klippt ur Smålands-Tidningen 1956

GODA HISTORIER PÅ LAGER

hos jubilerande edshultshandlare

Axel Henriksson visar Sven-Olof Nilsson finesserna när det gäller att svarva en strut på gammalt handlesmanér.

I Axel Henrikssons affär i Stallarp i Edshult skrattas det ofta, gott och hjärtligt. Börjar det bli för långtråkigt kilar man in till Axel, som för det mesta har en god historia på lager. Och som skämtare utövar han ibland små practical jokes. Det händer ju då och då att främlingar - resande m.fl.- kommer in och presenterar sig. Axel avverkar handslaget med den allra troskyldigaste blicken i sina blå ögon sägande: J o h a n s s o n. Men, men... stammar den andre, ä, är... dä inte hr Henriksson. - Dä är min bror, klipper Axel till, innan det blir en hjärtlig upplösning av det lilla skämtet.

I dag fyller Stallarps fryntlige handelsman 70 år. Blygsam som han är har han undanbett sig all uppvaktning, men några rader i bladet så här på jubileumsdan har han inte hjärta att neka mej. Det blir en liten pratstund i lugn och ro vid disken - vid ettiden på dan äter folket i gårdarna middag och då är det bara en och annan strökund som droppar in.

Axel känner sin bygd och sina kunder vid det här laget. Ett år till och han kan femtioårsjubilera som handelsman vid "stallarpskrysset". Det var nämligen 1907 som den 21-åriga bodbetjänten hos Hjalmar Svensson i Holsbybrunn beslöt sig för att pröva egna vingar. På nedre botten i den dahlbergska mangårdsbyggnaden öppnades affären och här drev han sina affärer till 1911, då den nuvarande affärsfastigheten uppfördes.

Axel Henriksson i berättar-tagen. Många historier har han hört av resande under årens lopp och med sitt goda minne har han ingen svårighet att återge dem.

Många par fötter har trampat tiljorna sen dess. De små barfotatassarna, som kom springande med sina 2-öringar för att köpa en strut karameller - det blev faktiskt en bra strut på den tiden - är för länge sedan vuxna karlar, trygga hemmansägare betrodda med kommunala uppdrag. Då en lanthandel alltid blir ett centrum för den omgivande bygden fick Axel redan från början ta hand om postutdelningen, som ända till 1927 ingick i kundservicen. Från och med detta år fick han betalt för sitt postmästararbete, som ökat under årens lopp. I ett mindre rum intill affärslokalen är postanstalten inhyst. 1953 tyckte Axel att det räckte med en syssla och nu är det fru Marianne Widén som tar emot postkunderna.

Stallarpsboden hör väl inte till de modernaste lantaffärerna, men där är rent och prydligt och sorteringen är god.
- Här finns precis vad som helst utom smågrisar, säger Axel glatt. Axel trivs med handelsmannayrket, vilket väl till en del förklarar hans strålande vitalitet och alltid goda humör.
- Vi har alltid roligt här, säger Sven-Olof Nilsson, en kvicktänkt 15-åring som summerar specerinotor som om han aldrig gjort annat. Kassaapparat finns inte, utan procenten räknas av med en gång.
-Tänk vad saker och ting har förändrats på femtio år, fortsätter Axel. När folk i början av seklet handlade för 2-3 kronor var det ståtligt - nu blir det som bekant inte så mycket för 25-30 kronor. Under många år fick jag varorna med hästskjuts från Holsbybrunn. I dag får jag mina varor till dörren med grossistbilarna. Konkurrensen blir emellertid ett större problem för lanthandlarna. På de flesta gårdar finns bilar som gör att man åker till stan och handlar mera än förr och vidare florerar kringföringshandeln som aldrig förr, till och med charkuteribilarna medför ju specerier.

Axel Henriksson säger det där utan ton av avund och knot. Han har sina trogna kunder, som kommer till boden inte bara för att handla utan också för att utbyta tankar om dagens händelser hemmavid och utikring. Det är inte bara bilar och bussar som parkerar utanför. Stolpen för hästgrimman finns ännu kvar och gröna höstrån i snön vittnar om att havremotorn ännu existerar i bygden. Ofta stannar man till och lämnar in en nota, som expedieras under kvarnbesöket i Bjelkerum.

Ax.