Julen är barnens högtid och till barndomsminnena hör minnen av jular. I min hembygd för ca 60 år sedan firades nog julen ungefär likartat i hemmen men sedan dess har mycket förändrats. Därför tänkte jag förmedla en del minnen om sådant som är borta.
I början av december slaktades hemma två grisar. Själva slakten ansågs för brutal för barn att närvara vid men sedan fick vi rycka in och hjälpa till med att mala kött till färs, stoppa korv och steka köttbullar bl a Om jag minns rätt brukade vi behålla en halv gris för oss själva men övriga fjärdedelar såldes till grannar. Pappa var erkänt duktig styckare, så fjärdingarna levererades snyggt uppdelade i kotletter, sidfläsk och skinka etc. Mot mitten av december började mamma storstädning av hemmet. Hon hade den gamla inställningen att alla utrymmen måste städas till jul. Hon kunde suckande säga ibland: - Nu har jag gjort i ordning nio ställen, nu är det bara sju kvar. Lite närmare jul kom en annan spännande kväll i julförberedelserna - köksgolvet skulle fernissas. För den målande gällde det att krypa baklänges åt rätt håll, men vi hade två olika utgångar från köket så det gick bra. Innan golvet följande morgon fick beträdas, skulle det härdas genom att torkas av med kallt vatten. Minnet sviker men jag minns att mamma slog något i vattnet(var det mjölk?)
Så påbörjades bakning av vetebröd och rågbröd liksom av pepparkakor, hårda och mjuka. Dessutom bakades en hel del småbröd av traditionellt sortiment. Vi hade ingen frys före 1962, så brödet fick förvaras i ett kallt skafferi. Jag vill minnas att mamma förvarade limpor eller levar som man sade genom att hon lade dem i gamla s k mjölkkylare och satte ner dem i matkällaren under huset. Vi skolbarn såg fram emot jullovet. Under denna period ägde skolans julfest rum i missionshuset. Den anordnades till förmån för skolresekassan, som jag berättat om i tidigare publicerade Minnen från Vickenstorps skola. Jag minns däremot inte att det anordnades Luciafester redan då på 40-50-talet. På nyårsafton var i regel söndagsskolfest. Den hade föregåtts av flitigt övande i mellandagarna. Till inslagen hörde gottpåsar och jultidningar till eleverna.
Mamma hade mycket att göra in i det sista så det blev min syster Ulla-Maj och jag som fick klä granen, i regel på julafton sedan pappa satt den i fot. Till pappas göromål hörde också att sätta upp ett par kärvar till småfåglarna. Dem kallade vi "necker".Vi barn skulle också ha var sin mindre gran i fallande storlek. Vi hade traditionella julgranssaker men vi var mycket sena med elektrisk belysning. Vi hade små separata hållare för stearinljus. Det var mycket svårt att få dem raka och nackdelen var förstås att de gick åt så fort. Ett eller högst två tändningstillfällen så var de nedbrunna. Mitt på julafton åt vi julbord med standardinslag som skinka, köttbullar och prinskorv. Vi talade inte om Janssons frestelse utan mamma kallade rätten sillgratäng. Lutfisk var något framför allt mamma gillade, och jag minns att varken pappa eller jag ens gillade lukten. Hon fick smyga sig till denna läckerhet, som jag inom parentes lärt mig uppskatta som vuxen. Något sådant som revbensspjäll och bruna bönor brukade vi inte ha men väl doppades det i det feta skinkspadet, en sed över vilken vi barn var måttligt förtjusta.
Frampå eftermiddagen när granen var klädd och mamma förberedde kaffet skulle min faster och farbror från Karlsberg hämtas ner. Farbror Karl var självgående men faster Hanna var invalidiserad efter polioangrepp i barndomen. Hon var energisk och gick med käpp svårt haltande. Med åren och vid svårt väglag blev det pappa som fick hämta sin syster på sparkstötting. Det var roligt att de sista åren de levde få hämta dem i bil. Sedan de välkomnats och vi kollat av om de verkade ha några julklappar med sig brukade de först sitta i köket, där särskilt min farbror ville höra radions julbön, som jag tror var kl.17.00. Efter den följde i det enda mediet som fanns, nämligen radion Dans kring granen i studion under ledning av legenden Farbror Sven. Jag minns att farbror Karl åhörde båda inslagen med stor uppmärksamhet. Men, säger den moderne läsaren, hur kunde ni fira jul utan Kalle Anka? Svaret blir att vi hade Jesus som man haft i nära tvåtusen år. Han var och är alltid oss nära, inte bara en timme på julafton.
Efter kaffe och tårta var det så äntligen dags för julklappsutdelningen, den efterlängtade. Ibland fanns en kasse som vi fått från våra kusiner, som vi bytte med. Vår faster och farbror köpte rejäla saker, böcker, prydnadssaker. Pappa stod nog huvudsakligen för de hårda paketen medan mamma tänkte på vad vi kunde behöva av kläder, strumpor, underkläder etc och stod för de mjuka. Vi sjöng också några julsånger bl a Fröjdas vart sinne. Så småningom var som mamma brukade säga "alla hemligheter uppenbarade" och pappa följde faster och farbror hem till Karlsberg. Vi började titta litet på våra julklappar medan mamma ordnade med kvällsmat.
Vi hade ingen bil före 1962 så vi var inte trogna julottebesökare. Jag tror att vi några grannar en gång delade på en taxi och kom till julottan. En gång gick Ulla-Maj och jag fram och tillbaka till Edshults kyrka, ca en mil t/r. Jag vill minnas att det kommit blöt nysnö så det var ett svettigt företag. även om vi inte for till kyrkan skulle man av någon anledning upp och tända alla lampor och stakar i god tid tills folk åkte till julottan. Det var en sen kväll på julafton så även om man inte varit på ottan hade nattsömnen blivit rubbad så juldagen blev en vilsam och stilla dag, inte så utpräglat som långfredagen men åt hållet. Man ringde i regel inte till någon och man hade inga bjudningar.
Annandagen bjöd på mera omväxling. Stallarps missionshus tillhörde en krets där bl a Kråkshult och Ingatorp ingick och dessa orter fick i regel förmiddagsgudstjänsterna, men just på Annandag jul var det möte i Stallarp kl. 11.00. Då insamlades gåvor till den yttre missionen. Det var en gammal tradition inom SMF/SMK som gäller än i dag. Kretspastorn och ibland någon missionär talade och de små sparbössorna jämte kontanter samlades in. Farbror Karl var med och på hemvägen var vi traditionellt inbjudna till Karlsberg. Först satt vi i köket och tittade över julkortsskörden, kanske bara ett tiotal kort men tillräckligt för att väcka vårt intresse. Detta var en tid innan man fick kilovis med färggrann reklam varje vecka och dubbelt före jul. Vi skulle också "nöttra". Jag har glömt detaljerna men man skulle ta ett antal nötter och dölja i sin hand. Motspelaren skulle gissa `udda´ eller `jämnt´. Till leken hörde även en viss ramsa som min syster säkert minns bättre än jag. Så bjöd faster Hanna in till dukat bord i rummet, kaffe och saft och hembakat, som hon klarat trots stort handikapp. Om jag inte minns fel fick vi tre sorters vetebröd, snäcka eller bulle, vattenpenslad kringla samt veteskiva plus småkakor. Till sist även tårta, som var dekorerad med smörkräm, ljusgrön eller rosa. Faster Hanna gjorde på detta sätt eftersom hon inte så lätt hade tillgång till grädde. Eftermiddagen förlöpte under gemytlig samvaro och ibland spelade pappa på orgeln i hörnet. Han kunde inga noter utan spelade på gehör. Orgeln hade pappa och syskonen köpt tillsammans flera årtionden tidigare.
I mellandagarna började det vi kallade julbjudningarna. Man bjöd in grannar för att de skulle se granen och smaka julbaket. Bjudningarna hade ganska fast ritual. Rätt snart efter ankomsten bjöds till bords. Jag tror det var viktigare att kakorna var många än stora. Vid den tid jag beskriver, dvs. 40-50-talen hade inte de bredda smörgåsarna gjort entré. Efter påtår och t o m tretår fick gästerna den obligatoriska papperspåsen för att ta hem de kakor man inte orkade för tillfället. Under flera vintrar sändes det mycket populära underhållningsprogrammet Karusellen med Lennart Hyland på lördagskvällarna. Då gällde det att kaffet var drucket för många ville höra programmet. En gång bröts rutinen och det var hos familjen Hallberg som arrenderade en gård i Broarp. Helt plötsligt efter kaffet lyftes stora bordet åt sidan, trasmattorna rullades ihop. Sonen i huset Karl-Erik krängde på sig dragspelet och spelade upp till dans. Några få vågade svänga sina lurviga men de flesta satt kvar och tittade storögt på det ovanliga skådespelet. Efter en dryg timmas paus var det dags för landskapsrätten, ostkakan med tillbehör, sylt och vispgrädde. En del värdinnor ville visa upp moderniteten frysta jordgubbar. De var visserligen vackra i färgen och hade smaken, men de hade ingen sötma där de låg och flöt i det röda spadet, så jag tror de flesta föredrog den gammaldags äkta sylten. Vidare fanns t ex apelsinklyftor, inkokta päron, hemlagat godis och ofta t o m en tårta om den inte redan serverats vid kaffet.
Efter allt gott började gästerna bli rätt trötta framemot elvatiden. För att ge dem litet krafter att orka gå hem kom värdinnan i regel med en bricka med "slätt" kaffe i små koppar som avslutning på kvällen. Under det att kläderna kom på hördes `Tack, tack!´ `Många tacker!´`Nu ä i tvongena å komma te oss!´ `Nu ä dä la våran tur!´etc - Ett år var vi på 16 dylika bjudningar, i något fall två samma dag. Som nämnts brukade söndagsskolfesten i Stallarps missionshus vara på nyårsaftonen. Kvällen förflöt lugnt och ingen kunde ens stava till raketer eller fyrverkerier. Vi brukade höra hur Sveriges domkyrkoklockor till kommentarer av radiomannen Sven Jerring ringde in det nya året. Jullovet fortsatte och vi träffade kamrater, spelade nya spel, läste böcker osv. Vårterminen började inte så direkt efter trettondagen som nu så jag minns inte att man kände sig stressad. Jag minns bara barndomens jular och jullov med glädje och önskar dagens barn och ungdom detsamma.
Sven Olof Nilsson (* 1941)