Ett märkligt levnadsöde nedtecknat av Gustav Nilsson. Publiceras med tillstånd av nu levande släktingar på sidolinjen.
När jag härmed gör ett försök att skildra K. E. Lindkvist
är det ej min avsikt att göra honom till åtlöje utan jag
vill i stället visa hans förmåga att klara sig i de flesta situationer
genom sitt belevade uppträdande, sin flödande vältalighet och
en enastående uppfinningsförmåga. Till det yttre hade han ett
vårdat utseende och gick rak i ryggen.
Jag är beredd på kritik när jag skriver om en avliden person
som under sin livstid var med om så många äventyr och skiftande
förhållanden. Gentemot denna förmodade kritik vill jag påminna
om de skildringar i tryck av Lasse-Majas äventyrliga liv som kommit ut
i nya upplagor under årens lopp.
När man läser om hur K. Lindkvist skaffade sig sitt uppehälle
på ett mindre hederligt sätt, så kanske skillnaden inte är
så stor mellan honom och de kroniskt arbetsovilliga som i vår tid
lever på alla tänkbara bidrag av stat och kommun, vilka de som arbetar
och sköter sig får betala. Härmed vill jag naturligtvis inte
skära alla bidragsmottagare över en kam, men man ser ju gång
på gång i pressen om personer som genom oriktiga uppgifter och skattefusk
tillskansar sig mångdubbla summor mot vad det rör sig om i denna
skildring.
Genom att jag efter K. Lindkvists död köpte hans efterlämnade
lösöre av Höreda socialnämnd har jag tillgång till
massor av brev och avskrifter av handlingar som ger en god bild av hans växlingsrika
liv. Han gjorde nämligen avskrifter av sina skrivelser till olika myndigheter,
ja till och med av sina kärleksbrev som han skrev till en fästmö
åren 1910-1911.
En del uppgifter kommer från hans egna berättelser. Jag kände
ju honom de sista 45 åren av hans levnad. Annat stoff kommer från
hans svåger Theodor Rosander Och i övrigt från den muntliga
traditionen om hans liv.
Karl Edvard Lindkvist föddes i Espelund under Espenäs i Edshult socken
den 13 januari 1867. Föräldrarna var Stina-Greta och Johan Lindkvist.
Hans bror hette Johan August och hans syster Karolina sedermera gift med Theodor
Rosander.
Men först några ord om gården 1/2 mtl. Bolstra som kom att
spela en stor roll i bröderna Lindkvists liv. Gården omnämnes
redan på 1400-talet för sin kvarn och sitt givande ålfiske.
Bolstra tillhörde under flera hundra år Edshults säteri som
på 1 500-talet betingade sig 2 1/2 tunna mjöl och 27 st. ålar
i årligt arrende för kvarnen. Åren 1871-80 står Överstelöjtnant
A. Lövenadler som ägare och bebodde den gamla fina herrgårdsbyggnaden
med sina stora salar och högt till taket i rummen.
Inom parentes kan nämnas att denna byggnad av prima kärnfuru gick
till rivningsved under andra världskrigets bränslebrist, vilket nuvarande
ägaren livligt beklagar.
Åren 1881-86 står August Lindkvist som ägare, följd 1887
av Karl Edvard Lindkvist. Enligt uppgift hade båda bröderna stora
skulder på gården varför August Lindkvist emigrerade till Amerika
för att söka tjäna ihop pengar till räntor och amorteringar.
Som trappsnickare hade han förhållandevis goda inkomster så
att han kunde sända hem pengar till brodern Karl att användas till
avbetalning på gårdens skulder.
När han hållit på med detta några år ansåg
han att skulderna borde vara betalda och reste hem för att finna att de
i stället blivit större och att broder Karls affärer var mycket
tilltrasslade. Besviken återvände August efter några år
till Amerika och nu behöll han sina besparingar tills han reste hem och
köpte en gård i Ärnaberg och sedan byggde han sig ett hus i
Stallarp som han gav namnet Egesta.
Trots allt åtnjöt Karl Lindkvist ännu ett gott anseende enligt
ett par brev till en flicka, Anna i Södra Vi från en fru i Broarp
som kaIlar sig Käramor Larsson vari hon söker vara s.k. bönaman
mellan Auni och Karl Lindkvist.
Inget årtal är angivet men troligen har bekantskapen utvecklats en tid eftersom Anna tydligen överlåtit breven till Karl.
Här följer de båda breven med ordagrann stavning efter originalet.
Broarp den 28 september
Min älskade Anna!Nu som först har jag fåt något reda på dig. Jag har varit rektit lessen hela sommaren för att ja inte fåt något bref från dig.
Jag har nu tänkt op en fästeman om du vill komma till mig så får vi tala med honom, det är Lindkvist i Äspelund om du minns om honom han bor nu i Bolstra, jag tycker på mit vis att du kan aldrig bettre önska dig han har det så stellt så han vill ha någon nu jennast det vore min önskan att du kommer till Broarp nu så fott som möjligt, skulle så vara att du inte kan komma hit så kan du väll sätta ut någon mötesplats till eksempel Mariannelund.
Det är nu lång tid sedan vi tales vid å sommaren har nu gåt och hösten tillstundar så det blir vel inte alltid så rolit att vara ensam jag får nu afsluta för denna gång med många skära hällsningar till dig å Karl åskar och hela hans familj tecknat vänligen med hälsning.Käramor Larsson
Tydligen har Anna accepterat förslaget om fästman och skrivit till
Käramor Larsson i Broarp som i sin tur svarar med följande brev.
Min snälla Anna
Jag får så mycket tacka för brefvet som jag fått mottaga vari jag ser att du har hälsan och mår godt i din hemtrakt. Jag får lof att bedja om förlåtelse för att jag dröjt så länge med att skriva, det har varit åtskilliga orsaker som har jort mit dröjsmål. Min hjärtliga önskan är nu att du hällsar på hos mig i Broarp så får ni mötas hos mig för han har svårt att komma ifrån.
Du undrar hvilken bror det är af dem, de har varit åt Amerika båda, men det är den yngste af dem som har Bolstra och som du skall tala med. Du får jöra som du vill resa nu eller du vill vänta å resa något före jul så får jag bjuda åskar å moster i jul till oss, du är hjärtligt velkommen när du kommer vill vi vara dig till mötes vid Hjältevad om du skrifver i förväg vilken dag å vilket tåg, skrif snart å dröj inte så länge som jag.
Tusen många kära hälsningar till dig å broder åskar å hans familj samt moster i boda. Jag önskar att du ville koma å jöra sälskapKäramor Larsson
Det förefaller som om Karl Lindkvist var intresserad för att stifta
bekantskap med Anna men det verkar något mystiskt att det skulle ske i
tysthet enligt ett brev som jag påträffat. Här följer början
på brevet, fortsättningen var bortriven.
Den 25 augusti
Bästa AnnaNu innan jag skrifver något får jag säga att detta måste vara en hemlighet som aldrig får talas om för en enda knapt er moder ens.
Jag vill endast fråga om Anna skulle vilja göra en brefväxling….
Denna bekantskap gav inget resultat för framtiden
medan däremot en annan som är bekräftad med flera dokument och
fick vittgående följder för Karl Lindkvist (i det följande
betecknad med K. L.)
Han hade inlett bekantskap med en flicka i Apparp i Hässleby socken som
hette Johanna Matilda Samuelsson. Under löfte om äktensap synes K.
L. i olika omgångar utfått av flickan Johanna över 1 500 kr.
en stor summa på den tiden.
Planerna på äktenskap avancerade så långt att lysning
till äktenskap var avkunnat i Hässleby kyrka tre gånger.
Vigseldagen var inne och paret stod inför prästen som frågade
K. L: -Vill Du hava denna Johanna Matilda o.s.v.? men till flickans förskräckelse
svarade K. L. -Nej!
Det var ju ett förödande slag för Johanna,
så mycket mer som hon redan bar en kärlekspant under sitt hjärta.
Fakta om dessa saker fann jag i följande dokument i K. L:s efterlämnade
papper utskrivet av svågern Theodor Rosander.
Undertecknade som bevittnat af K. F. Lindkvist i Bolstra den 12 oktober 1891 till innehafvaren Johanna Samuelsson i Apparp utgifven förbindelse å kapital 500 kr. (senare tillkom ytterligare 1 020 kr.) intyga att orsaken varföre ingen bestämd förfallotid utsattes var den att dessa penningar aldrig skulle till henne återbetalas emedan avsikten var att dessa båda personer skulle med varandra ingå äktenskap, vilket var så mycket vissare som lysning tre gånger redan var i Hässleby kyrka afkunnat och någon skiljsmässa dem emellan är ännu icke skedd.
Orsaken till uppskofvet med äktenskapet är sannolikt den att Johanna Samuelsson sedan reversens utgifningsdag varit dömd och straffad för barnamord, då Lindkvist af sorg och blygsel däröfver afreste till Amerika, varifrån han dock nu återkommit antagligen för att äktenskapet fullborda.Detta kunna vi med ed styrka om så påfodras försäkras.
Ekekull och Klastorp i juni 1896
Jonas Th. Rosander bevittnas af Anna Johansson Axel Karlsson
Uppgifterna i denna bevittnade skrivelse kan
jag av naturliga skäl icke taga något ansvar för men jag har
för sammanhangets skull medtagit densamma.
Det är svårt att avgöra vad denna skrivelse hade för uppgift
om inte det ändå var meningen att vältra över ansvaret
på den stackars flickan och fritaga K. L. från sin del i tragedien.
Det var inte så underligt att flickan tog detta steg i förtvivlan
över att hon övergavs och fästmannen så gott som rymde
till Amerika. Allt tyder på att åren 1890 till 1898 var mycket skickelsedigra
för K. L.
Kroniskt dålig ekonomi synes ha varit ett ständigt bekymmer för
honom och efter det inhiberade äktenskapet har han ansett att enda utvägen
var att resa till Amerika och pröva lyckan där. I utflyttningslängden
för Edshult finnes inget nämnt om något utflyttningsbetyg däremot
längre fram ett s.k. frejdbetyg som anger att han vistals Amerika 1892-1894.
Angående hans resa till Amerika föreligger två olika versioner.
Hans svåger Th. Rosander som tillsammans med makan Karolina (syster till
K. L.) skötte arbetet i Bolstra berättade att K. I. varit borta några
dar och kom hem sent en höstkväll som vanligt ridande på en
häst som var hans bästa fortskaffningsmedel. Inget talades om var
han varit. K. L. åt under tystnad, varefter han sa: -- Ja, du Theodor,
du måste skjutsa mig till Vetlanda i natt. Jag måste vara där
i morgon bittida kl.5.
Nu lade Karolina sig i talet om resan och sa: -Kan Du aldrig vara hemma och
hjälpa till att sköta gården'? Förresten är hästen
uttröttad av dina långa ridturer. K. L. gav inget svar och resan
anträddes på natten och när de kommit till Flugeby utanför
Vetlanda sa K. L:
-Ja, du Theodor nu far jag åt Amerika över Nässjö och Göteborg.
Du och Karolina får försöka klara Bolstra bäst ni kan.
Om det blir möjligt skall jag skicka pengar till skulder och hypoteksräntan.
Det blev en svår tid för Theodor Rosander, ty inga pengar kom från
Amerika och banker och andra fordringsägare lät höra av sig från
alla håll.
I Amerika synes J. L. ha tagit kontakt med brodern August som rest dit tidigare.
August skriver i ett brev till K. L. daterat mars 6:te 1893.
Omaha, Neb.
Broder du har ett bref från Sverge hos mig, jag sänder det så fort du svarar på dessa rader. Jag har fått ett om att det går ej om de icke får mer pengar men jag kan ej sända mer då jag ej vet hur förhållandena står jag måste först veta hur många trässor (räntor) det är att betala och hur många hundra kr. gården behöver utan sin egen afkastning för att hålla det uppe.
Svara så fort du får dessa rader.J. A. Lindkvist
I ett brev till sin moder skriver August.
Omaha den 10 oktober
Älskade Mamma
På min broders önskan sänder jag i dag 400 kronor till Bellö för eder att begagna till Hypoteken.
Jag har ingen fred för broder K. och hans begäran om penningar.
Jag äfven uppehåller honom här vissa tider.
En kär hälsning till Er och syster.J. A. Lindkvist
Som jag förut nämnt föreligger två olika uppgifter om
K. L:s resa till Amerika. Här följer den andra som visar en annan
resväg än den han uppgav till sin svåger Theodor. Det kan tänkas
att han i Vetlanda träffade Johansson i Böla som höll gästgiveri
och tillhandahöll hästskjutsar och kastade om sina planer på
resväg och tog vägen över Sävsjö, Malmö - Köpenhamn
i stället.
Alla brev som han skrev hem adresserade han till sig själv i Bolstra troligen
för att vilseleda dem som eventuellt på posten sökte utröna
var han befann sig.
Här följer ett utdrag ur ett brev som K. L. skrev från Köpenhamn.
Lantbrukaren K. E. Linqvist
Bolstra BellöKöpenhamn den 26 dennes
Medan jag får vara här så länge så kommer jag rätt ofta ihåg mitt gamla Bolstra och Eder alla men nu som först är jag utkommen i världen så ännu kan jag icke hjälpa Eder men Mamma och hennes tankar om att hjälpa mig är i sinnet jämt.
Det var svårt för mig att komma från Sävsjö ty Johansson i Böla var med dit men jag var van att svänga mig så det gick bra, han förstod intet för jag sade att jag skulle fara till Wäxiö.
Jag talade vid honom om att det var svårt för mig, han sade att om det skulle bli alltför svårt så skulle jag säga honom till, så om Ni ser att det går galet på något vis så må ni försöka honom, ty ni får icke släppa taget med Bolstra jag skall nog försöka när jag kommer härifrån men jag får vara här till torsdag.
Det går båtar till Amerika varje dag men en del är dåliga men jag löste i går biljet på Cunardlinjen men hade för lite penningar så jag kunde icke köpa till Agust för det kostar 280 kr. utan jag löste till Emil det kostade 140 kr. Betyg är inte frågan om här men det är svårt att förstå vad de säger på danska.
Jag fick fara så hastigt hemifrån att jag inte hinde taga farväl, det var inte så roligt ty nästan alla mina djur var sålda, men jag hoppas det blir bättre snart.
Jag slutar med en kär hälsning till Eder alla. Mamma skall icke vara ledsen ty då blir hon sjuk.
Teknat af mig
K. E. LindkvistJag tror inte någon känner igen stilen på kuvertet det är felstavat.
D. s.
Av allt att döma blev det inte något av för K. L. att hjälpa dem hemma i Bolstra sen han kom till Amerika utan han fick istället till stor del leva på brodern August. Han synes ha stannat två år i Amerika vilket framgår av ett längre fram utfärdat s. k. frejdbetyg av pastorsämbetet.
Frejdbetyg
Att Karl Edvard Lindkvist f. d. hemmansägare från Bolstra född den 13 januari 1867 åtnjuter medborgerligt förtroende, vistats Amerika 1892-1894 och saknas för den tiden vitsord om ledighet till äktenskap och om frejd betygar Edshults församling den 6 september 1898. Är ogift berättigad till H.H. nattvard och veterligen ej med smittosam eller obotlig sjukdom behäftad.
Pastorsämbetet i Hult och Edshult
Axel Westin
Kyrkoherde
När K. L. återvände från Amerika var det för att möta krav från alla håll. Även från tidigare år finnes obetalda räkningar. Många av dem låg i kuvert som ej var öppnade. I regel var inte räkningarna på några större belopp men han synes ändå ej kunnat betala dem. Några kvitton har jag icke funnit bland alla hans papper.
Här följer några exempel bland många kravbrev. Det är intressant att läsa deras olika formulering.
Eksjö den 9 december 1881
Vid genomseendet af våra böcker finna vi oss hafva en förfallen fordran af Eder enligt revers för vilken vi utbedja oss likvid före den 1 nästa januari. Skulle likvid utebli vidtages laga åtgärd
Högaktningsfullt
Hagström och Karlsson
Eksjö den 12 jan. 1892Min fordran enligt revers som förföll den 21/3 1889 å kr 18,32 utbeder jag mig likvid före den 10 februari detta år.
I händelse ni ej infriar er skuld på den bestämda tiden ser jag mig nödsakad vidtaga lagliga åtgärder och överlämna detsamma till Häradshövding Fagerberg och kommer det i så fall att blifva eder mycket dyrare.Högaktningsfullt
C.F. Svensson
Eksjö den 17 mars 1892Härmed få vi vänligast anhålla att pr. omgåeende få emotse likvid för vår fodran kr. 55.50 enligt förfallen revers
Vi förvänta framåt denna månads utgång antingen hela beloppet eller ock en större afbetalning däråHögaktningsfullt
A. o. F. Hernlund
Eksjö den 3 november 1892An: Skuld enl. revers 7.25 Att genast insändas
C.G. Pettersson
Brostugan den 4 jan. 1894
Varor kr 5.95 Likvid emotses per omgående om ej lagliga åtgärder skall vidtagas
J.A. Sandal
Eksjö den 31 december 1895
Enligt förut gifven räkning 20,20 Likvid torde insändas omgående såvida lagsökning vill undvikas
P.G. Myrén
Böla den 27 maj l896
Jag får underrätta att den 1 juni eller om månda' lämnar jag min fodran af eder till utmätning om jag ej får pengar för detta är säkert
P.A. Johansson
Skede den 8 september 1896
Eder skuld till J. A. Sandhal å Co i Brostugan enligt räkning 5,95 ämte indrivningskostnad 0,60 = 6,55 behagade Ni inbetala till mig inom 8 dagar härefter vid äfventyr att laga åtgärder genast vidtages.
Ekekull Skede den 8 sept. 1896
Fredrik Johansson
tf. Kronolänsman
Men det största kravet kom när K. L. erhöll stämning å det belopp å 1 020 kr senare ytterligare 500 kr. som han under äktenskapslöfte fått av Johanna i Apparp
Skrivelsen lyder:
Härmed får jag hos Häradsrätten vördsamt anhålla om kallelse och stämning å hemmansägaren Karl E. Lindkvist i Bolstra Edshults socken till nu instundande sammanträde med höstetinget i Södra Vedbo härad med påstående att bemälde Lindkvist måtte förplicktigas att till mig återbära (betala) Ettusen tjugo (1020) kronor som Karl E. Lindkvist i januari månad år 1892 å ett Depositionsbevis lyftat Smålandsbanken i Eksjö samt genast till mig utgiva omnämda belopp jämte 5 prosents ränta därå från januari 1892 tills likvid sker.
Enär denna fodran uppkommit genom trolovning och tilltänkt giftermål som är upplöst men sagde Lindkvist trots flerfaldiga uppmaningar ej kunnat förmås till mig återbära ovansagda belopp.
I övrigt yrkar jag ersättning för häradsrättens protokoll och blivande utslag i målet.
Vidimeras S. R. Jansson Valfrid Johansson Lid Fjärdingsman Mariannelund
På grund av denna begäran instämmes Karl Edvard Lindkvist till Häradsrätten den 7 september 1896 Eksjö den 17 aug 1896.
På Domareämbetets vägnar
Axel Johansson
K. L. dömdes att betala enligt stämningen men att få ut något
var nog värre. Det finns många resolutioner om utmätning men
hur det gick med denna sak är ej fullt klarlagt.
Man kan förvåna sig över att K. L. inte använde möjligheten
att sälja skog för att klara ekonomin alldenstund det vid denna tid
fanns mycken fin skog på Bolstra enligt uppgift av flera personer. K.
L. har visserligen tänkt avverka och försåga virke men det ser
ut som om det huvudsakligen gällt att få ut pengar i förskott.
Det hade ju varit enklare att sälja skogen på rot.
Här följer brevväxling med trävarufirmor i Oskarshamn.
Th. Linell
Trävaruexport Oskarshamn den 26 nov. 1895Herr K. E. Lindkvist
Bolstra BellöSedan Eder härvaro saknar jag medelanden från Eder. Skola vi komma till affär i vinter, så vore det nog lämpligt för mig att snart uppresa och bese skogen
Högaktningsfullt
Th. Linell
Den 24 januari 1896 skrev K. L. kontrakt med Petré o Co: Trävaruexport
i Oskarshamn om leverans av ett större parti sågat virke med leverans
fritt banvagn i Oskarshamn senast 1:ste juli 1896. Det är ett omfattande
kontrakt med utförliga sågnotor.
Jag skall endast ange några siffror Ca: 100 Tolfter furustockar att försågas enligt nota o.s.v.
Ett pris ex. för 12 fot 1¼" 13" a 14" bredd kronor 14 per tolft
För 12 fot 1¼" 12" bredd 13 kr per tolft Ca 100 Tolfter granstockar att försågas enligt nedanstående notaPris för 3" x 9" och bredare 52 öre p kbf.
1¼" x 9" 50 öre 1¼" x 7" o 8" 43 öre 1" x 5" 35 öre 1" x 4" 30 öre För 1 sort fritt Oskarshamn
Petré o. Co:
Trävaruexport Oskarshamn den 15 maj 1896
Herr K. E. Lindkvist
Bolstra BellöDå vi icke haft något medelande från Eder rörande den till oss försålda virkesposten torde Ni upplysa oss pr. omgående om Ni försågat virket och huru snart Ni önskar sortering.
Högaktningsfullt
Petré
K. L. synes ha skrivit kontrakt med ytterligare en firma i Oskarshamn om leverans
av trävaror, denna firma har lämnat 600 kr. i förskott.
Det viktigaste för K. L. var säkerligen att få ut förskott
och någon virkesleverans blev säkerligen ej av.
Till Herrar N. G. Wijkström och Son i Oskarshamn eller deras rättsinnehavare försäljer jag härmed virket efter 1000 st. granar samt 500 st. kärniga furuträd att levereras fritt å banvagn i Oskarshamn under nästkommande April - Juni månader till följande priser i oskadat skick
För 12 fot 1¼" x 12'' okant furubräder Ima kr 13 p. tolft
1¼" x 11" kr. 12 pr tolft 1¼" x 10" kr 9,75 pr.tolft 1¼" x 9" kr. 7,75 pr tolft 1¼" x 8" kr 5,00 pr.tolft 12 a 14 fot 3" x 9'' Granplankor pr. kbf. 0,50
3" x 7" o 8" 0,45 1 o 1¼" x 7" bräder 0,42 1 o 1¼" x 6" bräder 0,37 1 o 1¼" x 5" bräder 0,32 1 o 1¼" x 4" bräder 0,30 All gran skall hålla dansk längd ock engelsk bredd och tjocklek. I avräkning å detta kontrakt har jag denna dag emottagit sexhundra kronor mot mitt eget acept för samma belopp f. 15/4 1896
Oskarshamn den 22 nov. 1895K. E. Lindkvist
Godkännes N. G. Wijkström o. Son
Oskarshamn den 25 jan. 1896
Herr K. E. Lindkvist Bolstra Bellö
Tillfölje medelande från vår Chef som nu befinner sig på affärsresa utlandet, få vi härmed anhålla att Ni godhetsfullt ville hugga så mycket 14 fots furutimmer som möjligt av kärnig beskaffenhet och i synnerhet sådana träd som kunna apteras till 10 - 11 - 12 tums timmer så att därav må kunna sågas 1¼" x 9 - 10 - 11 tum 2dra. sort okantade bräder.
Tacksamma för ett svar att Ni vill efterkomma denna vår önskan teckna viHögaktningsfullt
N. G. Wijkström o. Son
Hugo Wijkström
Oskarshamn den 27 april 1896
Herr K. E. Lindkvist
Med anledning av Edert brev få vi medela att vi ej äro att träffa den 3 maj som är söndag utan den 2 eller 4 maj.
Högaktningsfullt
N. G. Wijkström o. Son
Oskarshamn den 4 aug. 1896Herr K. Lindkvist
Edert sätt att fullgöra Edra skyldigheter gentemot oss finna vi högst märkvärdigt. Vi hava nu länge väntat att Ni enligt löfte skulle infriat Eder växel á kr 300. Om Ni ej gör det innan den 10 ds. utlemnar vi växeln för inkassering
Brädkontraktet som Ni ej låtsas om som det funnes till blir en särskild sak för sig.N. G. Wijkström
(Obs! Inget "högaktningsfullt". Förf. anm.)Oskarshamn den 10 aug. 1896
Herr K. E. Lindkvist
Bolstra BellöMed Edert dagsbrev mottaga vi kontant kr 305 till inlösen av Eder växel å kr 300 jämte diskonto á summa fr. 4/5 till 10/8 o.s.v. Då nu året är långt framskridet och vi med det snaraste behöver vad vi köpt av Eder och vi i vår ordning sålt, anhålla vi att omgåeende få emotse meddelande då sorterare skall möta
Högaktningsfullt
N. G. Wijkström o. Son
Säkerligen blev inte en enda bräda levererad till Oskarshamn. K. L.
hade ingen vilja att stanna hemma och arbeta. Detta år synes han ha fått
många idéer i huvudet. Sålunda fick han ut provkollektioner
från en firma i Stockholm på finare linne- och sidentyger.
Från Silkehuset i Köpenhamn kom en katalog över finare sidenklänningar,
riktiga hovdräkter till Fru Lindkvist Bolstra Bellö Sverig.
Obs! Det fanns ej någon fru Lindkvist i Bolstra. Hans mor bodde i Espelund.
Han hade också tagit kontakt med en vinfirma i Frankrike och troligen
fått en provsändning.
Jag återger en skrivelse från Bordeaux, som är skriven på danska.
Domaine de Noes Pessac den 16 maj 1896 A Pessac Madran prés BORDEAUX (Gironde) Herrn Karl Lindqvist Hy Solles Ainé, Propriétaire Bellö Suéde Ved Naervarende tillader jeg mig at underrette Dem om, at vor Vinhöst i flere Aar har vaeret yderst rigelig, og at Import af fremmede Vine Dag for Dag större og större saa at Vingaardsejere som avler naturlige og ulastelige Vine har den störste Vanskelighed ved at salge deres Höst.
I det Haab at De vil tage alvorlig Hensyn til foranstaaende, foreslaar jeg Dem at afkjöbe mig et Oxhoved Rödvin, höstet paa min Ejndom de Noes til fölgende Priser:
Af Aargang 1894 1893 1892 1890 1888 Franc 140 150 160 175 250 1 Oxhoved 75 80 85 92,50 130 ½ Oxhoved Levereret frit i Bordeaux.
Hvis De kan modtage mit gunstige Forslag vil De gjöre en god Forretning, og mig viI De vise en Tjeneste hvorfor jeg vil vare Dem meget taknemmelig.Betalingen sker efter Deres Konvenients men for Remisse 30 Dage efter Facturaens Dato indrömmer jeg Dem3% Disconto.
Indlagte Attest av Borgmesteren i Pessac bevidner min Egenskab som Vingaardsejer og jeg beder Dem om at fordre et lignende Bevis fra Folk som gjör Dem Tilbud og udgive sig for Vinavlere. De vil da faa Oplysning om at de fleste söge at bedrage Dem.
Jeg imödser Deres velvillige Svar og tegner mig
med Höjagtelse
H Solles
Le Marie de Pessac Oversattelse H Lemoiny Jeg undertegnede Borgermester i Pessac bevidner at Her Henry Solles Ainé er Fier af Vingaarden Domaine de Noes hvis Producter ere meget vel ansete paa denne Egn.
Anm. Dåtidens danska hade stor bokstav i början på alla substantiv
liksom tyskan har än i dag. Intressant är att man i brevet använder
svenskt ö och inte o med streck igenom. Ordlista: höst - skörd,
hösta skörda, avler - odlar, skördar, ulastelig - oklanderlig,
vanskelighed - svårighet, oxhuvud - äldre rymdmått för
våta varor: 235 liter, forretning - affär, indrömmer - medger,
beviljar, egn - trakt, område.
Det är mycket troligt att K. L. beställde ett "Oxhuvud"
vin alldenstund det inte var frågan om kontantbetalning utan istället
3% rabatt om de fick betalt inom 30 dagar.
Under alla dessa år som K. E. brottades med dålig ekonomi synes
han ha fantiserat på alla möjliga utvägar. Under hans två
år i Amerika var det svågern Theodor Rosander som enligt egen utsago
fick arbeta på gården på dagen och göra skor på
nätterna för att hålla det hela flytande så länge
som möjligt.
Redan på ett tidigt stadium anade tydligen Th. Rosander vad det innebar
att bli svåger med K. L. att döma av följande:
Äktenskapsförord
Mellan undertecknade är detta förord aftalat: Skulle jag Carl Arvid Theodor Rosander iråka någon som helst borgen eller skuld får ej af min blifvande hustru Carolina Cristina Lindqvist tillgångar som hon för i boet eller under äktenskapet ärfver eller förvärfvar ej heller den förpantade lägenheten Hytten som hon innehar på 49 års förpantningstid, något försäljas till betäckande af mina skulder.
Bolstra den 8 november 1891
Tydligen är detta ett formulär eftersom det ej är undertecknat. Originalet behölls säkerligen av de båda makarna.
Försiktighet var säkert nödvändigt. Th. Rosander sade åt
mig många år efter detta att tre gånger i livet hade K. L.
gjort honom fattigare än då han föddes. Då hade han ju
inga skulder som han senare fick ikläda sig för att rädda K.
L. från konkurs.
Ehuru utanför skildringen kan jag ej underlåta att berätta om
en händelse som längre fram i livet skulle förorsaka Th. Rosander
många års lidande.
Han berättade själv att innan han gifte sig med Carolina hade hon
plats som jungfru i Ödhult i Ingatorps socken.
Midsommarafton skulle han hälsa på hos sin fästmö och hade
dagen till ära köpt en ny hatt ett s.k. plommonstop samt en ny käpp.
När han kom i närheten av Ödhult måste han passera en skock
med fulla drängar som skrek att den där Carolinas friare ska vi nog
köra hem. En stor stark yngling fick tag i lilländan av en grov stör
som han snurrade runt varvid Rosander fick ett hårt slag över korsryggen
och föll omkull. De fick tag i käppen som de bröt sönder
och hatten trampade de sönder.
Rosander flydde in i skogen och tog sig på omvägar fram till sin
Carolina och jag förmodar att han hos henne fick tröst för obehaget
och förlusten.
Men många år senare fick Rosander ont i ryggen och sökte läkare
men fick ingen hjälp. En skenolycka som han råkade ut för förvärrade
hans smärtor i ryggen. Han uppsökte då den över hela landet
beryktade "Kråkshulta präst" Carstensén som i ungdomen
började studera till läkare men måste i brist på pengar
slå om och bli präst. Oändligt många blev botade av prästen
som sällan frågade efter några symptom utan såg in i
patientens ögon med en genomträngande skarp blick, varefter han beskrev
hur patienten kände det och vad han led av. Ögondiagnostik alltså.
När Rosander kom dit gjorde prästen likadant och utan att R. sagt
något sa prästen: -Ni har fått ett dråpslag över
korsryggen för många år sen och det har blivit fel på
ryggmärgen men det går ej att göra något åt det
nu. Hans rygg blev med åren alltmer förkrympt och krokig men han
gjorde sig en korsett av läder som styrkte ryggen så att han förutom
skomakeri kunde slakta, fiska o.s.v.
Det för K. L. så kritiska året 1896 var han även inblandad
i en process om en fördämning som han gjort i Bolstra kanal för
att anlägga en ny kvarn, varvid vattnet i Mycklaflon och Skedasjön
steg så att det orsakade skada på odlad jord vid sjöstränderna.
Utslaget omfattar sex skrivna sidor och kan ej återgivas men K. L. ålades
att borttaga fördämningen, vilket han dock överklagade vid Göta
Hovrätt.
Orosmolnen synes ha hopat sig över Bolstra och K. L. vid årsskiftet
1896-97, ty redan i början av 1897 sitter han i fängelse för
förfalskning, varom han många år senare själv skriver
till Konung Gustav V. (se längre fram i denna skildring)
Men om själva häktningen har min morbror Axel Karlsson, senare Widell,
som då arbetade i Bolstra berättat för mor och mormor.
Husfolket i Bolstra satt i köket och åt frukost, då en parskjuts
stannade på ladugårdsplanen och ur klev kronolänsman och två
fjärdingsmän som skyndsamt ställde sig vid utgångsdörrarna
till huset för att förhindra eventuell flykt. K. L. bleknade och såg
sig om efter flyktvägar men när kronolänsman kom in och bad K.
L. följa med in i en kammare gjorde han detta utan motstånd. Även
fjärdingsmännen hade nu kommit in i kammaren. Efter en stund kom en
av dem ut i köket och bad om tvål och vatten och en handduk. Efter
en stund såg bordsgästerna männen gå ut till den väntande
skjutsen med K. L. mellan sig med bakbundna händer -----
Så långt Axel Karlssons berättelse.
Fullmakt
Som jag nu sitter häktad så angåeende min lösa och fasta egendom uti Bolstra af Edshults socken så fullmäktigar jag Innehafvaren att lösegendomen därstädes genom Auktion eller på annat sätt som sig bäst göra låter försälja och av dessa medel på mina skulder så långt de räcker betala efter ombudets eget godtycke, och gillar jag hvad ombudet gör och låter.
Jönköping och Bolstra den 2 febr. 1897
Ej undertecknat av K. L. utan troligen avsett som formulär.
Anhålles om uppläsande i Edshults kyrka söndagen den 14 februari
1897 Dito i Bellö kyrka samma dag
KUNGÖRELSEPå begäran af K. E. Lindkvist i Bolstra kommer genom auktion att försäljas Nästa onsdag den 17 dennes kl. 1 em. Kreatur en Hingst i 5:te året 1 jagthund samt fjäderfä. Diverse kökssaker samt möbler. Åkerbruks o. Körredskap, selar och sadlar. Spannmål: Korn Hvete och Potatis. Foder Hö och halm 3 famnar takstickor m. m. Auktionen är i Bolstra nästa onsdag och börjar kl.1 em.
Godkända inropare hafva 3 månaders kredit, öfriga betala vid anfodranBolstra den 13 februari 1897
J. A. Lindkvist
O.b.s. Potater och råghalm säljes före auktionen mot kontant betalning.
Under tiden som K. L. avtjänade sitt straff för förfalskning
begärde Östra Härads Sparbank i Vetlanda exekutivauktion på
Bolstra för obetalda räntor och amorteringar som de hade att fordra
av K. L.
Köpare blev Karl Anders Gustavsson från Fiflekull i Vetlanda socken
för en summa av 12 000 kronor.
Enligt uppgift av en broder till köparen, Axel Gustavsson Åmberg
samt av Th. Rosander sålde den nye ägaren omedelbart efter tillträdet
1898 skog på rot för 3/4 delar av köpesumman nämligen 6
000 tallar å 1.50 styck =9 000 kr. Således kostade inte gården
honom mer än 3 000 kr. På den tiden var skatten vid skogsförsäljning
obetydlig.
Man frågar sig varför inte K. L. kunde sålt skog och skött
sina affärer men svaret måste bli att han hade ingen ro att vara
still och hugga i och arbeta själv.
Omkring 20 år efter denna händelse synes K. L. ha gripits av en fix
idé att banken inte hade rätt att sälja gården när
han satt i fängelse och otaliga är de skrivelser som han sänt
till olika myndigheter om denna sak. Även av dessa finns avskrifter liksom
av kärleksbrev till en flicka Ester Eriksson i Kvarnö i Hörletrakten.
Ett tiotal år efter det att K. L. avtjänat fängelsestraffet
synes han ha sysslat med snickeriarbeten o.dyl.
Enligt egen utsago reste han varje måndagsmorgon i 7 år på
Nässjö-Halmstad järnväg mot Värnamotrakten och blev
bekant med en lokförare Magnusson som han tyckte var en riktig högfärdspåse.
Jag låter K. L. själv berätta:
-Jag träffade Magnusson varje måndagsmorgon i 7 år på
Halmstadsbanan så jag blev mycket bekant med honom men det var en högfärdig
sprôte.
Om han blev lite smutsig om händerna beklagade han sig å sa: Se mina
händer! Så småningom blev han riksdagsman och motionerade om
att skilja "staten från kyrkan".
När jag fick läsa detta i tidningen skrev ja te han o sa: -Ä
du galen det du motionerar om är som om du sprätter armarna från
din rock och går ut på Stockholms gator, du blir snart tagen av
polisen. Han menade att staten och kyrkan hörde ihop som rocken och ärmarna.
Enligt uppgift av Emil Widell, själv snickare, uppsökte K. L. med
förkärlek äldre kvinnliga husägare som behövde få
reparationer utförda och K. L. fick då fria händer att köpa
in material, spik m. m.
Huruvida något gick vid sidan om vid dessa affärer vet man ej men
en del egendomliga fynd i hans efterlämnade lösöre bland annat
ett parti marmorplattor tyder på detta.
Tydligen har han under sin vistelse i dessa trakter blivit bekant med en snäll
och gudfruktig flicka, Ester Eriksson bosatt i Kvarnö Hörle. Brevväxlingen
har fortgått under åren 1910 och 1911. När det gäller
breven från Ester till Karl är dessa väl bevarade och daterade
med datum och årtal medan däremot de kladdar som K. L. skrivit efter
till Ester är delvis skadade av fukt och ofullständigt daterade.
Jag skall här återge en del av deras brevväxling, då ju
ett brev ger en god inblick i en persons karaktär och sinnelag. Jag börjar
med de brevförslag som K. L. gjort upp innan han skrev det rätta brevet.
Han bodde vid denna tid på en gård som hette Knäryd i Jönköpingstrakten.
Det verkar som om han inte alltid varit så välkommen vid sina besök
hos fästmon.
Jag använder K. L.s egen stavning och formulering.
Knäryd den 17 Augusti
Besta EsterTack för i dag, nu är jag på min plats igen "tröt" af resan å förlägen det måste gå att glömma allt men ja tycker du kunde ritat ett par rader och sakt mig att det var bråtom och opassande för mig att komma. Jag var och är orolig i mitt senne, Du hade ju helst inte velat se mig den gången
Jag beder dig och Eder alla om förlåtelse för de olägenheter jag som en god vän vållat. Detta visste inte jag, det är ju så här i lifvet som det står i en Salm ner som best de var då var de möda och besvär. Sedan behöfver Du visst inte vara lessen du blir nog bra om du vårdar dig betre.
Att vara en Guds arvinge det är en stor Nåd och vilja af oss, men vår sak att inte kasta oss i någon fara för vårt liv här på jorden men vet du jag tror det är bra för oss att få lite nederlag i bland nog behöver jag så
Jag tror du varit lite oförsiktig tag dig till vara nu i tid så är ingen fara, men inte för mycken Salubrin får användas utan rast emellan å inte kall, pröva själv, krya till nu så du kan resa till Jönköping snart medan det är sommar.
Jag kom hit vid sextiden så var jag inne hos rättarns och fick kaffe Ja hade ont i huvet men är nu kry igenDen 14 november
Eftersom jag inte har kommit in till stan med någon post så skall jag tala om nyheterna för dagen.
Vi har i dag regnväder. Patron har varit i stan, han for för att sälja björkved men det har inte gått ännu Han har varit hos mig en stund Jag skall ut å fresta om jag har bättre tur, i så fall blir det arbete här
Agda är ett redit sorgebarn men här har hon träffat en som kan knyta upp rumpa om så fodras Hon är lik sin far och lika dum som Gud är vis. Hon passar här lika mycket som Agust till landshövding i Filipstad. Hallbergs från Slitefors var här i går å Agda var rasande för jag inte reste hem, men jag satt kvar. Den nye röktan i lagån är en tafser som vill slicka på rumpan likt Agust.
Han ska väl hinna nu när han inte mjölkar, dä gör rättan som sagt är. Pojkarna hugger knabbar på vedbacken den ene håller åt den andre.
Sen går det i sin jämna gång jag ämnar mig åt stan i morgon om det är möjligt för jag vill inga bref sända med dem härifrån.
Vägarna är svåra. Men det går över mitt förstånd vad de skall fora med i vinter, ingen halm, av höet är hälften kvar så jag tror det blir svårt att vara i lagårn när korna blir magra Så blir det han som får skulden på sig. Jag kan hälsa från min Bönaman som springer här och gluttar om dagen.
K. Lindkvist
Espelund i januari
Nåd av Gud Älskade vän
Tack för hemma. Jag undrar så mycket hur du mår om dagarna om ditt slädparti gick bra.
Vid 8 var jag hemma. 2 timmar var jag i Vetlanda men jag hade roligt på vägen mellan Ditt hem och Vetlanda men dä får jag reda ut en annan gång
I Korsberga var många sjuka och de frågade om jag var läkare -Ja var svaret.
Det var roligt att hälsa på hos Dig men att Du käre vän kunde tro så mycket dåligt om mej Du som varit högt aktad sen första gången jag Dig såg. Jag har haft Dig för kär för att ens tänka en ond tanke. Och nu må Du svara på min fråga vad Du vill och inte vill, om jag inte får hälsa på hos Dig kommer det att krossa mitt hjärta och bli min död. Jag har öfvervägt innan det gick så långt, mitt nöje skulle vara att sätta en ring på Din hand innan Du reser till Linköping. Jag måste sluta för tandvärkKarl
Knäryd oktober den 19-1910
Bästa Ester
Du bad om ett brev, Jag får nu uppfylla Din önskan i vad avsikt vet ja inte Du begärde det
Jag har alltid hört Dig säga att Du är rädd för mig å Du haft förebråelser för hvarje gång jag varit i Ditt hem. Du håller mig ju såsom en lögnare så det är ju bättre jag håller mig på avstånd och ej bland kristligt folk så kanske Du mår bäst. Jag vånnar så lite i vad andra säjer, vad det beträffar så förvånar det ej mig om Du vill hava en pojk med mer än broderlig kärlek. Så välj då i föreningen Jag tänkte inte på i dag för ett år sen jag må väl hoppas Du förlåter mitt första ord till Dig.
Värre måtte jag väl inte vara än Du kan förlåta för min skull hoppas jag men en Broderlig kärlek kan vi väl behålla, nog gör jag det
Men inte vill jag att Du skall ha bekymmer för min skull.
Jag förstår det är en skandal för Dig att umgås med en sådan Det är också en missräkning för mej på uppriktighet hos DigK. Lindkvist
Det förefaller som om så allvarliga misshälligheter uppstått
att bekantskapen var i fara att upphöra men redan fem dagar senare skriver
Karl ett vänligare brev.
Knäryd oktober den 24 1910Min Ester
Du som så ofta är i mina tankar. Jag får tala om att här är en ny jungfru nu, den andra är kvar ännu därför att deras räkningar stämmer ej ihop, men i morgon ska hon gå. Du är väl lite ond på mej men Du kanske i hast kan bli god igen. Brevet är ej så illa ment som det är stafvat läs rätt.
Jag skall gå till stan endera dagen först då får Du detta viktiga brev. Så kan jag tala om att gubben sköt en bock i söndags därför att han är en bock själv så träffas de i skogen ibland Lika fåglar skåckas
Jag måste sluta för John Blunds skull.Karl
Mellan nästa brev och det föregåeende har nio månader
förflutit och säkerligen har en del brevväxling kommit bort.
I detta brev avslår K. L. ett förslag som Ester kommit med i brev
av den 7 sept. 1910 om att de skulle resa och se på en gård som
skulle vara till salu.
Man märker i Esters brev att hon verkligen tänker sig en framtid vid
Karls sida. (Se längre fram bland breven från Ester till K. L.)
Knäryd den 22 juli 1911
Som ett tillfälle gives mig så vill jag använda det åt Dig. Tack för hemma. Jag förlorade 15 kronor på affären men det har jag tagit igen allaredan. Jag har varit ute och sålt nästan varje dag sen, utom i går fick dom inte mig att göra något. Jag är egen när jag vill förstår Du väl. Jag körde hela vägen till Jönköping, var där långt före tåget hela resan från Dig på 2½ timme. Jag åkte till stan för att få kaffe där. Här är främmande från Slitefors samt Sara Sanner Din kamrat. Om söndag åtta dar kommer jag igen. Du må då vara hemma annars vet Du jag stämmer Dig. Kanhända det kommer något dessförinnan som Du får hämta vid Hörle. Åtminstone bär, så är min vilja det får Du nog veta. Du har att vara hemma då.
Om söndag skulle jag resa hem, jag tror deras bär (körsbär?) är mogna då. Nu äntligen är det kväller på dagen, det tar en dag att få ett brev här. Här är farligt att vara på söndagarna det är den första sommar. Jag skall akta mig.
Sanner hon fäktar å vill ha hän mig. Må gå hur det vill, Du jag tycker Din syster skulle vara hemma i vinter ni har nog mycke arbete hemma och kan ha trevligt
Jag bryr mej inte om att bråka för dit jag skall blir det hur det går. Vi får ett ställe, var vet ingen Jag har ivrat för det i många år utan resultat. Det är långt till den 14 mars, vi må väl finna något på den tiden Därför inte låta någon se brevenKarl
Här följer en del brev från Ester Eriksson till Karl Ljndkvist.
Som synes har hon en ljusare livssyn och en varm gudstro men även för
henne skiftar det mellan ljusa och mörka sinnesstämningar.
Ljungafors den 24-4-l910Bäste Karl Guds Frid
Tack för bekommet brev. Jag vill i eftermiddag skriva några rader. Det har gått en hel vecka sen jag fick Ditt brev. Jag har varit här hos syster och svåger i åtta dar och hjälpt dem med tvätt och rengöring i morgon har jag tänkt att resa hem. Vi har ruskigt väder i dag undrar hur dant det är där du befinner dig Jag är frisk och kry hoppas detsamma om Dig. Hur går det skall Du stanna på Knäryd.
Jag tänker ibland på när jag var där, när jag var fri så gick jag upp till den där utsikten Du vet. Jag kände det så skönt att komma avsides.
Ja den tiden kanske var nyttig för mig fast det ibland var svårt.
Ja komma vad som komma vill här i livet får Gud blott fostra och bevara vår själ så betyder det inte så mycket hur vi känner det här nere ibland och låter vi Gud leda oss så skall vi inte fara vilse om det än ibland inte skulle behaga oss. Det är min bön till Gud, led mig som Du vill blott fräls min själ. Jag vill hålla ut, Tills resan är slut Tills resan är slut Det är mitt fasta beslut
I söndags var Gustav Helga och jag på ungdomsmöte i Ålaryd, ordföranden läste de där verserna om när Gud skall pröva vars och ens verk med eld. De som byggt med guld silver och ädla stenar deras verk skall bestå, men de som byggt med trä, hö eller strå det skall förbrännas, dock skall den människan varda frälst men såsom genom eld
Han talade över dessa verser, det kändes allvarligt och rannsakande
Sedan var det samtalsmöte över 3:dje budet Tänk på att du helgar vilodagen. Det var glädjande samt intressant att höra de olika yttranden som följde. Det kom fram många sanningar. Jag för min del kände det stort att få vara med.
Ja jag vet nu inte vad jag skall skriva om som intresserar Dig.
Jag adresserar detta brev till Ditt hem, hoppas Du får det någon gång. Hoppas Du snart låter höra av dig. Många hälsningar från mig samt Helga och GustavDin vän Ester Gud välsigne Dig
Kvarnö den 7 maj 1910Bästa Karl Guds Frid
Tack för bekommet brev jag fick det just nu. Jag har varit i Wärnamo i dag och köpt tyg till kläder åt pojkarna. Jag antar att Ditt brev kom med snälltåget i dag morse.
Jag är lite fundersam och undrar hur jag skall skriva adressen. Efter vad jag kan fatta så var det Din mening att resa hem i dag onsdag hoppas att detta brevet hinner fram medan Du är hemma. Jag är frisk och kry jag får tala om att jag har inga förhinder om pingst utan Du är välkommen som jag förut har skrivit.
Vill Du då komma på lördagen med sista tåget det är i Hörle vid 8 tiden så det är ju inte så sent
Jag vet inte om jag kan möta Dig vid stationen men jag skall väl gå ett stycke uppåt skogen Mamma, Pappa och Hjalle reser troligtvis bort på lördag då blir det nog med middagståget
Får nu sluta min skrivning för denna gång med många hälsningar från Ester Hälsa Din mamma Mamma ber om sin hälsning
Kvarnö den 7-9-1910Kära Karl
Hur mår Du Hoppas bra Vill i en hast skriva några rader till Dig Jag får tala om att jag är frisk och kry. Jag tänker på Dig om dagarna I dag har vi huggit löv vi har varit så flitiga. I går räfsade mamma och jag det som var kvar på Udden samt den lilla trädan i hagen samt det som var kvar däromkring.
I morgon om vi har hälsan blir det att köra in säden så vi har sedan blott potatis och rovor att hösta in.Det är så vackert väder i dag så jag hoppas Du är vid muntrare lynne än när det regnar. Som Du vet var jag i Vibeck med mjölk i måndags jag hörde gummorna tala om ett ställe som var ledigt jag gjorde blott en fråga, jag vågade inte mer för jag kunde då fått svara för mitt förvet och det kanske ingenting gjort
Det heter Karlsbygget och är säkerligen under Lundboholm i Vaxtorp, adressen är säkerligen Lundboholms gård Bohr
Om det är till salu eller arrende ginge nog att få veta, att det är ledigt talade de om. Ett förslag till. i Ullås i Voxtorp där är en bonde och slaktare är han visst också som håller på att göra konkurs och måste väl sälja Det skall vara en fin plats har Gustav i Kallas talat om.
Sen den gården som mammas faster och farbror arrenderar ut vid Hillerstorp Mamma och jag talade om att vi åtminstone kunde resa dit och se på den om Du tycker om den, nu har Du fått att välja på. Men ännu en sak jag såg i Värnamoposten en anons om plats för 3 á 4 snickare i Tranås. Jag skall delgiva den ordagrant. 3 á 4 snickare fullt kompetenta absolut nyktra erhålla varaktig kondition vid Aktiebolaget Möbelindustrikompaniet Tranås.
Är du hågad så säg mig till angående den första platsen jag nämde blir det en småsak att ta reda på förhållandet. Gustav vet nog också om det om så vore. Vi har ännu inte nämt det till någon, du kan ju jöra en tripp hitåt när Du finner det långsamt i Jönköping men skriv och låt oss veta innan, säger jag Dig.
Du kunde då samtidigt få honungen som vi talade om så slipper vi att skicka den. Vi finge då också tala om vår Jönköpingsresa. Edla kommer hem till söndag, jag skall då höra vad hon säger. Anna är nog hågad blott vi väntar så att vi kan fara vinterklädda påstod hon, ja vi får väl se. Vare det så att Du kommer hit snart så skulle jag vänta att köpa kapptyg tills Du kommer Du förstår bättre än jag det som är bra eller dåligt.
Mitt brev har blivit så långt och kladdrigt jag stavar fel så oftaDu kommer väl inte åt annars kunde Du ringt upp Farbror Martin och låtit mig veta någon tanke samt hur Du mår. Jag väntar också på brev Låt mig då höra vad Du tänker om sakerna jag framställt. Många varma hälsningar från mig.
Din ringa vän Ester
Hälsningar från oss alla
Det före!igger stor skillnad mellan första brevet från Ester
den 4-4 -1910 som ju är till största delen upptaget av andliga ting
och uttryck och detta senare daterat 7-9-1910 där hon kommer med många
olika förslag för deras framtid. Man kan inte undgå att tycka
synd om denna snälla godtrogna flicka som tydligen hyste kärlek och
förtroende för K. L.
Det måste ha känts bittert för Ester att inte förrän
10 månader efter detta brev där hon är så entusiastisk
med sina förslag kommer K. L. med ett kyligt avslag på hennes förslag.
Som framgår av en del av hans brev var han tidvis arg och vrång
mot henne och det är svårt att tro att han någonsin menade
allvar.
En lång tid efter Esters vänliga förslag säger ju K. L.
i ett brev. "Jag bryr mig inte om att bråka o.s.v. Vi får ett
ställe var vet ingen."
Efter tre månader skriver Ester ett brev men är dyster till sinnet
troligen för att K. L. ej tagit upp hennes förslag.
Kvarnö den 7-12-1910Käre Karl! Frid av Gud!
Tack för senast. Hur mår Du, jag mottog ett brev från Dig förliden vecka, Du skrev att jag skulle snart få ett till men jag har inte hört av något. Ja det var en missräkning för mig att jag inte fick resa som vi talade om. Jag gladde mig åt det så mycke - O vad jag väntade på brev från Dig, det har varit talat så många gånger nu så jag tror vi helt enkelt inte bryr oss om att bestämma någon resa. Det kostar ju också att resa. Du nämde om att om jag reste till Jönköping vi skulle köpa en hatt till mig. Jag har tänkt över att jag kanske kunde ha mössan i vinter. Det vore då bättre Du använde de pengarna till tänder, Du säger ju att Du inte har råd att låta sätta i några. Tag nu inte illa upp vad jag skrivit för det är presis vad jag tänkt
Jag har inte mycket att skriva om denna gång, jag är nedstämd till sinnet men jag är glad att Gud förstår mig. O det finns ej en vän lik Jesus. När jag tryckes utav bördor mång Han kan läka alla sår Kraft jag utav honom får O det finns ej en vän lik Jesus.Skriv snart beder Din vän Ester
Man fäster sig vid hennes uppoffrande sinnelag då hon hellre önskar
honom nya tänder än en ny hatt till sig själv. 1 nästa brev
daterat två veckor senare tycks det ha ljusnat lite för Ester.
Kvarnö den 21-12-1910Bäste Karl! Guds Frid!
Vill härmed skriva några rader och tacka för bekomna saker som Du sänt.
Förra veckan kom det Du sänt från Norrahammar och i måndags kom skorna. De passade bra Vi hade tänkt sända det vi talade om, men när Du inte vill det kan vi ju inte sända något. Jag kan inte bedja Dig komma hit, som Du vet skall det bli bröllop jag vet inte bestämt ännu men säkert blir det till nyårsafton. Vi har bråttom här såväl som allestädes nu dessa dagar. Jag får önska Dig och Eder alla en god och Fridfull Jul i Jesu gemenskap. Hälsningar från oss alla.Vänligen Ester
Kvarnö den 2-2-l9l1Bäste Karl Guds Frid
Får tacka så mycket för bekommet brev. Det är dubbelt roligare att få brev från Dig nu. Jag borde ha skrivit till Dig förr men tiden har knappt medgivit det. Får tala om att vi alla är friska och krya. I lördags och söndags undrade jag om Du inte skulle komma. Jag önskar Du varit här Magnus Pettersson predikade här kl.2 Han talade över Mattei 14 v. 13-35 Det var välsignat att höra de sanningar han framhöll. Jag talade lite med Magnus efter mötet, jag frågade om han ville resa så långt som till Eksjö och hålla möten.
Han sade att han gör det bara han får veta det så långt i förväg sa att han inte har lovat på annat håll.
Kan hälsa från Helga, Gustav och lille Enar, de var hemma också. Kan även hälsa från Martin han talade med mig lite och frågade efter Dig. De undrar om Du köper rävskinnet av dem och om Du hört pris.
Jag ser ju i Ditt brev att priset är mycket högt, men de undrar om Du vill att de skall köpa några till för att sedan låta Dig sälja.
Martin sade det vore bäst nu innan Växiö marknad som är den 15 februari så det går snart till dess.
Det år bäst Du skriver så fort Du fått detta brev eller om Du vankar till Eksjö ring upp till Hädinge och säg om Du vill att de skall köpa flera. Skulle Du inte få tala vid Martin så bed ingeniören uträtta det till honom. Bäst vore det naturligtvis om Du själv kommer men då genast förstår Du för marknadens skull. Hur mår Du, hoppas det är bra Hälsa Din mamma och Dina syskon.
Något brev från Amerika får vi nog inte förrän om en vecka.
I går kväll reste Skölds hustru till Eksjö lasarett. Jag vill snart resa och hälsa på henne.Hälsningar från oss alla vänligen Ester
Av nästa brev att döma synes det inte lyckats så bra för
K. L. att sälja rävskinn. April är nog ingen bra månad
att sälja rävskinn. De var inte sålda när Ester skrev 3/4-11
Hörle den 3-4-1911Käre broder Karl! Jesu ljuva frid
Ett hjärtligt tack för Ditt kärkomna brev och vykort jag mottog från Dig i fredags, det kom mig väl till pass åter hjärtligt tack därför. Får tala om att jag är frisk och kry, lite tandvärk har jag haft sen Du rest men det är inte så mycket nu. Jag har sänt bud hem angående affären och det kom svar i dag att Du får ta vad Du har blivit bjuden för rävskinnen, förr än att sända hem dem. Det är ju i alla fall inte så lite tycker jag så föralldel sänd inte hem dem när Du blivit bjuden så pass bra. Hur är det med Dig själv? Hoppas det är bra, skriv snart. Edla kom hem i måndagskväll med sista tåget.
Hon säger att Amerikafararna kommer hem till Kvarnö i Påsk för att säga farväl. Säg vill Du komma och hälsa på hemma då? Hoppas jag snart får svar från Dig. Jag får omtala att Hanna är klen hon får nog inte leva så länge till efter vad som synes för oss. Men Gud kan ju göra under än, det är ändå gott att veta att när hon slutar sina lidanden här nere så börjar glädjen och saligheten för henne i Jesu närhet. Uttröttad själ får nu vila. Vila vid Frälsarens hjärta. Slut på all nöd och smärta, Fridens hemland vi nått.
Skulle skrivit mer men finner det olämpligt för här är så många härinne i rummet. Vill nu sluta med de varmaste hälsningar från
Din tillgivna vän och syster Ester Eriksson. Gud välsigne er alla
Vi stämmer möte hos Gud vid nådastolen för varje dag. Vid Jesu hjärta är det lugnt trots stormarna på jorden.
Hörle den 19-4-1911Käre Karl! Guds Frid!
Återigen får jag fatta pennan och skriva några rader till Dig. Tack för bekommet brev. Jag erkänner att det varit slarv av mig att inte skriva förr. Hade tänkt skriva i lördags och hade redan börjat när de sade att jag fick gå på salen och höra Palmkvist predika. Som jag förut skrivit är jag kvar här, men jag förstår Du tycker inte om det, men jag önskar att Du kommer så jag får tala med Dig jag väntade på Dig i kväll. Här är ju inget vidare strängt men det är ju "tvunget" som man brukar säga.
I dag har jag bakat vetebröd så hade Du kommit i kväll skulle jag bjudit Dig på kaffe. I morgon ska vi byka men jag behöver inte bry mig om tvätten något vidare, kanske något lite med stukning om jag hinner, annars har de lejt en till att tvätta så det behöver jag inte bry mej om. I dag har Hanna varit något bättre i natt som var sov hon så lugnt och det är sällan vi är oroade om nätterna. Hon är ju annars väldigt klen och avmagrad hon har inte ätit något nämnvärt på snart tre veckor utan bara druckit lite mjölk saft o vatten. Ja det är underligt vad en del människor skall plågas innan de får sluta. Men det skall väl tjäna till att sporra längtan till vilan i härligheten ännu mer. Ja må Gud hjälpa Dig och mig Käre Karl att vi hur det än går oss här i livet må vara med när Jesus skall hämta hem sin trötta längtande brud, må vi då hava bröllopskläder och olja i våra lampor må vi mer än hittils sträva efter detta stora mål. Det lönar sig att hålla ut kanske Jesus snart är här. Hälsa Din bror med att jag önskar han lämnar sig till Jesus, hans ljuva frid uppväger mer än alla jordens skatter.Det går kanske att leva utan Jesus men att dö utan Jesus det går inte, det blir hemskt. Det är nog bäst att göra upp sin sak medan man är frisk och orkar tänka. Gud välsigne er alla.
Många hälsningar från mig. Har du varit hos fru Lagervall? Om det går som jag tänkt reser jag till Sansjö.
Kära hälsningar från Ester Grahn.
Nu har jag varit här över en månad så nu reser jag fritt till Nässjö tänkte då resa till fru Lagervall i Eksjö så hon får se mig. Ville Du möta mig där vore jag så tacksam, Du vet ju också var hon bor. Jag skriver till Dig innan jag reser och jag önskar få svar från Dig så fort som möjlligt Gud välsigne Dig.
Hälsa Din mamma: Din vän och syster
Ester
Ett kort ej daterat brev.
Bäste Karl
Edla är här och ber att Du kommer så snart som möjligt. Uppfyll vår begäran det är angåeende blomelandet o.s.v. Kan Du komma på lördag.
Hälsningar från Ester
Några rader från ett sönderrivet brev.
Kvarnö den ---Bäste Karl Guds Frid
Vill i hast rita några rader, Pappa undrar om Du vill vara snäll ock komma hit och sätta de där träden. Vi har satt ner allesammans på ett ställe, Pappa säjer att han förstår inte riktigt var de borde sättas.
I fredags var jag efter hönsen, jag fick köpa två. I dag skall vi göra vårt lin i ordning. - - -
Härmed slutar vad jag har i behåll av brevväxlingen mellan Karl
och Ester och man kan endast gissa sig till orsaken varför inte bekantskapen
fortsatte och ledde till äktenskap. På våren 1911 tycks Ester
ha blivit gladare i sinnet. Jag är böjd för att tro att K. L.
sagt sig ha blivit omvänd i den mening som Ester hoppats på. Jämför
brevet av den 2-2-1911 där Ester skriver:
Det är dubbelt roligare nu att få brev från Dig. Och i brevet av den 3-4-1911 säger Ester: Käre Broder Karl och undertecknar samma brev: Din vän o syster Ester.
Huruvida det verkligen skett någon sinnesändring hos K. L. kan jag
inte bedöma. Jag hörde aldrig talas om att han visat några andliga
intressen. Kanske rörde det sig bara om en s. k. friarebättring. Troligen
kom Ester så småningom underfund med att K. L. var ombytlig och
opålitlig och det fanns inget att bygga en framtid på vid hans sida.
Det vill synas som om K. L. försökt sköta sig och arbeta åtminstone
tidvis under en tid av 20 år sedan han avtjänat fängelsestraffet.
Från denna period har endast en obetalad räkning påträffats
som lyder:
Eksjö den 31 dec.1909
Härmed får jag allvarligen anhålla om likvid för mitt förfallna tillgodohavande enligt revers kr. 16.75 jämte upplupen ränta.
Felix Aschán
I början av 1900-talet bildades Nationalföreningen mot emigration
vars avsikt var att genom olika åtgärder motverka emigrationen.
Ett sätt var att genom förmånliga lån möjliggöra
förvärv av egna hem. Egnahemsnämnder tillsattes i varje län
som skulle ombesörja utbetalning av egnahemslån och styckning av
större gårdar till småbruk och egnahem.
K. L. fick ut ett sådant lån vilket möjliggjorde att han kunde
friköpa Espelund från Äspenäs. Det fanns ganska mycket
skog på Espelund särskilt på den s. k. landvinningen vid Mycklaflon.
Det förefaller som om K. L. klarat sig någorlunda bra på sitt
ställe och höll sig lugn så länge modern levde. Jag vill
minnas att hon gick bort 1919.
Kanske var det ensamheten som gjorde att han blev orolig i sinnet och började
fantisera om att han fortfarande var rätte ägaren till Bolstra och
att banken begick en olaglighet när de sålde Bolstra exekutivt medan
han satt i fängelse.
Naturligtvis var det inget att göra åt denna affär och dessutom
hade det gått tjugofem år sen gården gick ifrån K. L.,
och under den tiden hade den bytt ägare tre gånger. Om K. L. hållit
sig lugn och skött det lilla torpet och huggit sin skog så kunde
det gått bra men i stället började han skriva inlagor till alla
möjliga myndigheter, var ofta ute på resor men sällan hemma
och arbetade.
Därför gick det likadant som i Bolstra tjugofem år tidigare.
När han inte kunde betala räntor och amortering på egnahemslånet
blev det exekutiv auktion på Espelund. K. L. pratade nu öppet om
att vem som köpte Espelund och försökte få honom därifrån
skulle han skjuta utan vidare. Emellertid köpte en kolare Blixt från
Hult Espelund och började avverka massaved och brännved där men
han vågade ej försöket att ta stugan i besittning utan byggde
sig en koja vid stranden av Mycklaflon. Från Hult rodde han över
Skedasjön och Mycklaflon och landsteg vid sin koja för att slippa
ta vägen förbi Espelund. Jag såg hans koja en gång och
den var välgjord och ganska tät. Han hade spetsat mjuka björkar
och satt ner i jorden i en ring och sen bundit ihop topparna och flätat
ris och mossa mellan björkarna.
Så småningom löste dock Blixt vräkningsdom på K. L. och det blev ordningsmaktens sak att verkställa vräkningen med biträde av kommunalordföranden som skulle anvisa K. L. bostad i ålderdomshemmet.
Det var med kusliga känslor de gav sig iväg för att avhysa K. L. Ingen visste ju om han skulle göra allvar av sitt hot att skjuta alla som försökte få iväg honom från hemmet. Men bortforslandet av lösöret gick bättre än de vågat hoppas. Visserligen gick K. L. och svor och gormade hela tiden men ingen tog notis om honom.
När allt var färdigt sa ordf. i fattigvårdsstyrelsen: -Nu får Du cykla ner till ålderdomshemmet och äta middag. -Ånej, sa K. L. en revolver har jag sen jag var i Amerika och kulor också och ett skott här, sa K. L. och tog åt hjärtat, och adjö med dig, Kalle Lindkvist.
En del av hans lösöre lades in i ett skjul i Stallarp och resten
i den s.k. klockarelagårn vid Edshults kyrka, där det fick ligga
tills jag många år senare efter K.L.:s död köpte det av
Höreda socialnämnd. Det som lades in i skjulet vid Stallarp blev snart
förstört genom att skjulet blev taklöst.
Genom att beskriva hans vräkning har jag gått händelserna i
förväg och går därför tillbaka till den tiden då
han började skriva inlagor åt olika håll om affären när
Bolstra såldes.
Jag börjar med den till Konung Gustav V. ordagrant efter K.L.:s formul är.
Till Hans Majestät Oskar Gustav V Adolf Sveriges Herre Konung!
Jag K. Lindkvist Beder ödmjukast Här Nedan om förlåtelse och Nåd för jag besvärar vår Herre Konung På följande Sät. Det är så att jag vägrar (fel ord ,skall betyda vädjar) om nåd för både mig samt denna Egendom som handlingarna visar som medsändes som jag af blyksel "vägrat" för en längre tid.
Det är så att jag innehaft denna Egendom som ägare och anser mig vara fast den är tagen ifrån mig.
Men har funnit alla Nödiga handlingar under försynens skickelse hemkommen från Amerika och Tyskland, for jag till hypoteksföreningen i Wäxiö löste ut en inteckning som gick med åtta prosents ränta min förvaltare hade skulsat hela mit lösöre å långt över. Då behöfvde jag låna ytterligare, kom till en bank i Vetlanda där fodrades borgen bredvid ändå den stod Näst efter sextusen kronor alltså mycket inunder halva taxeringsvärdet, det var över sexton tusen kronor skafade jag en borgen som var vederhäftig för 25 000 kr. ej nog dom hade försökt flera gånger taga gården ifrån mig men förgäves. Nu var det fast beslutat hos dem, penningar skulle ut. Jag utarbetad å Nervös begick i mit barnsliga oförstånd ett Stort Fel. Satte dit min farbroders namn uttan lof, fick straf som var rät och godsjänte det.
Under denna tid såldes Egendommen å lösöret så det fanns inte en heta bröd kvar när jag kom hem. Var värd minst trättiotusen kronor då jag bortfördes.
Det var inga behofver att slösa bort gården för en ringa penning
Skrev hem å förbjude alt bortförande kunde ej mer där jag var då jag inte tillfrågades om något eller visste vad som försiggick. Å det som fanns var min gråtande moder i hög ålder som jag måste taga hand om först å främst likafullt som jag ägnat henne all vård under denna tid.
De har handlat sedan med Egendomen då har jag sakt till på allvar på Häradsrätten om lagfarten så om jag har Årginalhandlingarna så skall jag väl kunna ha min rätt, de har lagfart endast på afskrifter av mina handlingar, kan det vara rätt?
Har alldrig gjort Konkurs ty min Ekonomi var god. Mina paper kan väl aldrig vräkas, men inte skall jag behöfva föra rättegång om saken då jag en gång betalt gården som jag köpt af dessa höga Herrar för en liten summa såsom en god vän till dem.
De lofte mig bistån i allt, men så dog de ifrån mig varpå jag vände mig till Stockholms Slott på den tiden i mina yngre år
Nu är mit fasta beslut att skänka min äganderätt till staten och kronan med lite fördelar i min återstående lifstid såsom jag är nästan värnlös på jorden.
Nu vanvårdas Egendomen af dess innehafvare på allt vis så jag kan inte låta det så vara längre å det kan inte vara rätt hvarför jag nu under ångerns tårar vänder mig till Hans Majestät Oskar Gustav V Adolf Sveriges Konung om hjelp och Nåd i denna svåra sak samt för mit besvärande och skrifsätt, det är så lesamt att mista hela min ungdomstid och allt uppofrande arbete som nedlades för detta å är till den stora allmänhetens förvånelse.
Jag har skrivit på många håll men utan resultat.
Jag har sörjt så det kan ej beskrivas alla dom förluster som sket äro stora. Jag har försökt i min tid med arbete och göra var man rätt så långt jag förståt.
Den som fick gården näst efter mig har sålt skog för mellan trätio å förtio tusen kronor, sedan fick han fötti tusen kronor för Egendomen. Jag som har börjat i mindre omständigheter känner detta tongt. Jag öfverlämnar min enkla skrivelse till Hans Majestät och Herre Konung.
Om det kan finnas någon räddning för mig att återfå min Ägendom ätter som jag tror det skulle bli en glädje bland den stora almenheten. Så beder jag ödmjukast att slipa blifva föremål för tidningarna om ej saken kan utfalla gynsamt.Vänligen med Högaktning
K. Lindkvist
adräs Bällö
Jag skall återge ytterligare två skrivelser från K. L. till
olika myndigheter.
Espelund i Edshult den 23/1 1922
Till Hypoteksföreningen Wäxiö
Tänkte vördnadsfullt fråga här nedan hur det tillgått med ett halvt mantal Bolstra i Edsbults socken, Södra Vedbo härad af Jönköpings län. Jag just nu fått veta att dom inte trässat (räntat) lånet nr. 7791 jag hör det beviljades 1863 men 20-årslånet har jag löst ut.
Var vattenfallet och egendomen intecknade gemensamt?
Jag hade stämt upp vattnet på tanke att bygga kvarn där.
Jag har väntat i 16 år å blev av med det i hast nu eller då sålt på kannsliet men till vad pris
Hur mycket var amorterat att dom inte trässat eller bett om anstånd
Jag fick anstånd en gång så länge så jag hinde resa till Amerika och sända ränta därifrån. Hypoteksföreningen var och har varit särskilt human mot mig och alla förrästen. Dom får stå sitt kast själva ty jag innehar alla nödiga handlingar och åtkomsthandlingar.
Det fanns tillgångar att trässa med men behagade dem ej. Detta gör mig en förlust på ett par hundratusen kronor efter tidernas gång. Är det någon af herrarna i föreningen som skulle vilja bistå mig så lovar jag 25 000 kronor kontant.
Jag har fått många goda råd av föreningen förr ty jag var unga pojken och opraktiserad men det är länge sen dess. Dessa herrar som köpt egendomen lovade mig tröst och hjälp men så dog dom ifrån mig och så står man där värnlös.
Jag bifogar en avskrift av köpebrevet som utvisar som det var och hur det är. Var vänlig säg mig hur jag skall begynna denna träta?
Jag är den som aldrig släpper detta. Gården är alldeles ruinerad men jag fick ta den sådan första gången.Vänligen med Högaktning
K. Lindkvist
adress Espelund Edshult
Espelund Bolstra den 3 april 1923Till Kungliga Komerskolegium
Beder ödmjukast få meddela att Hobro har inte så vida att klaga över härvid ty han visste väl om detta förhållande innan han köpte egendomen, det var ingen gård för Hobro att fördärva på detta omänskliga sätt.
Jag hört han tänker hjälpa sig med vattenlagen han må väl betala för den skada han gjort Bolstra av sänkning i sjön Bellen. Hobro äger inte ett enda utan skuld på allt. Nu skall vad jag hört landsfiskal Hjerdov hjälpa honom. Ja vad som är det viktigaste och nyttigaste så är för dem i första hand att de köper nödiga brandredskap det finns inte ens en brandspruta eller något, alla "husa" är taklösa alla "mura" bristfälliga. Brandstodslån så lågt som kan fås, beräkningarna är goda. Det sågade virket beder jag om kvarsta på samt att det folk som han har på Bolstra måtte komma därifrån. En man och en gammal häst går ej bruka en sådan gård med
Jag har skrivit efter en motor så vi kan hövla sticker till taken.
Hobro får inte Bolstra för 150 000 kronor, å det har inte varit till salu för någon kan ej rå för deras beteende
Jag har sakt till på Häradsrätten varje gång dom handlat
Nu råder en stor glädje bland den stora allmänheten som har åsett allt med förvånelse. Så fort jag blir bra igen så kommer vidare skrifter i saken om utjorden å dess värde å om vattenfalletVänligen med Högaktning
Karl Lindkvist
Som synes är detta brev mer än vanligt virrigt och tokigt skrivet
av K. L.
Tydligen hade det blivit en vurm för K. L. att skriva inlagor om allt möjligt
men en dag kom en resolution från Länsstyrelsen i Jönköping
till fjärdingsmannen i Edshult att delgivas K. L. att från dato togs
inte en enda skrivelse från K. L. upp till behandling vad saken än
rörde sig om, alldenstund karlen ifråga tycks lida av skrivklåda.
Troligen var det så att hans skrivelser till myndigheter utom länet
remitterades till Länsstyrelsen i Jönköping för utredning
exempelvis hans inlaga till Konung Gustav.
I mitten av 1920-talet hade K. L. fått ut en ackordshäst från
Kalmar Regemente i Eksjö. Troligen var avsikten att han ämnade hugga
och köra i sin skog vilket dock aldrig blev av.
Brevväxling med olika massavedsuppköpare tyder på att han planerade
stora avverkningar alldeles lika som 30 år tidigare åt trägrossister
i Oskarshamn.
Hans innehav av denna häst bjöd på många roliga poänger
och var mycket omtalad i bygden.
Jag hittade ett par skrivelser om hästen:
Till Herr Karl Lindkvist EspelundI och för inspektion av ackordshästen nr. 20 anmodas Ni att inställa ovannämnda häst vid Stallarp onsdagen den 23 dennes omkring kl.2 em.
Eksjö den 15 juli 1924
Karl Ekenfors
Tjf. chef för kulsprutekomp. I.21
Eksjö den 5 januari 1925Till Herr Karl Lindkvist Espelund Bellö Edshult
Härmed får jag anmoda Eder att senast den 17 dennes hit hava antingen inlevererat ersättning för den av Eder nu innehavda Kalmar regemente tillhörande ackordshästen eller återställt densamma.
Skulle till nämnda datum så icke hava skett komma laga åtgärder att mot Eder vidtagas.Eksjö som ovan
S. Bogren
Regementsintendent
Jag var vid denna tid bekant med en sergeant Hellström vid kulsprutekompaniet
I 21. Han sa att denna märr (sto) som K. L. hade på ackord var så
svår att ha på kompaniet att de var glada så länge hon
var i Espelund. Hon bets och sparkades och en gång hade Hellström
åtta värnpliktiga sjukskrivna på en gång som hon fördärvat.
Men K. L. hade en särskild förmåga att handskas med djur vilket
följande sanna händelse visar.
När K. L. enligt ovan inställde sig i Eksjö den 17 jan. 1925
med märren skulle en del befälspersoner syna henne bl.a. kompanichefen
och regementschefen överste Myrman.
Kompaniehefen sa: -Jaså där har vi den där märren som bara
bits och sparkar och fördärvar mitt folk.
-Åh, sa K. L., hon är så snäll, så titta här
varpå han hoppade upp över hennes huvud och kanade hela ryggen utefter
och ner på bakhasorna utan att märren gjorde minsta tecken att vilja
bitas eller sparkas. K. L. hade sen barndomen intresserat sig för hästar
och hade en särskild förmåga att kunna ta hästar på
rätt sätt. Det sägs att om man håller efter svansen på
en häst kan den inte slå. Den måste alltid lyfta svansen i
samma ögonblick som den sparkar ut.
Alltnog överste Myrman blev så betagen av denna syn att han lär
ha sagt: -Det syns ju att Lindkvist har konsten att sköta och umgås
med hästar så det är bäst han tar hem den igen. Till slut
efter flera år gick det dock så att överste Myrman fick själv
betala hästens värde till kronan enär han inte tagit den ifrån
K.L. i laga tid.
Systemet med ackordshästar var sa upplagt att kronan lämnade ut hästar
till fodervärdar som fick använda dem till körslor mot att de
höll hästen med skor och foder. En månad på året
skulle hästen in till regementet och användas där och sen fick
fodervärden tillbaka den igen. Efter vissa år när hästen
blev äldre kunde fodervärden få köpa den av kronan. K.L.
hade märren i flera år men som han sällan hämtade posten
hade han ej fått reda på att märren skulle in på en månad.
Hon gick ute på bete och en dag när K. L. kom hem var hon borta och
i nyckelhålet satt ett meddelande att då han inte trots skriftlig
kallelse kommit in med märren hade personal från I 21 hämtat
den.
K. L. kastade sig på sin cykel och åkte upp till en gård
i Broarp dit han ofta brukade komma. Husfolket där satt just och åt
middag då K. L. med andan i halsen rusade in och skrek: Ja nu ä då
folk förskräcklia i Eksjö. Nu har de vatt å våldtaet
mi märr mä ja har vatt bötte.
En av bordsgästerna tyckte det lät så komiskt så han brast
ut skratt men då ilsknade K. L. till och sa: -Va ä du för en
lusfäll, vill du ha stryk ettersom du inte bär de åt som folk?
Det berättades att K. L. ibland gjorde långa resor med hästskjuts. Sålunda reste han en höst genom den s.k. Uknadalen i östra Småland och Östergötland och visade ett papper på att han var uppköpare av havre till Smålands Husarregemente i Eksjö. Bönderna skulle lämna 50 kg. havre på prov, och om provet blev godkänt skulle provhavren betalas i samband med köp av ett större parti till mycket bra pris. När K. L. fått 50 kg. havre på så många ställen att han hade ett lass for han till en spannmålshandlare och sålde havren och sen gjorde han om det på en ny trakt.
Det är oförklarligt att K. L. kunde klara sig i så många
år och med så mycket bedrägliga affärer utan att åka
fast. Jag skall här blott nämna några som allmänt berättades
och säkert var sanna.
Det hade kommit en ny mjölnare till en kvarn i orten, och han kände
inte folket som kom till kvarnen.
En dag kom en man med häst och vagn och presenterade sig som godsägare
Johansson på Edshults säten och omtalade att han hade 400 rökar
råg och vete ute på tork men nu hade han tillfälligtvis blivit
utan både råg och vetemjöl till sitt stora hushåll med
pigor och drängar. Kunde han möjligen få låna 100 kg.
mjöl av vardera sorten tills han fick tid att tröska så skulle
mjölnaren rikligen få igen det lånade och för framtiden
få räkna "godsägaren" som kund. Mjölnaren lämnade
gladeligen ut 200 kg. mjöl i förhoppning om att få en varaktig
kund i kvarnen. Naturligtvis såg han aldrig skymten av K. L. eller någon
ersättning för mjölet.
Det påstods att K. L. gjorde om samma manöver på annat håll
när det kom en ny mjölnare dit som var obekant med befolkningen.
Hästen fick han skodd en gång på ett behändigt sätt. I Vetlanda bodde en smed och hovslagare som hette Lindberg, och dit kom en dag K. L. med sin häst och bad att få den skodd med nya hästskor.
Lindberg var en skicklig yrkesman och K. L. såg intresserat på. När arbetet var gjort sa han: -Ja, det ser jag att här kan ni sko hästar. Det är bäst att jag går efter den andre, som jag har i ett stall inne i stan och får den skodd också, så betalar jag för båda på en gång. Inte heller Lindberg såg K. L. fler gånger.
K. L. hade på en auktion i en grannsocken köpt tre får som han omedelbart slaktade och dels sålde dels använde själv i hushållet. Auktionsmannen litade på det vanliga förbehållet om äganderätten tills varan var betald.
När betalningstiden kom och K. L. inte ville betala trots anmaning vände sig auktionsmannen till distriktets landsfiskal med begäran om inkassering. Denne lär då ha sagt: -Jaha, den mannen biter varken lag eller rätt på och inget har han som kan utmätas, men om Ni träffar honom mellan fyra ögon så hälsa från mej och klå honom så länge Ni orkar för det har han förtjänt.
Till bokhandeln i Eksjö kom en dag en herre och även här presenterade han sig som godsägare Johansson på Edshults säten och ville se på ett par finare bokverk som han ville köpa och ge bort som en födelsedagspresent. När han sett på böckerna en stund undrade han om han möjligen fick låna hem dem och rådgöra med sin bror vilka de skulle köpa. Ja, det gick för sig och K. L. lämnade namn, adress och telefonnummer till Edsbults säteri, fick böckerna inslagna och gick ut. Efter en tid ringde bokhandlaren till Edshults säten och undrade om de bestämt sig för böckerna än. I Edshult ställde de sig helt oförstående till historien om böckerna och bokhandlaren hade bara att konstatera att han blivit lurad.
Axel Henriksson i Stallarp hade en släkting i Sjunnen som drev en liten
speceriaffär och tog hem en del varor genom honom.
Många handelsvaror kom på den tiden i jute- eller bomullssäckar
såsom mjöl, gryn, ärtor, bönor, socker och kaffe m. m.
I de flesta fall skulle säckarna returneras till grossisten när de
blivit tömda. Till affären i Sjunnen kom en dag en äldre herre
och sa: -Jag skall hälsa från Henriksson i Stallarp att han vill
ha tillbaka så många tomsäckar som möjligt, och jag ska
ta med dem till Stallarp.
De bjöd K. L., ty naturligtvis var det han, på kaffe och satte i
gång att tömma säckar tills de fått ihop en stor knippa
som K. L. lastade på cykeln och försvann med.
När släktingarna i Sjunnen efter en tid träffade Axel Henriksson
sa de: -Du fick väl tillbaka säckarna som den gamle gråhårige
mannen hämtade och som Du bett om att få tillbaka. -Jag har aldrig
bett någon hämta säckar och inga har jag fått.
Jag har ju sagt att säckarna får vara tills vi träffas, sa Henriksson.
Det berättas att K. L. en gång kom in till en fru Perfekt i Skede
och sa med tårar i ögonen: -Ja snälla fru Perfekt. Jag har komrnit
ett stort bryderi. Jag skulle cykla till Vetlanda apotek efter medicin till
min mor som ligger svårt sjuk därhemma och i oro och sorg för
min kära mamma glömde jag totalt bort att ta med pengar till medicinen.
Skulle jag möjligen få låna lite pengar? Jag får ju inte
medicinen på kredit.
Mammas medicin brukar vara dyr så om jag kunde få låna trettio
kronor vore jag tacksam.
Fru Perfekt som var snäll och hjälpsam kunde inte motstå hans
begäran utan gav honom trettio kronor som hon naturligtvis aldrig fick
tillbaka.
Till saken hör att hans gamla mor inte alls var sjuk utan gick hemma frisk
och kry som vanligt.
En gammal lärarinna som aldrig i hela sitt liv suttit på en cykel
fick en gång räkning från en affär i Hjältevad på
2 st. cykeldäck. Det var någon som uppgett hennes namn och man gissade
på K. L.
En person i Skjäljarp fick räkning från en herrekiperingsaffär
i Göteborg på en fin kostym jämte underkläder strumpor
skor och hatt.
Han nekade naturligtvis att betala det han aldrig beställt eller fått.
Många sådana bedrägerier, mycket slugt uttänkta skulle
kunna nämnas men det sagda får vara nog.
På 1920-talet synes kravbrev och räkningar ha hopat sig för
K. L. Inget tyder på att de blev betalade.
Här följer några exempel.
1920 tycks K. L. ha narrat stadsträdgårdsmästare Carl Hansson Eksjö att i Edv. Grahms skoaffär ta ut ett par skor för hans räkning. Grahm skriver räkning till Hansson den 26/4 1920 å kr. 44.00. Den 27/4 skriver Hansson till K. L. och anmodar honom att genast betala skorna till Grahm samtidigt kräver han att få tillbaka en bikupa med eller utan bi som han lånat ut till Lindkvist.
Skede den 16/11920
Vill härmed meddela Eder att jag en av de närmaste dagarna inlämnar min fodran hos Eder till inkasering på grund av affärens överlåtelse.
Eder skuld är. 1924 nov. 23 an. Tyg och foder m.m …………….. 6 års ränta a 6% …………………………………. Brefporto ………………………………………… Högaktningsfullt C. G. Dahl
Hvetlanda den 20 juli 1921
1921 maj 7 an. Diverse varor 44.25
Nu väntar vi ej längre på detta Insänd omgåeende likvid
Sjöstrands Herrekipering Klädes- och ManufakturaffärSkede den 16/1 1922
1921 okt 28 an Bruna skor kr 15
Bedes få detta belop så "fott" som möjligt för jag behöver pengarna jag har stora utgifter. Får jag ej det tils den 30 jan. så är jag tvungen att lämna det till indrivning.
Gust. Eklund
Skomakeri och skoaffär
Eksjö den 12/1 1925Räkning delvis skadad.
Som ni tog hem till profning på några dagar 1 par byxor och ett par herrkalsonger som Ni lovade återkomma om några dagar och detta var den 7/1 1924. Ännu har Ni ej återkommit och betalat desamma. Jag komma att väcka åtal mot Eder för bedrägeri, jag har 2 vittnen som kan intyga Edra förehafvanden. Ni är ute och säljer ved som ni ej har vilket jag kan styrka med vittnen. Jag har sport Edra bedrägerier Jag kommer ej att lägga fingrarna emellan om Ni ej gör upp omedelbart, detta är ingen stor summa men jag anser att den som ej är rättvis bör lida för sina gärningar.
Afvaktar Eder inom utsatt tid.Högaktningsfullt
Emil Hultkvist
Köpesumman och betalningsdatum bortrivna. Som synes kan ett kravbrev formuleras olika. Inget av dessa krav är lika formulerade.
Eksjö den 9 dec.1924
Var god återställ vagnen o selen
Carl Gustavsson
Nässjö den 18 april 1923Nr. 12487 aug. handl. Frits Åström Hjältevad fodran.
Under åberopande av tidigare skrivelser avse vi härmed endast meddela att därest likvid enligt tidigare uppgift ej kommit oss tillhanda med omgåeende post eller uppgörelse om sakens ordnande ej träffats senast den 25 dennes vi se oss nödsakade omedelbart uttaga stämning. Då saken i händelse av stämning kommer att draga dryga kostnader iförhållande till skuldbeloppet förmoda vi att Ni skall finna det med Eder fördel förenligt att inbetala beloppet i godoHögaktningsfullt
Nässjö Advokatbyrå H Håkansson
Nässjö den 24 nov.1923ang. F. Åström.
Som vi alltjämt sakna likvid få vi under åberopande av vår skrivelse av den 16 ds. meddela att vi samtidigt härmed begärt resolution i konkursstämningen och kommer delgivning att ske under de närmaste dagarna. Därest Ni önskar undvika ytterligare kostnader i saken torde vi få emotse likvid senast den 28 ds. efter vilken tid vi fullfölja ärendet till konkurs utan att avlåta vidare påminnelser.Högaktningsfullt
Nässjö Advokatbyrå
H. HåkanssonNässjö den 4 dec.1923
12787 ang. Frits Åström Hjältevad fordran
Vi avse härmed endast meddela att vi samtidigt härmed ingivit konkursansökan å Eder och torde Ni tillställa oss likvid senast den 6 dennes enligt vår skrivelse den 28/11 därest Ni önskar undvika konkursNässjö Advokatbyrå
H. Håkansson
Advokaterna måtte vara ett tålmodigt släkte. Här har
som synes en i brev på brev från april till december hotat att det
var sista möjligheten att betala. När det drog i hop sig så
här kritiskt för K.L. torde enda räddningen ha varit att svågern
Th. Rosander fick skriva på en växel som han sen själv fick
lösa in vilket förekom mycket ofta.
Någon gång har Ljung i Ömmastorp skrivit på växlar
och lån åt K. L.
Hvetlanda den 6/6 1923Juli 27 1921 an. 2 par strumpor 4.45
Tacksamma för likvid omgåeendeHvetlanda Ullspinneri Aktiebolag
Eksjö den 8/1 1922
1921 maj 13 Lånat 4 kr.
Hav godheten insända dem fortast möjligtGerhard Berg
Hvetlanda den 14/3 1925
Som E. Danielssons konkursbo till inkassering överlämnat en fordran å Eder enligt räkning torde Ni vid äventyr av laga åtgärder till mig insända senast 28/3 kr 12.36
Enock Seth
StadsfiskalHvetlanda den 29/1 1925
Som C. J. Svenssons Järnhandel Hvetlanda till inkassering av undertecknad överlämnat sin fordran enligt räkning så torde likvid härför ävensom inkassoarvorde och kostnader i enlighet med nedanståeende nota, sist före 4 nästa februari tillsändas undertecknad vid äventyr att laga åtgärder eljest genast vidtagas.
Nota enl. räkning omkostnader summa
Nässjö den 8 september 1927Av firma Sven Brinde i Eksjö har jag i uppdrag att genom stämning å Eder uttaga firmans fordringar hos Eder.
Därest Ni önskar undvika stämning anmodas Ni att före 15 sept. till mig inbetala kr 20.95 ränta och inkasso 3 kr summa 23.95 försummas detta uttages omedelbart stämning å Eder.Högaktningsfullt
Rick. Lundberg
Jur. Kanslist
När Karl Lindkvists mor Stina Greta avled 1919 blev han ju ensam i stugan
och kom på tanken att skaffa en hushållerska. En avskrift av ett
annonssvar visar detta.
Espelund den 27 augusti 1920
I Stockholmstidningen tisdagen den 22 augusti sidan 8 är en annons av en dam som söker hushållsplats hos troende ungkarl, var vänlig meddela henne min adress så får hon en lätt plats så fort ske kan.
K. Lindkvist
Espelund Bellö
Det hördes aldrig av någon hushållerska och när han inte hade någon som band sig vid hemmet började han föra ett kringflackande liv, stundom uppträdde han som s.k. bönaman vilket gav många tillfällen till påhälsningar i bygderna där mat och kaffe säkerligen vankades emellanåt. När han inte längre hade någon häst skaffade han sig en stor ful hund som ofta fick vara ensam i stugan när K. L. var ute på sina resor. Om man färdades förbi Espelund under mörka kvällar var det kusligt att höra hundens tjut och ylande inne i stugan. På längre resor tog han med sig hunden som sprang bredvid cykeln om K. L. åkte annars gick de båda två, hunden naturligtvis i ett koppel. I slutet av 1920-talet förekom det ofta att ägare av lastbilar hämtade bensin i fat i Hälsingborg och körde ut till handlare i bygderna som sålde bensin. Jag kände chaufförer som flera gånger sett K.L. och hans stora fula hund på landsvägarna i Skåne.
Förhållandet mellan bröderna Karl och August Lindkvist var inte det bästa, vilket framgår av följande skrivelse.
Stockholm den 28 aug.1925Till Herr K. Lindkvjst
Espelund EdshultStockholms Polis
Kriminalavd.
B D 11 No: 1916 1925I anledning av Eder skrivelse av den 22 ds. angående av en J. A. Lindkvist mot Eder förövat brottsligt förfarande för mer än 10 år sedan vilket brott därest sådant föreligger, synes vara begånget i Eder hemort får meddelas att ärendet ifråga icke kan upptagas till behandling vid kriminalavdelningen utan torde Ni i första hand ha att vända Eder till ortens myndigheter angåeende denna sak.
Sam Åkerlund
t. f. Tredje PolisintendentEvard Ericsson
K. L. synes ha haft en obetvinglig lust att anmäla allt möjligt. Här
är ett annat exempel:
Det rör sig om saker som skulle ha inträffat under tiden som Blixt bodde i skogskojan och K. L. ännu bodde kvar i Espelund.
Till F. Hemmansägaren K. Lindkvist
Espelund Edshult
I anledning av fjärdingsmannen Karl Sanders i Edshult anmälan om skadegörelse å viss Eder tillhörig egendom får jag äran meddela:
Gödsel och växterna höra till den fasta egendomen varför ingenting kan göras häråt. Begagnandet av järnharven och ofredandet av bi hör däremot till enskild skadegörelse, vilket emellertid icke lyder under allmänt åtal utan äger Ni föra den ansvarstalan vartill skadan kan hava givit fog. Mariannelund i landsfiskalkontoret den 1 juli 1927H. Hjerdov
Ett fint inlindat svar som i själva verket betydde plus minus noll för
K. L.
Som jag tidigare skrivit var det ofta långa tider som K. L. inte syntes på trakten sedan han avkopplats från Espelund. En tid uppgav han att han hade plats hos en åkare Johansson i Hultagård och körde lastbil. Denne Johansson hade sju lastbilar men K. L. hade förtroendet att köra den största. Säkerligen höll inte K. L. i en bilratt i hela sitt liv.
K. L. berättade för mig en gång hur han blev ägare till ett fint guldur.
Jag låter honom själv berätta:
-Dä va när ja va hos Johansson i Hultagål
å köde lastbil, ja hade vatt i Stallarp å sulle cykla över
Eksjö te Hultagål, ve Tannarpelia ste ja å cyklen å feck
si nått blänka på väjen. Dä va ett fint gullur å
naturligtvis vände ja om in te polisstasjonen i Eksjö å lämnade
klåcka. De sa: Kom igen om tri månar om ingen ägare anmäler
se ä klåcka Er. När tri måna gått va ja där
igen men klåcka ho va kvar.
Nu ä den Er sa polisen, men ja jekk opp te min gamle goe vän Martin
Karlgren på Smålandstininga å sae hur dä va, sätt
in en anångs sae ja å dä jode Kalgren. När dä gått
en ti gekk ja in te Kalgren å han sae: -Jahadu klåcka ä kvar
så nu ä ho di. Va sa du ha för anångsen sae ja te Kalgren.
Då sae han: Ja, e vanli männeska sulle betala sex kroner men du sa
få an för tri kroner, sae Kalgren å ga me klåcka.
En höstdag under senare delen av 1920-talet blev jag och min bror Karl
ombedda att infinna oss hos August Lindkvist i hans hem Egesta vid Stallarp
då han önskade att vi skulle bevittna hans testamente som August
Dahlberg blivit ombedd att skriva åt honom.
August Lindkvist var vid god vigör och berättade att han efter flerårigt
övervägande bestämt att all hans efterlämnade förmögenhet
såväl fastigheten Egesta som lösöre och penningar skulle
efter hans död tillfalla systern Carolinas barn i hennes äktenskap
med Theodor Rosander. Beträffande brodern Karl Lindkvist ansåg August
att han skickade hem så mycket pengar från Amerika till K. L. i
Bolstra så att om han hade skött sig och velat arbeta kunde han varit
en välbärgad hemmansägare nu. Alltså blev inte K. L. nämnd
i testamentet som vi bevittnade.
Förmånstagarna befarade bråk från K.L:s sida när
testamentet en gång skulle gå i verkställighet. Därför
bestämdes det att min bror och jag skulle höras på ed vid Södra
Vedbo häradsrätt om förhållandet vid testamentets skrivande
om August Lindkvist hälsotillstånd o.s.v.
Efter edgång utfrågades vi var för sig om allt som förekom
och vad August talade om i samband med testamentsskrivningen. En av oss fick
gå ut medan den andre redogjorde för sin uppfattning av saken och
sen jämfördes våra uttalanden. Inom parentes var det första
och enda gången som jag varit inför en häradsrätt. Naturligtvis
hölls allt hemligt ända fram till efter Augusts död på
Nobynäs sjukhem några år senare.
När August inte kunde klara sig ensam i Egesta utan togs in på Nobynäs
ansåg K.L. att tiden snart var inne att han skulle få flytta in
i Egesta, alldenstund han sedan han blev vräkt från Espelund var
husvill och inte kunde tro annat än att Egesta skulle bli hans hem på
gamla dar.
Ja, han gick så långt att han började ta ut förmåner
i förskott. Sålunda bröt han sig in i Egesta och hämtade
bl. a. en fin väggklocka. Utomhus grävde han upp stamrosbuskar och
sålde i Bruzaholm. Så kom då dagen då testamentet skulle
öppnas efter Augusts bortgång, och det blev ett fruktansvärt
slag för K. L. som dock hoppades att testamentet skulle kunna förklaras
ogiltigt tills han fick veta att det fanns ett beedigat domstolsprotokoll på
att August var vid god hälsa och klart förstånd när han
skrev testamentet. Då fanns inga gränser för K.L:s ilska. Min
bror och jag befarade att han skulle bli oresonligt arg på oss men i stället
hyste han enbart medlidande med oss enligt följande samtal som han hade
med vår granne.
-Har Ivar hört hur stollet dä går för "Lunnapojka"
(ett gängse namn på oss vid den tiden) som kunde stå vid häradsrätten
å svärja på att Agust var vetig, han som alltid varit stollet
hela sitt liv?
När den nye ägaren till Egesta satte igång med ombyggnad av
huset kom K.L. då och då och tittade på snickarnas arbete
och sa: -Dä ä bra i gör huset i ordning tills dä sa flya
i lufta för när inte ja får bo här ska ingen annan göra
dä häller. Tror i det räcker mä fem kilo dynamit som jag
har att få huset åt lufta eller kan ja skaffa fem kilo te?
Men inför dylikt prat och hans tidigare gärningar med lösöret
Egesta och mycket annat randades den dag då K. L. satt anhållen
på polisstationen i Eksjö.
Han ställdes inför rätta, åtalad för stöld, bedrägerier
hot mot annan person m.m. Rätten ansåg sig icke kunna döma honom
till fängelsestraff utan förordnade att han skulle intagas på
Ryhovs mentalsjukhus i Jönköping. Detta var på hösten men
redan nästa vår avvek K. L. från Ryhov och varken sjukhuset
eller polisen gjorde några större ansträngningar att återföra
honom förrän i senare delen av augusti.
Det var en offentlig hemlighet att han vistades i hemorten. Dels hade han ett
logi med en säng i ett uthus i Mogärde där systern och svågern
bodde, dels hade han ett tillhåll under en stor gran med långa grenar
ner till marken på Broarps ägor mellan Broarp och Vickenstorp. En
ungdomsvän och granne till mig hade en gång varit och tittat på
hans lya. Utifrån märktes inget mer än att det fanns i flera
slitna upptrampade stigar åt olika håll från granen, men om
man kröp in under de nedhängande grenarna kom man in till ett ganska
stort utrymme inne vid stammen. Där fanns bl. a. en säng, ett bord,
stolar och en hel del andra saker.
Under senare delen av augusti detta år fick fjärdingsmannen Karl
Sander order från högre ort att K. L. skulle infångas och återföras
till Ryhov.
Karl Sander misstänkte på goda grunder att K. L. huvudsakligen hade
sitt tillhåll i Mogärde ty han måste ju någonstans få
mat. I sällskap med ett par handfasta karlar begav sig Sander en kväll
till Mogärde och kunde i skydd av mörkret genom köksfönstret
se hur Carolina, Theodor och K. L. satt vid köksbordet och åt kvällsvard.
När de ätit tände Theodor en lykta i avsikt att följa med
K. L. ut till sängplatsen i uthuset men när denne tog första
steget ut på köksbron steg Sander och hans två män fram
och fasttog K. L. som skrek som ett djur. Det blev avfärd till Ryhov samma
natt.
Man kan ju tänka sig hur uppskakade Carolina och Theodor skulle bli när
de ena stunden satt i lugn och ro och så i nästa skrik och oväsen,
Theodor Rosander hade i många år lidit av dålig hälsa
och denna sommar märkbart försämrats. Vid denna uppskakande händelse
vid gripandet av svågern blev han så nerbruten att han avled två
dagar senare i sitt hem.
Några år efter det att K. L. intagits på Ryhov blev han bekant
med en major som också var patient där.
Denne major var ägare till Sjöbergs herrgård vid Tenhult där
han bland annat höll ridhästar. När majoren inte längre
ansågs behöva vård blev han utskriven och inte heller K. L.
ansågs behöva stanna på Ryhov.
På majorens ansvar följde nu K. L. med till Sjöberg där
han skötte om ridhästarna och trädgården. Hästar hade
ju varit hans stora intresse sedan ungdomen. K. L. stannade på Sjöberg
så länge majoren levde och inackorderades sen på ett privat
vårdhem.
Här i bygden var det endast de kommunala myndigheterna som visste något
om K.L. De måste nämligen betala för hans vistelse på
vårdhemmet. Övriga visste knappt om K. L. levde eller inte, men en
gång skulle ovissheten skingras.
Ernst Samuelsson från Sjöarp arbetade en lördagseftermiddag
på Edshults kyrkogård med att sköta några gravar då
en taxibil stannade på vägen vid kyrkan och en chaufför kom
fram och undrade om Ernst var kyrkvaktmästaren så att han kunde öppna
kyrkan. Jag har nämligen två äldre herrar i bilen sa chauffören.
De är från Tenhultstrakten och ville se kyrkan. Den ene av herrarna
är född i Edshult och har ägt en stor gård här som
hans släktingar lurat ifrån honom.
Vi åkte nyss förbi gården ett par kilometer härifrån,
en stor fin vit herrgårdsliknande huvudbyggnad med vildvin på framsidan
och på andra sidan om vägen en ny svartmålad ladugård.
Ernst Samuelsson förstod att av allt att döma måste gården
vara Fagrabjörk, men det övriga om de bedrägliga släktingarna
kunde han inte förstå. Kyrkdörren är olåst, sa Ernst
och chauffören gick då ut till bilen efter de båda herrarna
av vilka den ene var K. L. och den andre hans gode vän majoren på
Sjöberg. I ett ögonblick förstod Ernst sammanhanget. Bilen kom
från Bellöhållet över Stallarp till Edshults kyrka och
vid passerandet av Bolstra hade K. L. funnit denna gård föga presentabel
för majoren.
Huvudbyggnaden var riven och låg på vägkanten i form av rivningsved
och gården i övrigt ganska förfallen. Men K. L:s förmåga
att bluffa förnekade sig inte. Det gällde bara att visa en gård
som kunde imponera på majoren och det lyckades tydligen.
Sen skulle det dröja till i början av 1955 innan K. L. hördes
av igen. Sten Käll var en lördagseftermiddag på hemväg
från arbete i Sunhultsbrunn då han i närheten av Hults kyrka
passerade en gammal gråhårig man som höll ut överrocken
för att liksom skydda något för blåsten och snöyran.
Mannen gjorde tecken åt Sten Käll att stanna och frågade honom
om han kunde få åka en bit. -Jag skulle till Stallarp och lämna
en kanariefågel som jag har här i buren och jag fruktar att han fryser
ihjäl om jag skall gå hela vägen dit.
-Jag bor i Stallarp, så ni får åka ända fram, sa Sten
Käll som dock aldrig sett eller hört talas om K. L., ty det var han
som avvikit från vårdhemmet.
Han avlämnade fågeln hos sin släkting i Stallarp varefter han
gick till Karl Jonsson i Broarp där han fick övernatta. På söndagsmorgonen
åkte han med bussen till Bellö, och därifrån gick han
till goda vänner i Långsjögle, men på söndagseftermiddagen
hämtades han i Långsjögle av personal från vårdhemmet
som spårat honom till hemorten.
Ungefär två månader senare alltså i mars 1955 hade min
maka ordnat ett symöte en eftermiddag med besök av ett tjugotal damer.
Jag hade just kommit in för att dricka kaffe då jag fick se en gråhårsman
komma på vägen vid Furhaga.
Jag hade då inte sett K. L. på många år men han var
sig lik så jag såg omedelbart vem det var.
Vid vår trädgårdsport tog han raka vägen in och jag fick
in honom i ett mindre rum där jag underhöll honom med kaffe och prat
tills symötesdamerna gått, som vi trodde utan att ha hört K.
L. Han bad att få stanna över natten vilket vi lovade. Vi pratade
om allt möjligt till långt in på natten och då var han
så hes att det bara väste när han talade.
På morgonen fick han kaffe på sängen av Ingrid och då
började hesheten ge med sig.
Efter en inspektionstur till vår ladugård som vi byggt under hans
bortovaro kom han in och var på ett riktigt solskenshumör. -Ja dä
ä som ja allti har sagt att Nils Petter och Hulda (mina föräldrar)
var ett hjälpsamt och hederligt folk å de syns att Guds välsignelse
vilar över denna gården å dess innevånare.
Ja så lät det när han och vi började att äta frukost
men det skulle snart bli andra tongångar.
En av damerna på symötet hade hört K. L. och efter hemkomsten
varskott sin make som just under vår måltid kom och undrade varför
inte K. L. stannade på hemmet där han skulle vara.
Nu vände sig K. L:s ilska mot oss då han trodde att vi förrått
honom vilket vi dock icke gjort.
Han brusade upp och sa: -Jaså ni är så falska rävar så
ni unnar mig inte att besöka min hemort. Skit i skallen har ni men här
ska inte jag bli gammal varpå han fick brått att samla ihop sina
pinaler och utan att tacka för mat och logi gick han sin väg.
Han hade talat om att han ämnade besöka Paul Dahlberg i ett pensionsärende
och det gjorde han tydligen ty det var först på aftonen som han var
på väg att söka logi hos Karl Jonsson i Broarp.
Men nu hade efterforskningarna efter honom hunnit komma i gång. Vårdhemmet
hade meddelat socialvården här att de inte ville ha tillbaka K. L.
och då beslöts att han skulle hämtas och placeras i ålderdomshemmet
i Edshult.
Taxichaufför Weimar Karlsson och Gustav Edström sändes att hämta
K. L. som var på väg till Broarp. Han hade hunnit till bäcken
vid Broarp när Weimar Karlsson körde förbi honom och vände
på Karl Jonssons lagårdsplan och kom mot K.L. som då anade
oråd och sökte fly över en gärdesgård men fastnade
med kläderna och infångades med lätthet dock under hemska illvrål.
En flicka från Stallarp var på väg mot Vickenstorp på
aftonen då hon fick höra så hemska skrik från Broarpshållet
att hon sprang hem igen och sa: -Jag tror de slår ihjäl någon
i Broarp.
K. L. fann sig förvånansvärt fort tillrätta i ålderdomshemmet.
Han fick till och med förtroendet att ensam besöka släktingar
i Västra Ryd och kom punktligt tillbaka. Jag besökte honom på
ålderdomshemmet några gånger och han var idel vänlighet.
Intermezzot vid vårt köksbord hade han tydligen glömt. En gång
hjälpte jag honom att få fram en verktygskoffert ur lösöret
i gamla lagårn vid kyrkan som nu förvarats där i många
år. Då nyckeln sen länge var borta tog K. L. en yxa och bröt
sönder locket till kofferten för att se om hans snickareverktyg var
kvar vilket de också var. När jag senare efter hans frånfålle
köpte hela lösöreboet fick jag låta en fackman laga kofferten
som var av något fint amerikanskt träslag och sen blev en fin linnekista.
Vid ett besök hos K.L. på ålderdomshemmet en söndag kom
jag mitt i ett kaffekalas. Det var så att framlidne direktören för
Eksjö slakteribolag, Henrik Johansson hade i livstiden bestämt att
på hans begravningsdag skulle hans dödsbo bekosta kaffe med fint
dopp och tårta på alla ålderdomshemmen inom Höreda kommun.
När vi satt vid kaffebordet sa plötsligt K. L.: -Jag är så
glad och tacksam att jag får vara här och ha det så bra. Jag
har fått ett annat sinne nu. Föreståndarinnan Elsa som var
pingstvän inföll då med tvivel i tonfallet: -Ja, om det vore
så väl.
Frampå vårsidan märkte jag att K.L. inte längre trivdes
så bra på ålderdomshemmet. Allt oftare såg vi honom
cykla neråt Plomarp. Ingen kunde tro att han var 88 år när
man såg honom cykla spänstig som en tjugoåring.
En dag spordes det att han lämnat ålderdomshemmet och inackorderat
sig hos Alma Isaksson i Lilla-Plomarp. Vid ett tillfälle stannade han och
kom upp i vår trädgård och pratade vid oss. Vi bjöd på
kaffe och tog ett fotografi av honom.
Under tiden på vårdhemmet i Jönköping blev K. L. opererad
för urinstämma och hade ständigt slangar. Så länge
han bodde på hem där detta blev skött och hölls rent gick
det bra men när han kom till Lilla-Plomarp vansköttes detta och det
blev hans olycka.
|
| Fr. ty. David Johansson, Gustav Nilsson och Karl Lindkvist. Fotot taget i juni1955. |
Vi hade inte sett K. L. åka förbi på vägen på några
dar, när det spordes att han låg sjuk i Lilla-Plomarp. Kom så
lördagen den 23 juli 1955, en tryckande het dag. Vid ettiden på dagen
kom K. L:s systerson med kanariefågeln som han hämtat och sa: -Ja,
nu är det snart slut med Kalle Lindkvist. Han ligger medvetslös av
urinförgiftning och slutet kan komma när som helst.
På eftermiddagen utbröt ett häftigt åskväder och
det rådde en dyster stämning när vi fick se en lastbil med en
likkista på flaket köra mot Plomarp. Då förstod vi att
K. L. gått ur tiden.
En solig vacker eftermiddag veckan därpå fördes hans stoft till
vila på Edshults kyrkogård följt till graven av ett fåtal
släktingar och några av hans f. d. kamrater på ålderdomshemmet.
Några barn från orten hade plockat varsin bukett blommor som de
cyklade ner till begravningen med och lade ner i graven. Hans systerson talade
vid graven och erinrade om att en orolig ande slutligen fått ro.
Efteråt serverades kaffe i ålderdomshemmet. Även de nämnda
barnen blev inbjudna och tackades för att de plockat blommor till den dödes
minne.
En tid efter begravningen ringde jag till ordföranden i Höreda socialnämnd
Göte Sjöberg och frågade om jag fick köpa något av
K. L:s lösöre till mitt hembygdsmuseum.
Sjöberg var villig att möta upp vid den gamla lagårn vid kyrkan,
där lösöret hade legat i många år. Även Gustav
Edström skulle närvara som värderingsman. Mycket av lösöret
var sönderslaget eller förstört av röta då det stått
direkt på jordgolvet och efter en stunds resonemang köpe jag alltsammans
för en mindre penningsumma samtidigt som jag åtog mig att städa
upp i ladugården.
Några saker gick att laga men det mest intressanta var nog en del gamla
tidningar och böcker samt den stora mängden brev och avskrifter.
Ja, så är då denna långa skildring av Karl Edvard Lindkvists
växlingsrika levnad slut och jag överlåter till eventuella läsare
att avgöra om de funnit något som intresserat dem.
Sedan detta manuskript hade skrivits färdigt har jag mer och mer tänkt
på vad det blev av dessa två flickor som undgick ett säkerligen
bittert öde som maka åt äventyraren Karl Lindkvist.
För att om möjligt få svar på dessa frågor vände
jag mig till pastorsämbetet i Hässleby och fick där veta att
Johanna den 2 nov. 1896 utflyttat till Vimmerby.
Efter hänvändelse dit fick jag ett utförligt, skriftligt svar
som visar att den 26 febr. 1897 blev hon lyckligt gift med en välbeställd
hemmansägare. I äktenskapet föddes fyra barn, av vilka den äldste
ännu lever. Han är nu 77 år men vital och välkänd.
Johanna avled 1926.
Beträffande Ester Eriksson kom jag genom en bekant i Värnamotrakten
i kontakt med en broder till Ester. Han omtalade att Ester kom underfund med
att K.L. drev ett dubbelspel och hade en annan flicka samtidigt.
Då blev det slut med K. L. och Ester blev sedermera gift med en god och
hederlig man.
De levde lyckliga och fick flera välartade barn, av vilka någon ännu
lever. Ester Eriksson avled 1953. Hennes bror som nu äger fädernegården
Kvarnö, men bor på annan ort, minns mycket väl K. L. och hur
rädd han var om sin cykel. Esters bröder fick knappt titta på
den. Angående träden som omnämnes i Esters sista brev så
är en del av dem nu stora vårdträd på gården.
Jordens oro viker
för den frid som varar
Döden allt förliker
Himlen allt förklarar