säga att det inte är möjligt att detta hänt i skolan men till detta kan jag svara att ännu lever några som gick i skola hos C. J. och kan intyga att jag inte överdriver. Men för att vara sanningsenlig skall jag även skildra de goda sidor C. J. hade. Han kunde vara humoristisk även om det ibland gick ut over något av barnen. Kan du säga vem som upptäckte Amerika du Valter? Svaret kom utan betänkande: Metusalem. C. J. skakade av skratt och sa: Ja, alltid får en höra nått nytt, att Metusalem blev gammal har jag hört men att han upptäckte Amerika har jag inte fått veta förrän i dag. En gång under en historielektion kom C. J. in på Gustav II Adolfs förberedelser för inträde i 30-åriga kriget och han konstaterade att det i första hand behövdes folk och penningar men vad behövde han mer du Elsa? -Krut o hagel blev svaret "Nähä du de skjuter inte me hagel i krig då kunde de skjuta ut ögonen."
En pojke som inte hade särskilt lätt för att lära sig något brukade C. J. knacka på hjässan med sin linjal och säga: "Dä ä inte underligt att dä inget vet ä i denne skallen. Dä låter som om jag knackade på e ihålig rova." I småskolan tog lärarinnan gärna emot skvaller från ett barn om ett annat barn men om någon nykomling hos C. J. trodde att han skulle ernå fördelar genom att bära fram skvaller bedrog han sig. Det blev stryk för båda parter.

I början av oktober var det marknad i Bellö och vi visste ju att C. J. gärna ville resa dit men för syns skull frågade han alltid dagen innan med humor i rösten: Hur många är det som ovillkorligen måste till Bellö marknad i morgon? Naturligtvis flög varenda hand i luften. Jaha dä tycks va allihop dä, så då tar vi väl fritt i morgon då.

Som avslutning skall jag berätta ytterligare ett par skolminnen.

Det var i juni 1915, och som vanligt var vi pojkar på middagsrasten ute på vägen och kastade trill. Det var den mest förekommande leken för pojkarna i folkskolan och kan jämställas med vår tids fotboll. Denna dag var även C. J. ute på skolgården då vi fick höra ett avlägset buller i riktning mot Edshults kyrka. Det är troligen en bil som kommer häråt, sa läraren, i så fall är det mig veterligt den första bilen som kört på vägen Stallarp-Fagerhult. Det fåtal bilar som fanns vid denna tid hördes på ett avstånd av 3 a 4 km. och med den låga hastighet som bilarna hade gick det mycket lätt för en vägfarande med en bilrädd häst att hinna ta ifrån hästen från fordonet och leda den ett stycke från vägen eller också köra in på en avtagsväg. Efter lång väntan kom äntligen bilen, en öppen T Ford med nedfälld suflett. Chauffören var klädd i militäruniform, likaså en befälsperson som satt bredvid chauffören. I baksätet stod en snedställd likkista ungefär som om en passagerare suttit i baksätet. Ingen blomma eller presenning fanns på kistan som var helt bar. Både läraren och barnen blev obehagligt berörda. När jag kom hem från skolan talade mor om att när bilen passerade Wickenstorp stod hon och samtalade med en torparhustru från Fagerhult som var på väg till Stallarp för att handla i affären. När bilen passerade knöt torpargumman knytnäven åt männen i bilen och skrek: Jaså ni har plågat livet ur Klackepojken nu.

Då fick vi veta att det var en värnpliktig från Karlstorp socken som dött på dåvarande I 21 i Eksjö. Min bror exercerade samtidigt på samma kompani som pojken från Karlstorp. Redan vid inryckningen den 12 mars 1915 talade denne om att han hade någon åkomma i magen och kände sig sjuk men då han var tystlåten och försynt vågade han inte begära att bli sjukskriven. Han tvingades deltaga i stränga övningar och särskilt plågades han av gymnastiken med dess sträckningar och våldsamma rörelser.
På den tiden var det hårda bud i det militara första världskriget hade ju utbrutit 1 aug. 1914 och Sveriges försvar var mycket eftersatt. Militärbefälet körde hårt med övningarna och att bli befriad på grund av sjukdom var inte lätt. När ynglingen till slut dignade under sin sjukdom var det för sent. Man kan inte säga att hans sista resa till hemorten skedde med några militära hedersbetygelser, en snedställd ohöljd kista i en öppen personbil.

Ett annat skolminne men lite roligare än det förra. Även detta hände i juni men året var 1916. Alla skolbarnen var ute och lekte och C. J. gick som vanligt med händerna på ryggen och betraktade bärbuskar och fruktträd. "Månne blir någon skörd att hämta hem till Kidanäs i höst". Då syntes plötsligt ett egendomligt par komma på vägen. Det var Spele-Kalle och Alfred Larsson som färdades omkring i socknarna och spelade i byarna. Spele-Kalle var från Alseda. Han spelade många instrument men hade spasmer och kunde inte vara stilla och dessutom hade han svår eksem i ansiktet. Alfred Larsson var äldre och mycket närsynt. Han spelade gitarr och sjöng. Han var från Hultna i Kråkshult. Där höll han söndagsskola och kallade sig söndagsskolemissionär, vilket han präntat på visitkort som han delade ut. De båda kumpanerna kom in på skolgården. Spele-Kalle frågade artigt om de fick spela och sjunga lite for skolbarnen.

Det beviljades och vi ställde upp men det var svårt att hålla sig allvarsam. Spele-Kalle vaggade fram och tillbaka i takt med musiken och Alfred vaggade i sidled med kroppen alltefter musikens rytm.

Kalle spelade fiol och Alfred gitarr. C. J. såg med en humoristisk glimt i ögat på de båda spelarna som eldade upp sig mer och mer. Som avslutning sjöng Alfred Larsson en gammal skolvisa som jag minns några verser av.

Har ni sett våra små
Uppå skolgården gå
Under rasten i lek med varann
Deras klingande skratt Deras lovliga spratt
Oss förkunnar att glädjen är sann
Där står dagsverkarns
Karl Väl hans rock synes skral
Han har lappar på byxor och väst
Han ej smädas för det
Ty varenda en vet
Att den gossen i skolan är bäst
Han blir nog ingenjör
Eller kanske grossör
Eller präst eller biskop till sist
Ja jag tackar vem vill Samla medel därtill
Gossens gåvor får slumra förvisst
Sista paret spring ut
Ropar skräddarens Knut
Nu Lill-Anna så kniper jag dig
Där står bagarens Krits
Där står skomakarns Frits
Där är Pelle och Lisa o Stig
Nu går sången i dur
Udden tar sig en lur
Alla barnen de stå i en ring
Udden uppvaknat har
Vad den leken var rar
Men vad är det för plingelipling
Plingplingeli pling
Skolklockan nu ringer in
Alla barnen skyndar sig in.

Epilog

Det var en solig vacker septemberdag 1922. Jag cyklade till Kidanäs för att besöka min syster som hade plats hos arrendatorn där Elof Svensson och hans fru Särlin. När jag varit där en stund sa min syster: Nu måste du gå ner i trädgården och hälsa på vår gamle skollärare. Det är inte mycket med honom nu. Jag gick ner i trädgården där han satt på en stol och hälsade på honom. Han hade förändrats mycket på de fem år som gått sen jag såg honom. Läpparna var blå och torra, bröstet hävde våldsamt och nãr han talade kom det stötvis. Hjärtats hårda slag skakade hans överkropp.
Efter att ha betraktat mig några ögonblick sa han: -Ja dä va då roligt att någon av mina gamla skolbarn vill komma och hälsa på mig. Jag sitter och ångrar att jag var alldeles för sträng men nu är det för sent. Allting är för sent, sa den gamle med stora tårar rinnande ner för de infallna kinderna. Jag ville ju fostra goda dugande medborgare och jag fick själv lära mig stränghet och disciplin men jag minns med grämelse och ånger hur sträng jag var. Det är så mycket jag ångrar", var det Sista min gamle lärare sade med tårfyllda ögon när vi skildes för att aldrig träffas mer.

C.J. Jonsson avled nästa år 1923.


Skolor och lärare i Edshult 1875-1958

(reservation för kortare vikariat)

WICKENSTORP, SMÅSKOLAN:

1875-1920	Ada Widén
vt 1919 vik. 	fru Rydström 
vt 1921 	Iris Andersson 
ht 1921-vt 1946 Ebba Pettersson 
ht 1946-1958 	Maj-Britt Andersson/Solgevik 
vik. 		Anna-Greta Möllerstam


WICKENSTORP, FOLKSKOLAN:

1879-1881 	Nils August Rehnström
1881-30/6 1917 	C. J. Jonsson
1/9-11/12 1917 	Signe Johansson
1918 		Karl Johansson
1919-1922 	Henry Möller
ht 1922-vt 1923 Magnhild Nyman
1923 		Levi Karlsson
1924-vt 1925 	Elis Johansson
ht 1925-1958 	Henning Rosander



Ella Widén med skolklass vid Edshults kyrkskola 1931

EDSHULTS KYRKSKOLA: 1875-1920 Ada Widén, småskola 1879-1881 Nils August Rehnström, folkskola 1881-1918 C. J. Jonsson, folkskola 1919-1922 Henry Möller, samtliga klasser 1922 vik. Frideborg Gustafsson 1923-1925 Karin Lallander vt 1926-1958 Ella Widén GUMARPS SKOLA: 1875-1903 Ada Widén, småskola 1879-1881 Nils August Reanström, folkskola 1881-1903 C. J Jonsson, folkskola 1904-1906 Karin Sabelström, samtliga klasser 1907-1915 Ingeborg Lövgren, vik. Greta Svahn 1915-1920 Elsa Johansson, vik. Lilly Träff 1920-1938 Tekla Gustavsson. vik. fröken Värnberg 1939-1943 Margit Sellstedt 1944-1945 Sven Bäckman 1946 Ingemar Berglund 1947-1949 Ulla Sjögren 1949-1950 Maj-Lis Arvidsson 1950-1952 Sven-Olof Tomsson 1953-1954 Sven-Olof Falk

Karin Sabelström med skolklass i Gumarp 1905


Om Edshults socken

Bland viktigare händelser i denna socken i gången tid var förutom gamla kyrkans rivning, byggandet av ny kyrka samt en bro 300 alnar lång där Mycklaflon och Skedasjön möts.
Den byggdes under senare delen på 1600-talet av överinspektor Nils Flintensten på Norrsunda för att förkorta kyrkvägen för dem som bodde öster om nämnda sjöar.

Att den behövde byggas så lång berodde på att vattenståndet då var betydligt högre än vad det är nu efter flera sjösänkningar.

Efter Flintenstens död 1713 förföll bron till dess man 1763 gjorde en överenskommelse att de s.k.. Östersjörotarna i Hult och Edshult skulle underhålla bron mot befrielse från annan väghållning.

Allt fler gårdar friköptes från Edshults säten och i en del byar skedde ägoskifte, men utkomstmöjligheter saknades för den växande befolkningen som när den var som störst innan utvandringen till Amerika kom igång omkring 1850 var 956 personer. Det var fyra gånger den nuvarande befolkningen som utgör ca 240 inv.

En bidragande orsak till denna befolkningsminskning är att ingen industri finnes inom socknen och att allt flera gårdar sammanslås och således står tomma större delen av året. Jordbruk år huvudnäring i förening med skogsskötsel.
Mjölkkor hålles endast på 18 gårdar men uppfödning av slaktdjur förekommer på ytterligare några gårdar.
År 1920 planerades en smalspårig järnväg genom socknen från Järnforsen till Eksjö på initiativ av brukspatron Nils Hobro Pauliström som i god tid före järnvägsförslaget köpt flera gårdar i Edshult och Kråkshult socknar. Stakning skedde med biträde av två ingenjörer och ett mansdagsverke från vare gård i socknen. Själv var jag med och högg upp en linje från Hulu över Kolstorp mot Wickenstorp. Hobro ville att Edshult skulle teckna 80 000 kr. i järnvägsföretaget men sockenborna var betänksamma då de vid denna tid var ålagda nya skolhusbyggen. Järnvägsbygget dröjde och lastbilarna kom på 1920-talet varför saken fick förfalla och järnvägen hade naturligtvis snart måst läggas ner. Under senare delen av tjugotalet börjades busstrafik genom socknen av Johan Karlson Karlstorp. Efter många ägarebyten går denna linje ännu, dock med huvudsakligen skolbarn till Hult och Eksjö som trafikanter.

Små affärer för nödvändighetsvaror fanns i äldre tider på flera platser i socknen såsom i Lundal under Ärnaberg, Skogsryd nära kyrkan o.s.v. Vid Sjöbron drev A. P. Kron affär och efter honom hans döttrar, och därefter övertogs rörelsen av Weimar Karlsson som även hade taxistation. Efter Weimar Karlssons bortgång driver hans maka Elsa Karlsson bageri och turistkafé.
Den mest centrala platsen i socknen var Stallarp. Där fanns gästgivarestation och affär för över 100 år sen. Även krog fanns men någon gång under senare delen av 1800-talet brann både krogen och affären ner en julafton. Sen hade A. G. Rydin affär i ett litet hus vid vägen mot Broarp Sedan August Dahlberg 1892 inköpt Stallarp drev han tidvis speceri och diverseaffär i norra delen av huvudbyggnaden men överlät efter en tid affären till John Jonsson. Han stannade till 1907 då Axel Henriksson från Sjunnen övertog affären som 1911 flyttade till nybyggd fastighet närmare vägen. Under Axel Henrikssons tid, som kom att omfatta över 50 år, utvecklades affärsrörelsen betydligt.
Efter Axel Henrikssons frånfälle 1960 övertogs affären av fru Marianne Widén men på grund av det alltmer minskade befolkningsunderlaget nedlades affären efter några år. Poststationen i Edshult var i många år belägen i Skäljarp och sköttes av Axelina Gustavsson. Posten kördes med hästskjuts från Hults järnvägsstation. All värdepost och alla paket stannade i Skäljarp medan s.k. löspost och tidningar kördes till affären i Stallarp.

I mitten av 1920-talet flyttades posten i sin helhet till Stallarp. Edshults poststation nedlades 1964 och då hade Gustav Malm i 20 år kört en postlinje med utgång från Stallarp först med cykel och sedan med moped. Några månader av Edshults poststations sista tid sköttes den av Magda Sandh i Furhaga. Efter en kort tid med Hult som postadress har Edshult sen 10 år tillbaka Eksjö som utgångspunkt för en lantbrevbäringslinje genom Edshult och Hult. Den s.k. Östersjöroten i Edshult hade i många år Bellö som postadress men har nu sen några år Hjältevad.


Det var en gång för länge sen

Ett års förlopp på ett litet lantbruk. Om man tänker tillbaka 50-60 år så har mycket förändrats på den tiden, inte minst på landsbygden.
Jag skall här försöka beskriva ett års förlopp både när det gäller arbete och förströelser från den tiden i min barndom och ungdom då knappast några maskiner användes med undantag av tröskverk.

Beskrivningen avser arbetet åren 1910-20 på en mindre gård av den storlek som de flesta gårdarna i Edshult har om man räknar bort ett tiotal av de större. På de större gårdarna var det delvis annorlunda, maskiner kom i bruk tidigare på dessa gårdar och flera anställda förekom då arbetslönerna var mycket låga. I och med julhelgen blev det ett välkommet avbrott i det vardagliga arbetet, endast det nödvändiga med skötsel av djuren förekom mellan jul och trettondagen. För barnen var söndagsskolans julfest ett glädjeämne när de första juldagarna var över.
Julkalas hos grannar och släktingar var vanliga i mellandagarna, ofta var det kanske bara en dag emellan, när det var dags att bjuda igen. Beträffande vad man bjöd på så var det helt olika mot vad som förekommer nu.
Vanligen var man bjuden till klockan fem em., och då måste ladugårdsarbetet vara avslutat för dagen, då hela familjen skulle med på julkalaset. Risgrynsgröt, bruna bönor och fruktsoppa kokt på russin, äppelbitar, torkade körsbär eller köpt s.k. blandad frukt var obligatoriska rätter liksom allt som gick att tillaga av julgrisen och eventuellt ett nötkreaur som slaktades i god tid före jul. Till maten serverades vanligen hembryggt enbärsdricka eller inköpt maltdricka.
Strax före uppbrottet serverades kaffe med minst tre sorter stora vetebröd och dessutom mängder med småkakor, som i regel fick följa med hem i ett knyte eller påse. Man var ju alldeles för mätt för att kunna doppa till kaffet. Namnet tårta nämndes aldrig. Den kom långt senare, i början endast på bröllop och begravningar. Men kalasdagarna hade en ände och den bleka vardagen tog vid.
I regel blev det skogsarbete och körslor antingen i egen skog eller åt någon virkeshandlare som köpt skog på rot och behövde leja folk att hugga och köra timmer till de transportabla sågverk som började bli vanliga. I många fall skräddes (bilades) därtill lämplig skog till bjälkar sparrar eller slipers som framforslades till en öppen plats för att torka i vårsolen och sedan i maj eller juni köras till järnvägsstationen för vidare befordran till någon hamn för export. Även allt annat saluvirke såsom ved, massaved, tändsticksasp m. m. ävenså bräder och plank från sågverken kördes med häst till järnvägsstation, det sågade virket dock först när det torkat av sol och vind. Det var först mot slutet av tjugotalet som det gick att sälja t. ex. massaved vid vägarna då lastbilar börjat överta transporten. Beträffande Edshults socken fanns en möjlighet att sälja massaved vid sjön Mycklaflon som sedan flottades på denna sjö och Skedasjön upp till Hult men sista biten fick man köra med häst fram till järnvägsstationen och sen gick massaveden till Brusafors-Hällefors i Mariannelund.

Men det var inte bara saluvirke som avverkades även husbehovsvirke höggs, gallringsvirke blev trinn och staver som alltid måste huggas. Ingen bonde med självaktning lät gärdesgårdarna förfalla. Då blev det snart osämja mellan grannar när kreaturen kom i hop med varandra. Ved behövdes i stora mängder och den höggs vanligen i längder på 3 a 4 meter och hemkördes för att på vårsidan kapas för hand och klyvas. Kapsågar var okända på mindre gårdar till omkring 1930. I allmänhet tog det minst en månad att köra hem och hugga upp ett årsbehov av bränsle.
De gårdar som låg vid eller i närheten av allmän väg hade skyldighet att utföra vinterväghållningen d.v.s. ploga och skotta snö när det behövdes. Snöskottningen betalades med 35 öre i timmen per man och plogning som fordrade minst två hästar, någon gång även ett par oxar för snöplogen samt fyra man som biträde betalades med 2 kr. pr timme oavsett antalet dragare eller medhjälpare.

Inom hemmets väggar arbetade de kvinnliga familjemedlemmarna med att spinna lin av förra årets skörd, även ull från de egna fåren spanns i hemmen. Sedan uppsattes alltid vävstolen där det spunna lingarnet vävdes dels till nyttosaker såsom lakan, handdukar m. m. dels till mera lyxbetonad vara såsom drälldukar och servetter av hellinne. Det var även vanligt att tyg till kläder vävdes i hemmet. Av ullgarn vävdes ett vadmal som efter beredning blev ett varmt och slitstarkt tyg. Ofta inköptes vitt och blått bomullsgarn som vävdes till ett randigt tyg som ortens skräddare förvandlade till slitstarka sommarkläder för helg och vardag.

I januari månad hölls alltid missionsauktion i Vickenstorps skola, innan småskolan började den 1 febr. då Ada Widén flyttade in i den lilla kammaren som behövdes för kaffeserveringen. Kaffet kokades i öppen spis i Ängholmen och bars till skolan.
Auktionen hölls vanligen en fredag alltid med början kl. 10 fm. Långväga besökare åkte efter häst och alla utrymmen i granngårdarnas uthus var upptagna av inställda hästar. Auktionen som i regel leddes av en prästman höll på till skymningen.
När Stallarps missionshus var byggt 1919 satte Aug. Dahlberg ut en missionsauktion en kväll och till på köpet en lördagskväll, och då tyckte många att det var ett djärvt steg. Man befarade invasion av berusad manlig ungdom och detta besannades. Det kom en del nästan redlöst berusade som störde auktionen.

I övrigt var det inga större folksamlingar vintertiden, men resepredikanter kom regelbundet och kunde samla 15-20 personer kl. 11 en söckendag. I mars och början av april arbetades det överallt vid gårdarna med vedhuggning. Hela årsbehovet höggs upp hemma vid gården och borde helst vara klart till påsk om inte denna helg inföll särskilt tidigt. Fram till 1928 hade varje jordbruksfastighet ett vägstycke att underhålla, på våren skulle alla hjulspår som uppkommit under tjällossningen vara igenskottade före 4 maj. Man skottade med spade eller hackade med hacka, men så var det någon här på trakten som kom på idén att ta en kraftig hjulskena sätta i ett drag och sätta för en häst och lägga en planka över skenan och stiga upp på och sen bar det iväg. Den första vägsladden var uppfunnen. På hösten fick ej denna metod användas, då måste alltid nytt grus påföras, mera härom längre fram.

I dessa trakter började vårbruket vanligen de första dagarna i maj med en lätt harvning (förharvning.) Efter ett par dar harvades ytterligare en a två gånger med en tyngre harv. Sådd för hand var vanligt till mitten av tjugotalet då såmaskinerna började komma i bruk.
Vid handsådd måste någon dra en grov krokig trädgren som kallades "fjärje" över åkern och markera lagom breda fjärjar d.v.s. den bredd där såningsmannen kunde kasta utsädet jämnt och fint. Att "fjärja" var ett arbete som vanligen utfördes av barn.
På nästan alla gårdar fanns det får och deras gödsel användes alltid till det blivande potatislandet där gödseln brukades ner med årder för att få jorden lucker och fin, och man körde alltid på tvären mot de blivande potatisfårorna. Det kallades att "tvara" potatislandet. Rovor och kålrötter odlades allmänt vid denna tid, och även linodling var vanlig men linfröet såddes tämligen sent av rädsla för nattfrost.

Efter vårbruket vidtog omedelbart uppsättning av nya gärdesgårdar eller reparation av gamla.Skogsbete var det enda förekommande vid denna tid. Det var först på trettiotalet som betesvallar började anläggas, och därför måste även avlägsna gärdesgårdar i rågångar mellan fastigheter ses över innan djuren kunde släppas ut på bete. Över alla vägar fanns grindar vid ägogränserna. De fick hängas på den 15 maj och skulle bortföras den 1 oktober. När jag i tioårsåldern började följa med torgskjutsarna till Eksjö sommartiden för att öppna och stänga grindar fanns det mellan Wickenstorp och Eksjö 18 grindar och när min bror 10 år tidigare gjorde samma tjänst, fanns det på samma sträcka 26 grindar över vägen. När bilarna började bli vanliga blev grindarna bortsynade 1925. Då blev det nödvändigt att hägna nya gärdesgårdar vid vägen. På vår gård hägnade vi 800 hot (ca 1 km.) ny gärdesgård på våren och sommaren 1924 allt med nytt virke och svedda vidjor.
Ett arbete som hörde våren till var att tvätta fåren före klippningen som gick så till att man värmde vatten till en behaglig temperatur och tömde i ett större kar där fåren nedsänktes med ryggen neråt. En person måste hålla fårets huvud över vattnet och hålla om öronen så att inget vatten kom in i örat ty i så fall blev fåret sjukt. Det behövdes yterligare tre personer, en höll framfötterna en bakfötterna och den fjärde skötte tvättningen. Äldre får som varit med förut höll sig vanligen lugna, men lamm och yngre får kämpade förtvivlat för att komma loss. Ullen blev mycket finare om fåren tvättades före klippningen än om ullen tvättades senare.

I början av juni brukade en s. k. gökotta anordnas på Ekbacken vid Stallarp och även sommarfest förekom någon gång på denna plats. Vid midsommartiden var rovor och kålrötter färdiga att gallra, och man ville helst ha detta arbete undangjort innan slåttern började. Trädgårdarna slåddes i regel till midsommar och sen tog ängsslåttern vid efter helgen. Klöver och timotejvallar slåddes mycket senare än numera. Hässjning var inte så vanligt och om det förekom så var det hässjor med slanor och störar som uppsattes på förstaårsvallen och sen fick stå tills vallen efter några år skulle plöjas upp. Inga slåttermaskiner fanns så hässjorna var inte i vägen.
Det kunde hända att höstrigen blev mogen innan höskörden var avslutad. Ett sådant år var 1914 då vi körde in den sista höstrågen torr och fin den 24 juli och då hade vi en del ängsslåtter kvar. Efter höskörden blev det tid att hacka eller bryta löv som det hette. Björk och asp fälldes och de små kvistarna avhöggs och bands ihop i kärvar för att torka ute. Asplöv åts med begärlighet även av hästar. Sälg, rönn och ask topphöggs ca. 3 meter från marken och gav ett begärligt foder. Efter 5-6 år kunde man toppa dessa träd igen. Detta arbete hade olika namn på olika orter såsom stöppla, hamla o.s.v. Normalt mognade höstrågen i augusti. Höstvete förekom inte i dessa trakter förrän på trettiotalet, ty försök med höstvete tidigare misslyckades på grund av att inga vinterhärdiga sorter fanns att tillgå till utsäde. Under augusti iordningställdes för sådd av höstråg. Ofta trädades den härtill avsedda åkern d.v.s. ingen skörd bärgades utan åkern bearbetades med harv hela sommaren för utrotning av ogräs. Naturlig gödsel utkördes och plöjdes ner. Konstgödsel till höstrågen var vanligen tomasfosfat, kainit och benmjöl, och någon gång på våren eller sommaren kalkades trädan. Det var ett gängse talesätt att om man skulle använda utsäde av förra årets skörd skulle sådden ske senast den 25 aug. och med utsäde av nya skörden senast den 10 sept.

Omkring 1 sept. var linet moget, då det rycktes upp för hand och varje hand d.v.s. så mycket som man kunde hålla om med en hand lades i kors i en vinkel med sex händer åt varje håll. När tolv händer var lagda band man ihop dem till kärvar som med rötterna upp hängdes på stänger att torka. När fröhuset eller knoppen var torr inkördes linet och knoppen repades av på en linrepa som bestod av tätt sittande vassa järnsprintar fastsatta i en planka. Man drog några gånger över repan och sen var linhalmen fri från fröhus. På någon slät och stenfri gräsvall, äng eller dyligt breddes linhalmen ut för rötning. Den fick ligga tills kärnan i strået var rutten så att den kunde brytas sönder. Det brukade ta 5-6 veckor innan rötningen var klar så att de värdefulla tågorna som låg utanpå kärnan lossnade. När rötningen var färdig tog man upp linet och reste det mot gårdesgårdar för att det skulle bli lufttorrt varefter det förvarades under tak till senare på hösten.

När sådden av råg var klar i början av sept. fick man börja köra grus till gårdens vägstycke, såvida inte havren var mogen till skörd. Men tiden gick och dag för årets vägsyn var kungjord i kyrkan och i tidningarna. Edshults socken är fattig på grustag. På Bolstra ägor vid torpet Knubben fanns grus men det var så uppblandat med grov sten att när man fått ett lass grus så hade man fått plocka ur en tre gånger så stor hög med sten. Vägsynen tillgick så att på utsatt dag kom kronolänsman (eller som titeln blev senare,) landsfiskalen åkande efter två hästar med kusk och två nämndemän som biträden, vilka såg efter om tillräckligt med nytt grus påförts annars kom vederbörande på restlängd. Ett tydligt vägmärke skulle finnas med nummer, namn och vägsträckans längd Tidigare fordrades det att väghållaren skulle stå vid sin vägbit när länsmansskjutsen nalkades och med mössan i handen avvakta att ekipaget åkte förbi. En av nämndemännen skrev protokoll efter länsmans diktamen.
Om vägen blev godkänd eller inte fick man veta i sockenstugan en vecka efter vägsynen där restlängden var anslagen. Det var vanligt att om inte vägen blev godkänd vid första synen skulle stora mängder grus påföras enligt restlängden. Jag minns att t. ex. Håkarp och Köttstorp vardera fick 80 parlass grus påsynade men man kanske inte körde på mer än 15 lass. Restsynen förrättades av en bonde i socknen som var fjärdingsman och han godkände i regel grusningen.

Under eftersommaren och hösten förekom s.k.. yste på många ställen. En höst var vi med ostmjölk på 18 ställen. Det var inte bara de mindre bemedlade i backstugorna som bad om ostmjölk hos bönderna. Ortens skollärare, hantverkare och kyrkoherden i Hult och Edshult bad om mjölk. Till den senare samlade kyrkvärdarna ihop var sitt stort lass med mjölkflaskor. Kyrkvärdarnas fruar var med och tillsammans med prästfrun förvandlade de mjölken till ost. Fattigvårdsstyrelsen, som det hette på den tiden, anordnade yste för ålderdomshemmets räkning växelvis hos ledamöterna. Ystena betraktades nästan som ett nöje på höstkvällarna och ofta var det lika många utanför som väntade på sällskap på hemvägen. 1 början av september var det marknad i Brostugan i Skede och i oktobers första vecka i Bellö vilka beredde ortens befolkning ett välkommet avbrott i vardagens enahanda. Dessutom hölls marknader i Vetlanda, Eksjö och Ingatorp flera gånger från maj till november.
Vissa år kom havreskörden och potatisplockningen på en gång men vanligen var vårsäden avtagen och kanske inbärgad före potatisplockningen. All stråsäd mejades med lie. Efter potatisen var turen kommen till rovor och kålrötter som lades i stackar ute på åkern och täcktes med granris och jord för att under vinterns lopp köras hem vid behov. För att säkerställa hushållets behov av potatismjöl brukade man efter höstskörden riva småpotatis eller annan utskottspotatis på en handdriven potatiskvarn där en taggig plåtrulle rev sönder potatisenvarefter stärkelsen urtvättades med mycket vatten i stora kar. Stärkelsen sjönk till botten efter några timmar och dagen därpå byttes vattnet och massan omrördes och drevs genom en finmaskigare sikt. När stärkelsen sjunkit till botten avtömdes vattnet och när den torkat ytterligare brukade man med en stålkam kamma loss stärkelsen som utbreddes på pappersbelagda bakplåtar för att lufttorka. Höstplöjningen tog lång tid på de gårdar som bara hade en häst och i så fall måste byta häst med någon. Då blev det plöjning på två gårdar växelvis. När höstplöjningen var avslutad var det dags att ta itu med linberedningen, då det förut intagna linet restes in på stänger i byns bastu. I ett hörn av bastun fanns en stenugn med en massa småsten kastad över för att hindra gnistor att antända linet vilket dock ofta hände och då gick såväl linet som bastun förlorade. Efter 2-3 dagar med försiktig eldning var linet torrt och skulle brytas medan det var varmt.
Här på trakten använde man brytverk, två grova stockar med längsgående djupa räfflor och i ändarna försedda med dragkrokar för två man. Mellan dessa valsar matades en handfull lin några gånger fram och tillbaka och så var den "låcken" färdig för grovskäktningen som vanligen gjordes omedelbart medan linet var varmt, vilket underlättade arbetet väsentligt. Ett linbrytarlag borde bestå av minst sju personer, en bastgubbe som skött eldningen och tog ut linet och lagade till lagom stora lockar, två som drog verket, en matare och tre som skäkte. Finskåktningen skedde senare hemma i ladugården.
På många trakter var brytverket okänt, och där bråkade man linet i en s.k. bråka, en vass träspak fäst i ena ändan av en stol pressades ner i ett spår varöver det torra linet lades. Denna metod tog mycket längre tid än med brytverk. Det sista arbetet med årets skörd var tröskningen.
Före 1920 var det sällsynt att man på mindre gårdar anlitade motordrivna tröskverk. I stället hade man körvandringar för häst eller oxar. Stundom förekom slagtröskning av höstrågen för att få lämplig långhalm att skära till hackelse åt hästarna. Torpare och andra med små åkerarealer använde dragtröskverk som drogs av två man.
Innan snön kom skulle man lägga ihop stockar och grövre grenar efter lövbrytningen till fåren.
Veden lades i högar som kördes hem när det blev snö. På steniga och tuviga marker använde man ofta en s.k. drög, en oskodd träkälke till denna vedkörning då en oskodd ås gled över stenarna bättre än en järnbeslagen. Om man skulle slakta både ett nötkreatur och en gris till jul, tog man nötkreaturet först för att köttet skulle hinna bli ordentligt salt till jul. Det fanns ingen annan metod att förvara kött och fläsk än genom saltning i stora saltkar. Förvaring genom konservering kom först på 1940-talet och frysning i frysbox omkring 1950. De som gillade lutfisk till jul köpte den i början av december ty Anna-dagen 9 dec. var rätta dagen att lägga fisken i blöt. Det hörde till god sed att tröskningen skulle vara avslutad i god tid före jul. Då kvinnorna alltid var med vid tröskningen ville de ha denna avslutad innan julstöket började. Om det fanns talg efter nötkreatur brukade man stöpa ljus till jul. Det bakades stora mängder av olika sorter rågbröd, dels av finsiktad råg s.k. siktebröd, dels grövre mjöl till jullimpa med enbärsvört till degspad eller om det ej fanns enbär så användes sirap i stället. En husmor som ej bakat så mycket julbröd att det räckte över lillajul omkring 1 febr. fick skämmas om någon kom på besök och fick se henne sysselsatt med bak i mitten av januari.
Efter rågbrödsbaket blev det skorpor, pepparkakor och andra småkakor som kom i tur och sist bakades vetebrödet som skulle vara nybakat till julafton. Fanns det småbarn i huset så brukade de få en julhög med en vetekrans i botten och sen en massa olika kakor över och kanske en liten julost i varje hög. Tyvärr blev vanligen husmor så tröttkörd av allt som skulle bli färdigt till jul att när helgen kom kunde hon inte njuta som hon varit värd men det var inte lätt att bryta mot tradition och sedvänja vid julhelgen. Ja detta var ett försök att skildra hur ett år förflöt i min barndom och mina tidiga ungdomsår, och visst var mycket annorlunda då än nu.


Några anteckningar om folktro

Nästan alla arbeten och händelser under gångna tider omgavs av regler eller seder som man måste iakttaga om allt skulle gå bra. Nutidens människor kanske ler åt dessa gamla föreställningar och kallar dem vidskepelse men trots allt har nyare tiders forskning visat att mycket av det som iakttogs hade fog för sig. Och hur är det i själva verket i vår tid, finns det inte en liten gnista kvar av något oförklarligt som man tror på i detta sammanhang. Hur är det med talet 13 t.ex. det påstås att många hotell saknar rum nummer 13 för att det visat sig att gästerna undviker att få rum nummer 13. Många anser att man ej bör ge bort enbart vita blommor i en bukett, och att ett visst antal blommor är mindre lyckosamt att få. Redan innan ett litet barn kom till världen var det mycket som den blivande modern hade att iakttaga om barnet skulle födas friskt och utan lyte. Sålunda måste hon akta sig för att få eld på kläderna när hon stod vid öppen eld eller i övrigt bli skrämd av eld ty då fick barnet s.k. vådeldsmärken i ansiktet. Om modern blev skrämd av något djur under graviditeten kunde barnet få födelsemärken på kroppen eller i ansiktet. Att detta har fog för sig skulle jag kunna lämna många bevis på från vår tid men jag skall enbart nämna ett exempel från min släkt. Jag hade en morbror Karl Gustav Widell, född 1873, som reste till Amerika 1892. Min mor brukade tala om att han på ena låret hade ett födelsemärke i form av en brun råtta i naturlig storlek med huvud, ben och svans.

Det skulle ha uppkommit genom att mormor när hon var gravid, varit med på logen under tröskning varvid en brun råtta hoppade ut från sädesbingen rätt på mormors kjol. Hon blev rädd och slog till med handen över låret. På exakt samma ställe på högra låret hade pojken som föddes några rnånader senare tydligt avbildning av en råtta. Om en blivande moder fick se huvudet av en död hare eller kanin riskerade barnet att födas s.k. harmynt det vill säga med kluven överläpp och åtminstone förr i tiden fick ej en skjuten hare torgföras utan att huvudet var avtaget dock fick öronen sitta kvar. Särskilt farligt var det om modern blev skrämd av eller slog ihjäl en orm eller snok. Då kunde barnet födas med ormliknande, slingrande rörelser. På ett torp i socknen bodde för 50 år sen en man som hela livet fick leva med ett mycket svårt lyte som sades bero på att hans mor när hon gick med honom slagit ihjäl en orm. Han vred och slingrade med huvudet och kroppen som en orm gör även sen den är död.
När han talade stammade han och då och då kom ett väsande läte mellan orden. När han skulle arbeta kunde det hända att när han var en decimeter från ett verktyg t. ex. spade eller spett kunde något kroppen driva honom att dra tillbaka handen och göra några slängar med kroppen innan han fick tag i verktyget. Detta såg jag många gånger då han utförde odlingsarbete åt min far.
En blivande mor fick inte heller vara med vid slakt. Då kunde barnet få fallandesjuka och i så fall utbröt denna sjukdom efter så många år som modern i veckor räknat varit gravid då hon varit med vid slakt. Om det föregående har en viss grad av trovärdighet så vill jag reservera mig mot det följande men jag tar ändå med några fler exempel på folktro. Det gick ej an att lämna en plog eller ett årder kvarsittande i jorden när dragarna togs ifrån. Redskapet måste lossas och läggas på sidan ty om en gravid kvinna fick se redskapet sitta fast i jorden riskerade barnet att födas harmynt. Detsamma var förhållandet om en yxa lämnades fasthuggen i en huggkubb eller en stubbe. Även en s.k. lövhack måste ligga lös när den ej användes. Om en blivande mor kikade genom en dörrspringa eller ett nyckelhål kunde barnet bli vindögt. Samma var förhållandet om modern skulle hänga på en grind eller port och försöka titta på båda gångjärnen samtidigt. Om en dörr eller grind gnisslade när modern gick igenom kunde barnet få samma läte i sömnen men det botades med att barnet drogs motsols tre gånger under grinden eller dörren. Detta måste dock ske en torsdagskväll vid fullmåne. Om ett barn hade något djurläte i sömnen kunde detta botas genom att man med en nål stack ett djur med samma läte så att man fick några bloddroppar på en sockerbit som barnet skulle förtära. Djuret skull vara levande när man tog blodprovet. När någon stått fadder till ett barn vid dopet måste detta få en sked eller kopp i faddergåva, annars kunde barnet få svårt att lära sig läsa. Man fick aldrig sy något på ett plagg som barnet bar på sig t.ex. sy fast en knapp eller dylikt. Då riskerade barnen att bli glömska. Jag skall avsluta detta kapitel om folktro med att berätta en sann händelse om hur man botade engelska sjukan eller "skerva" som den kallades. Klara Larsson var född och uppväxt i Ingatorp. Efter sitt giftermål med Karl Johan Larsson arrenderade de små gårdar och när de kom till Backen 1913 var det nionde gången som de flyttade. De bodde i Backen till 1937 och Klara berättade gärna om hur det var i hennes ungdom. Jag låter henne själv beratta pa sitt eget bygdemål. "Ja, si söster mi Tilda ho kum ut å tjäna när ho hade läst fram se å ho va inte mer än femtan år när ho kum te en bonne som va gift å hade åtta ban. Men bonnafulingen kunne inte lätta bli söster mi utan när ho hade vatt där ett år kum ho hem å sulle få en onge å bonnen han römde åt Amerka ifrå hustra å ban. A söster mi ho feck en pojk men han ble sjuk så vi lätte döpa hummen tidigt för vi trodde han sulle dö. Vi kallte hummen Frans å han va så sjuker, full å var å röt å bloia utslag över hele kroppen. Å varevelia mören så hade bindera torkat fast ve skinnet så vi feck röcka loss trasera å skinnet dä följde mä å dä bloade å pojkastackan bare grät å skrek å vi hoppades att han sulle få dö men dä jode han inte. A söster mi ho kum bott å tjäna igen å mor å ja feck ta an Franse bäst vi kunne.
Å vi försökte allt möjligt, vi stoppade hummen unner enerötter å dro igönom självväxta träklynner men inget hjälpte. Då feck ja gå te Anna-Lena i Ingatorpa fattistuva å tala om Franse för si ho "kunne".
Dä ä inga an rå sa Anna-Lena än pojken måste offra på e själspillingagrav e mörk torsdagsnatt när månen är på nedan. Vi bestämde att ja sulle komma en torsdaskväll å ja to pojken mä te fattistuva å vi väntade där te klåcka ble innemot tolv då följde Anna-Lena mä te körkepotten. Agust i Såja hade hängt se på hösten så hans grav va fask å bra för si pojken sulle offra en tiöring som sulle myllas ner i jola på grava. Vi klädde å pojken alla klära utanför körkegålen för si han måste va naken när han offrade om dä sulle göra nått. Ja sulle gå ensammen in mä pojken på körgåln, Anna-Lena sto utanför å mörkt å hemskt va dä å harre min ti va liknelser ja så men ja vesste var Agust var begraven så ja to me dit men pojken frös så han skulv som ett aspelöv dä va i november å kall blåst. Pojken sulle strutta tri stej motsols på grava å släppa tiöringen i jola men att få han te släppa pengen va nästan lygn. Han knep ihop hånna så ja feck puta ut pengen mä mett pekefinger å mylla ner an i jola. Så kum vi ut te Anna-Lena å följde mä henne te fattistuva där vi feck stanna te mören å sen geck ja hem mä pojken. Efter nöra da ble han torr i skinnet ruvera föll å för alla såra i skinnet va läkta. Han ble ren å fin i skinnet som anra ban å växte opp å ble stor å stark å gifte se i Hjälteva å kum sen te Stockholm å där säljer han tininger å han skeckar Kal Joan "Småläningen" vat år. Han har vatt å hälsat på oss här i Backen flere gånger." Så långt Klara Larsson.
Ja, vad skall man tro'? Kunde det möjligen vara chocken att bli naken ute i höstkylan som gjorde att såren läktes eller vad kunde det vara som blev en vändpunkt för lille Frans?


En blick tillbaka i tiden

Några gamla Edshultsbor passerar revy.

Ett gemensamt drag för gångna tider var att allt gick i ett lugnare tempo än vad det gör i vår tid med dess jäkt och stress. Jag minns hur personer som ej lärt sig cykla kunde ta sig tid att gå 3-4 km. till affären i Stallarp och handla eller hämta posten mitt på en arbetsdag och ändå ha tid att stanna en stund och prata. Om man arbetade vid vägen med något skogsarbete eller på vedbacken och någon gick förbi tog man gärna en pratstund i vårsolen. Det fanns ju bekväma stubbar eller vedkubbar att sitta på. Om jag nu nämner några namn, så tro inte att jag vill göra dem till åtlöje, utan stället visa på dem som originella personer av sin tid. Låt oss se på dem med förståelse och humor i blicken.

Där kommer gamle Alfred på väg till Stallarp för att köpa snus och hämta posten. -Tror Du Nils Petter (min far) att soalistera tar våra gåla nu? Ja töckei' dä börjar bli kanallit å leva. - Efter en stunds diskussion kom man överens om att så länge Jonsson i Hökhult satt i riksdagen var det ingen fara för äganderätten till böndernas gårdar. Anm. J. A. Jonsson i Hökhult satt i många år i andra kammaren som representant för den nykterhetsvänliga högern i Jönköpings län.

Stundom kom Oskar i Källehult, en gammal ogift enstöring pa väg till Stallarp för att köpa det lilla han behövde. I god tid före jul köpte han en stor knippa torr lutfisk som var hans älsklingsrätt, och en tid efter jul köpte han hela restlagret av lutfisk hos Henriksson i Stallarp. Det kunde vara en knippa så stor som en s.k. knabbabyr som Oskar bar hem. Han var inte så lite filosof och tyckte att allting var bättre förr. Nu har "hökkfada" (högfärden) tat överhand var ett gängse uttryck av Oskar.
-Som bara dä här mä fleckeras selkestrumper t. ex. de håller inte åtte da, skelnad va dä förr vill sä då feck piera lite ull å spinna å sticka se strumper å om de dro åt hårt kunne de hålla ett år. Ä såna hus de spikar ihop nu men så bler dä lappvark vill sä. Skellnad va dä förr när ja va mä Widell å byggde hus å Kal i Upplan å Söderlind va mä. Vi vretade å dubbade å knutade ihop väggera men så sto husa hur länge som helst. Mia föräldra va torpare åt Keyen på Esselt å dä va en omänsklit sträng harre dä. Om dränga satt för länge på dasset så kum Key å slo mä sin knölpåk i väggera å sae: Ä du hårlivad din fähund? Men när Key va dö å begraven så de svatta hunna mä ell i käften å brennane öjen springa om nättera imilla Esselta körgår å Esselta säteri.
En gång på senare tid hade tjänstemän från Smålands Kraft i Nässjö stakat en ledning över ett hörn av hans hage utan att fråga honom till. När Oskar fick se detta gick han till Engvall i Köttstorp som fungerade som förbindelseman mellan kraftbolaget och abonnenterna och sa: -Nu ä de morska, harrarna från Nässjö, men när dödens planka kommer ä de lagom morska.

I en by bodde en bonde som fått ett öknamn och orsaken var den att han en gång skulle låna häst och vagn för en resa med sin fru och dotter. Åkvagnen var försedd med fotsack och sätedyna men Kalle sa: Dä sa va filt i kärran för min fru är mera fin. Från den dagen fick han heta Kalle Fin.
Eftersom hans ladugård låg nära skogen tog räven höns för Kalle Fin men han gjorde då en rävfälla, en stock som skulle falla ner när räven bet i ett bete på ett giller. En morgon låg en till synes död räv under stocken. Kalle tog räven i bakbenen och lyfte samtidigt på stocken men i samma ögonblick sprutade räven all sin illaluktande avföring över Kalle som naturligtvis släppte räven och denne var inte sen att begagna friheten och försvinna i skogen.
En gång reste Kalle med maka och dotter bort på några dar och en granne skulle sköta korna och hönsen medan de var borta. När Kalle Fin kom hem fick han för sig att korna mjölkade mycket mindre än när han for bort och hönsen låg i redena utan att värpa. Det måste bero på att grannen förtrollat korna och hönsen trodde Kalle som hade lätt för att inbilla sig saker och ting. Det blev en väldig osåmja mellan Kalle och grannen som naturligtvis var helt oskyldig.

Detta hände 1911 och vid denna tid höll en resepredikant seriemöten i Vickenstorps skola och bodde under tiden här hos far och mor. En dag fick predikanten som hette Karl Johansson besök av Kalle Fin som begärde ett enskilt samtal. Predikanten blev glad och trodde att hans förkunnelse verkat så att Kalle fått religiösa bekymmer. Detta var dock ingalunda fallet utan Kalle Fin ville att predikanten skulle gå till grannen och övertala honom att häva förtrollningen. Naturligtvis vägrade Johansson att lägga sig i byaträtan och sa sen Kalle gått hem att denne var den envisaste människa han någonsin råkat. Osämjan höll i sig och blev orsaken till att Kalle sålde gården och flyttade till Eksjö där hans fru levde ännu på 1950-talet.

Gamle Frans, lite stelbent men pratför tyckte det var roligt att gå en runda och prata med grannarna. Han hade varit rallare i ungdomen och byggt järnväg åt Staten och det var han mäkta stolt över. Han brukade säga: -Ackackack, dän här racklebana ifrå Nässjö te Oskarshamn dä ä som te åka i en kaffebrännare nä tacka vet ja Statens Janväja som ja har vatt mä å byggt dä ä som dommen kumme nôr tôjet kommer.
Han hade flera söner, och en av dem blev jämhandlare i Virserum under första världskriget. Statens bränslekommission satte igång ett stort företag med att ta upp bränntorv i Virserumstrakten. En dag kom Frans och sa: Dä ä inte skräp te son ja har. Häromdaen sålde han 300 spadar i en smäll.

En annan granne hette Johan Petter. Han kom ofta om söndagseftermiddagarna utan egentligt ärende men han var gladlynt och humoristisk så han var alltid välkommen. Han var född och uppväxt i Ärnaberg fast han kom att leva större delen av sitt liv i Wickenstorp. Hans far Birger (Berje) i Ärnaberg var också fallen för skämt och upptåg. Johan Petter berättade att en gång när de tröskade ärtskörden blev resultatet mycket dåligt. De hade en laggad trätunna på logen som de brukade få full med ärter, men denna höst vände Berje botten upp och då blev botten skyld och till och med en liten råge av ärter. Sen ropade han på sin gumma som befann sig i närheten: -Kom hit får du si vilken ärtaskörd vi har fått. Å dä va då rent välsignat va ärter! Dä ble ju precis som dä brukar va, sa gumman.
En gång hade Berje och hans bröder bestämt sig för att skoja med sina föräldrar när de kom hem från kyrkan en vintersöndag. De hade hört att om man snurrar en höna runt några gånger svimmar hon av några minuter. När pojkarna hörde bjällerklangen från kyrkskjutsen på avstånd fick de brått med att snurra runt med alla hönsen och lägga upp dem i rader på stallsgolvet. Sen sprang de in och satt helt oskyldiga när modern kom in. Fadern hade under tiden tagit ifrån hästen från släden och skulle binda in den i stallet då han fick se förödelsen.
Alla hönsen låg som döda överallt i stallet, och i förskräckelsen släppte han hästen lös, sprang in och skrek: "Alla hönsa ligger döa i stallet!" "Va säjer du", sa gumman och följde med ut men då hade alla hönsen kommit på benen fast de sprang och vinglade hit och dit.

Det var gott om räv i skogarna kring Ärnaberg och de försåg sig ofta med höns från byn. Då bestämde sig en bonde för att hägna en s.k. rävhage som bestod av fyra korta starkt sluttande gärdesgårdar som möttes från fyra håll och med ett hål längst upp i mitten där betet placerades. När räven försökte nå betet skulle han ramla ner i inhägnaden som skulle vara så hög att inte räven kunde hoppa över, och så tät att det inte gick att krypa ut. En morgon var det två rävar i hagen och bonden beväpnade sig med en kraftig knölpåk för att slå ihjäl rävarna. Skjuta på så nära håll ville ban inte med tanke på de värdefulla skinnen. Alltnog bonden tog sin knölpåk och glad i hågen hoppade han ner men i ett ögonblick hoppade den ene räven efter den andre upp på bondens axel och upp på gärdesgårdskanten och försvann på några sekunder. Visst är det bra att vara sparsam men sparsamheten kan gå för långt.

Nickolaus hade för länge sen passerat gränsen mellan sparsamhet och girighet eller vad skall man kalla att han kom och ville sälja överbliven medicin för halva inköpspriset när hans maka var död.
Eller när han kom och bad mej köpa en almanacka i mitten av april. Jag låter Nickolaus tala för sig själv: -Ja ä tvongen te be de köpa e ny almanack i Billstens nu när du far åt stan. Ja har hatt e nu i monga år men så ä dä ju skottår iblann så ja har kummet så å skack mä daa så ja vet inte va som ä sönda eller månda men nu har dä ju gått en tretting (kvartal) på dä nya året så ja töcker allt att du sa försöka å pruta å lite på priset hos Billsten. Han fick sin almanacka utan prut. Till saken hör att de båda makarna var efter dåtida förhållanden ganska förmögna och barnlösa.

August i Ärnaberg var kvicktänkt och kunde ge fyndiga svar. En gång var han vid Bjälkerums kvarn och skulle låta mala, och då kom mjölnarens fru och ropade: -Hur är det, vankar August nån gång te den där tvätterskan som bor i Ängholmen? -Hur då, ä ja lorti? sa August! Mjölnarefrun ville skicka ett par stärkdon till Kristin Lätt i Ängholmen som var vida känd som tvätt- och glansstrykerska. August och en annan Edshultsbo kom en gång in i A. F. Hemlunds speceriaffär i Eksjö, för övrigt den finaste affären i branschen i Eksjö. De var klädda i gamla hederliga vadmalskläder och såg kanske lite lantliga ut. De kom in i affären och i väntan på sin tur satte de sig på ett par kaffesäckar. Vid denna tid fanns i alla speceriaffärer några öppna säckar med orostat kaffe i lagom höjd att sätta sig på. För att det skulle synas vilken kaffesort som fanns i säcken var alltid kanterna rullade varför det var extra bekvämt att sitta och vänta på att få köpa det de skulle ha. De båda edshultsbönderna märkte snart att bodbiträdena skrattade åt dem lite i smyg sinsemellan. När det blev böndernas tur gjorde de inga tecken till att vilja lämna sina bekväma sittplatser. Snart märkte chefen att det var något särskilt på gång i affären så han gick fram till de båda bönderna bugade sig och sa: -Vad får det vara i dag? Då var det August som förde ordet: -Ja, vi sir att dränga här har väldigt roligt åt oss så vi sitter väl kvar e stunn. Men "drängarna" hade nu börjat bli snopna när de såg att chefen var och talade med bönderna och det slutade med att biträdena på chefens befallning fick gå och be om ursäkt.

I en stuga vid en skogsväg som ledde till en sjö bodde en äldre man som var känd för att vara nyfiken och avundsjuk. En skogsarbetare brukade gå förbi stugan när han tog sig en fridag och gick till sjön och metade. En dag satt mannen och väntade träget på att fiskaren skulle komma tillbaka från sjön och få veta om han haft fisketur. Denna gång hade det dock gått dåligt och endast en abborre låg i korgen, men fiskaren beslöt att skämta lite med den nyfikne mannen som stod på förstubron och frågade: -Hur har dä gått i dag? -Åjo någorlunda, blev svaret. -Ä de stora? -Ja, de a såna här sa fiskaren där han stod ute på vägen och tog abborren i stjärten. Så släppte han ner den och tog i huvudet och visade den igen, och sen på mitten o.s.v. med samma fisk. --Ja sir de ä jämna, sa mannen och gick belåten in i stugan.

Det var kafferep hos Chatrin och Gustav i Sjöarp och den fina kaffeservisen av tunt äkta porslin användes. Gustav hade råkat få lite kaffesump på botten i sin kopp. Han höll koppen i örat och kastade sumpen i den öppna spisen, där en munter brasa flammade, men Gustav stod med örat i näven och kaffekoppen i kras mot spisväggen. "Nämän vad tar du dej te Gustav," sa Chatrin, " nu har du förstört en av det jämna dussinet av våra finaste kaffekoppar. Hur bar Du dig åt egentligen?" -"Jag bara gjorde så här," sa Gustav, tog en ny kopp och gjorde samma manöver med samma resultat. Nu hade han två extra kaffekoppsöron men bara 10 koppar kvar av det jämna dussinet.

LASSES KORTA LEVNADSSAGA

Solen sken in genom fönstren, det var vår och värme i luften. Lille Lasse och hans syskon lekte och tumlade om varandra, och deras mamma såg med belåten blick på sina avkomlingar men hon tänkte i sitt stilla sinne: Lek och rasa medan ni är unga, tids nog kommer bekymren och livets allvar. Efter att ha lekt och rusat runt blev alla plötsligt trötta och lade sig i en hög på golvet och somnade omedelbart. Plötsligt öppnades dörren och ett par män kom in och tittade en stund på de sovande. Så sa den ene: "Den där tar vi" och pekade just på Lasse. Den andre mannen tog ett snabbt tag om Lasse och bar ut honom och stoppade in honom i en trång låda. Lasse hörde hur mamma och syskonen grät och skrek av saknad efter honom. Lasse var helt omtumlad i den trånga lådan och inte visste han vart det bar hän. Lådan skakade och Lasse kastades från kant till kant. Så småningom var man framme vid det ställe som var avsett att bli Lasses nya hem. Han spärrades in i ett mörkt rum där varken sol eller måne kunde skina in. Lasse grät och var förtvivlad. Inte kunde han sova ensam, för han bara längtade efter sina syskon och inte smakade maten honom heller. Det var inte vad han var van vid hemma hos mamma. Någon gång då och då kom en äldre man in och tittade på Lasse och sa något som han inte förstod. Lasse trodde att det nog var tredje dagen som han befann sig i det mörka rummet då den gamle mannen lämnade dörren lite på glänt så att en strimma av ljus trängde in. Lasse hade förut i mörkret försökt komma underfund med om det fanns några möjligheter att fly ur detta fängelse, men nu såg han att på ett håll var en avbalkning som det kanske möjligen kunde gå att ta sig över och ut i friheten. Lasse tog sats och med ett jättesprång var han över balken men o fasa. ett plask och något kallt och hemskt slöt sig om Lasse. - Några bubblor steg upp mot ytan och Lille Lasses korta levnadssaga var slut.

I anseende till att min gris hastigt avlidit vädjas
härmed om bidrag till inköp av en ny gris.

Källeberg den 28 maj 1935

Högaktningsfullt
J. A. Pettersson

Pettersson hade en längre tid sparat skulor och köksavfall s.k. slubb i en tunna i svinhuset och det blev grisens olycka. Men han fick ihop pengar så det räckte till en ny gris och blev över. I många år hade han en hushållsgris och brukade köpa hem skummjölk från Bellö mejeri i en gammal rostig 15 liters bleckflaska. En dag var flaskan otät varför han gick till en reparatör för att få den lagad men fick det beskedet att flaskan var alldeles för rostig för att kunna lödas på och förresten var plåten tunn och dålig. Enda sättet vore att cementera botten i kransen.
På hemvägen från reparatören kom Pettersson till mig och sa: -Reparatören sae ja sulle cementera flaska i botten, ja undra om ja kunne få ble ve en halv säck cement (25 kg.) å e skottkärra grus. Jag hade ingen cement hemma så saken fick förfalla.

Innan Pettersson gifte sig med Emma hade hon två barn som var vuxna och vistades på annat håll men någon gång kom de och hälsade på i Källeberg. Styvsonen Kalle åkte på en stor motorcykel och en gång när han varit hemma kom Pettersson till Engvall i Köttstorp och sa: -Efter va ja kan förstå ska Kalle dra te å gifta se snart. -Jaså, sa Engvall, var har han träffat henne? -Ja, träffat henne har han la inte gjort, men han har talt ve henne tillefon tri gånger, sa Pettersson.


Två av mina goda vänner

Av de ställen som jag ofta besökte under min barndom och uppväxttid var Ängholmen nog ett av de käraste. Där bodde Lotta Lätt och hennes dotter Kristina. Lotta kallades allmänt för moster Lotta åtminstone av barn. Trots att hon prövats hårt i livet var hon solig, vänlig och god liksom dottern. Alltid blev de glada när någon kom dit och hälsade på. De var mycket bamkära och hade kanske en karamell eller en kaka med ett glas saft till barnen och för de vuxna kom alltid den blänkande kaffekokaren på sina tre fötter in i den öppna spisen.
Moster Lotta var from och gudfruktig och ville gärna höra sång. Om en besökande ej hade alltför brått att gå hem brukade hon säga: "Du Krestin sjung en sång". För barnen var det spännande när Kristina tog fram sin gitarr som på baksidan hade en vacker bild i färg av Oscar II. När han firade sitt 25-årsjubileum som regent hade han givit en känd gitarrfabrik tillstånd att avbilda hans porträtt på de gitarrer som tillverkades det året. Kristinas gitarr var en sådan, och de kallades jubileumsgitarrer.

Det vilade alltid en stilla frid över hemmet i Ängholmen men båda hade upplevt många sorger och bekymmer. Lotta föddes i Backen 1832 och fader var soldaten Johan Vivat. När hon växt upp gifte hon sig med soldaten Johan Magnus Lätt bosatt i Lyckås. I äktenskapet föddes sju barn, fem pojkar och två flickor. Spriten som varit en förbannelse för många blev den familjens olycka.

Yngste sonen Theodor var bara två år gammal när fadern lördagen den 13 augusti 1873 reste till Eksjö i sällskap med en annan soldat. I staden blev de berusade och det var med svårighet som de båda bönderna från Wickenstorp som skjutsat dem till Eksjö kunde få dem med sig därifrån. När de kommit till Edshults gamla kyrkogård på hemvägen fanns det ingen möjlighet att få med de båda soldaterna längre. De skulle stanna och öka på ruset. På söndagsmorgonen anträffades Lätt död i ett dike vid kyrkogårdsmuren. I församlingsboken står angivet "Dött av dryckenskap 44 år gammal 13/8 1873, begravdes den 7 sept. i tysthet utan klockringning" Man förstår vilket fruktansvärt slag det var för änkan och barnen när familjeförsörjaren var borta. De fick nu inte bo kvar på soldattorpet utan måste flytta till Mon under Ramnaklev, en stuga som låg långt in i skogen.

Efter två år flyttade de till Ängholmen. Kristina Lätt berättade som vuxen om hur otroligt fattigt och svårt de hade det efter faderns död. En gång bad hon mig bränna en säng som hon haft kvar sen barndomen. Hon ville gråta varje gång hon såg sängen som de låg fem syskon i s.k. "skavfötters" och fick gråta sig till sömns när fadern var död och modern inget hade att ge dem att äta. Jag brände dock inte sängen utan den finns nu på mitt hembygdsmuseum i Backen.

Lotta och Kristina Lätt, Ängholmen, omkring 1913

 När Kristina var sex år måste hon taga plats som piga på en gård i Ärnaberg. Där fick hon bland annat bära in ved och hämta vatten i en öppen brunn. På vintern var det is omkring brunnen och hon var så rädd för att halka i när hon skulle hämta upp vatten med en träbytta fastspikad på en stång. Den minste av sönerna, Theodor dog i skolåldern men de övriga växte upp trots fattigdom till friska och starka ungdomar som i likhet med så många unga vid denna tid emigrerade till Amerika.
När endast Kristina återstod ville även hon resa, detta så mycket mer som hennes fästman från Svallarp rest till U.S.A. och blivit präst i Augustanasynoden och skrev brev på brev och ville skicka biljett. Men Lotta grät och bad att Kristina skulle stanna hemma. -Har jag fött och fostrat sju barn och alla skulle lämna mig ensam, då får jag dö på fattighuset, var Lottas ständiga argument. Inför moderns tårar offrade Kristina sin fästman, sin ungdom, ja, alla möjligheter till framgång i livet. Hon förblev ogift och fick en torftig bärgning som tvätt- och glansstrykerska samt som kokerska på bröllop och begravningar.

Till barnens heder skall sägas att när de kommit igång i Amerika skickade de ofta pengar till sin mor och syster i Sverige. Kristinas enda syster Sofia var endast 18 år när hon reste till Amerika men hon var duktig och omtyckt så hon fick bra platser. Efter några år hade hon 30 dollar i månadslön enligt hennes brev hem. Som jämförelse kan nämnas att en svensk piga hade högst 25 kronor i lön för hela året vid den tiden. Sofia var den enda av syskonen som kom hem för en kort tid 1901. Då hade hon varit gift några år med en japan och hade två små pojkar med sig. Sen hon återvänt till Amerika blev hennes tid inte så lång. Hon avled julafton 1902 endast 37 år gammal.

Hennes make, James Nakada gifte om sig efter några år, denna gång med en japanska men äktenskapet blev olyckligt och en dag hittades han mördad i sitt hem, troligen av hustruns älskare. Av Nakadas barn med Sofia blev äldste sonen Robert N. med tiden en framstående läkare i U.S.A. och hade tre stora hus som privatsjukhus. Men han höll kontakt genom brev med sin moster i Sverige ända till hennes död. Visserligen skrev han på engelska men genom förmedling av Ivar Vennerlund Bellö som översatte gick det bra.
I över fyrtio år hölls i Ängholmen kristna s.k. sammankomster varje söndagskväll dock med uppehåll under sommarmånaderna. Det förekom bibelläsning, sång, bön och samtal av de närvarande. Skulle jag nämna några namn på de medverkande skulle det vara P. J. Kjell, Aug. Dahlberg, Emil Widell, Oskar Gustavsson, Karl Rydén, Ernst Samuelsson och Karl Nilsson m. fl.

Lotta Lätt avled 1917 och Kristina Lätt 1937. Båda avled i Ängholmen efter några dagars sjukdom. Bland hennes efterlämnade lösöre som liksom stugan såldes på auktion fanns en stor kartong med kort och amerikabrev som nu är i min ägo. I dessa fann jag för en tid sen en enkel dikt skriven av Kristina Lätt som får bli avslutning på denna skildring.

En liten flicka vid fem års ålder
jag var då pappa ifrån oss gick
Han gick till staden men se nu
aldrig, vår käre fader vi återfick.

Och snart var dagen till ända skriden
och det blev kväller ja det blev sent
Men pappa dock ej från staden kommer
det blev ej så som vi hade ment.

Nej, ty pappa i staden funnit
det sällskap som Gud ej hjälpa får
och så av synden och Satan ledda
Det till förtappelse ofta går.

Jag heder Dig som från Gud är fjärran
att fly till Jesus men fly i tid
ty där Du vet kanske minst av faran
Är Satan färdig att fånga dig.

Ett stycke komna på vägen hemåt
Men åter skulle de glaset ta
men Satan låg där med ormalisten
han ville någon i fällan ta.

Jag vill nu säga jag vet ej mera
men pappa blev i ett dike död
men tänk där hemma hos barn o. maka
vad det blev tårar, vad det blev nöd.

Bland syskonskaran var jag den sjätte
men se jag var ändå inte minst
en bror jag hade som hette Teodor
han var den sjunde och han var minst.

Nu kan Du tänka Dig hur det kändes
att vara moder för dessa små
då far var borta och aldrig mera
på jorden honom vi återfår.

Men den som lärt att av Herren taga
båd sorg och glädje ja bitter nöd
Den Gud skall hjälpa och alltid laga
att ej skall saknas ett dagligt bröd.

Ja Gud är trofast han är sannfärdig
Han håller allt vad han lovat har
Väl är jag fattig på denna jorden
men har i himlen en riker far.

Han ger här nere vad jag behöver
Han vet ock bäst vad mig nyttigt är
Himlaarvet blir ändå över
som är förvarat hos Jesus kär.

Ja tiden ilar snart allt är över
Som ofta här gör mig sorg, besvär
I himlen finnes ej sorg ej döden
Kan nå dit där min Jesus är.

Hur lycklig är jag ty jag har funnit
Den vännen Jesus som dog för mig
Och snart jag har det sälla målet hunnit
Hur saligt vandra, leva, dö med Dig.

Ditt hjärta ej av växling lider
Tack att du mig älskar o Jesus kär
O bliv Du mig när
Om än här jag gråter, kvider.


Dokumentärroman om Karl Edvard Lindkvist


Svallarp Stallarp Fagrabjörk Edshults kyrka Näs